Upphovsrätt och dubbelmoral

Prins Carl Philip är i blåsväder eftersom Svensk Tenn har marknadsfört en eldskärm i hans namn fast det är hans mentor Eric Ericson som designat den. Visst är det upprörande och naturligtvis förvånande för de flesta, men inte helt unikt bland människor vars namn och ekonomiska resurser är större än deras begåvning.

På 70-talet arbetade jag på en av Göteborgs större arkitektkontor. Som kund hade man ett av de mer kapitalstarka byggföretagen i landet vid den tiden. Sonen till en av de högre cheferna på byggföretaget hade kommit in på en mycket välrenommerad arkitektskola i Schweiz. Att komma in på en svensk arkitektskola var och är fortfarande närmast omöjligt utan högsta betyg genomgående eller exceptionell talang, varför denna schweiziska skola blev lösningen för de som hade råd att betala avgifterna.  

Mina chefer kallade in mig en dag och frågade om jag kunde tänka mig att vara mentor för denne chefs son och hans kompis när de skulle göra sitt examensarbete. Under samtalets gång kom det fram att jag skulle vara mycket mer än mentor – jag skulle i praktiken göra deras examensarbete, vilket var mest praktiskt eftersom dom ju bodde i Stockholm. Jag tackade givetvis nej eftersom jag ansåg det vara omoraliskt och fusk. En annan medarbetare på kontoret åtog sig emellertid uppdraget, som fick bedrivas i det avskilda rum där man normalt gjorde tävlingar och andra hemliga projekt.

Jag fick sedan reda på att det var praxis på den skolan att eleverna betalade ett känt arkitektkontor för att utföra deras examensarbeten – alla som hade råd gjorde så, vilket skolan var medveten om. Detta förhållande bekräftades även senare av en arkitekt som utexaminerats från skolan och inte hade haft råd att leja någon utan fått göra arbetet själv – den stackar’n!

Detta får mig också att tänka på det korståg som mediebranschen för mot gratis utnyttjande av upphovsrättsskyddade alster – ett i huvudsak förståeligt korståg. Jag blir emellertid lite konfunderad vad gäller ömsesidigheten i detta förhållningssätt. Jag beskrev för några dagar sedan hur tidningen Veteranen frångått det avtal vi hade muntligt om hur man fick utnyttja mina texter. Dessutom förvanskade man texterna genom att utelämna referenser och hänvisningar till källor.

Det händer ibland att jag blir tillfrågad om jag vill bli skribent för olika organ – endera om släktforskning eller om seniorfrågor. Genomgående för samtliga som frågar är att man aldrig är beredd att betala någon ersättning för mitt arbete. ”Man gör det inte av princip”, ”man har inte möjlighet att göra det” eller ”man ersätter endast organiserade journalister” – motiveringarna är många. Nu spelar det ingen roll för mig eftersom den lilla ersättning det skulle röra sig om knappast är värt arbetet med alla papper man måste skicka till skattemyndigheten om man, som utlandssvensk, får ersättning från svenskt företag. Jag accepterar gärna sådana förfrågningar om det är en publik jag vill nå och det inte innebär extra arbete och om jag får behålla upphovsrätten och att mina texter kan läsas oförändrade direkt på min blogg.

Nu inser även jag att det är skillnad mellan att norpa någons text eller musik utan tillåtelse och att fråga om man får använda den utan ersättning, men rent allmänt undrar jag hur tidningarna skulle ställa sig om jag bad att få en prenumeration gratis, eftersom jag ”av princip inte betalar för det andra skriver” eller ”inte har möjlighet att göra det”.

/Fotot ovan är norpat från Expressen och upphovsmannen är Claudio Bresciani / Scanpix/

När skall Frälsningsarmen åtalas för upphovsbrott?

Jag har just läst ut den oerhört fascinerande boken "A Brief History of Time" av Stephen W. Hawking. För dom som inte känner till det så handlar den om de teorier vi haft om universums utseende och uppkomst allt från Aristoteles tid till de senast teorierna om strängar. Hawking är den brilliante matematiker som vid unga år drabbades av ALS och trots det gett bidrag till vår kunskap om universums ursprung som kan jämställas med Newton´s och Einstein´s.

Det jag emellertid skall berätta om här är den insidestext som finns i boken som gavs ut 1988 på Bantam Books i Storbrittannien. Där står följande:

"Conditions of sale
1. This book is sold subject to the condition that it shall not, by way of trade or otherwise, be lent, re-sold, hired out or otherwise circulated without the publisher´s prior consent in any form of binding or cover other than in which it is published and without a similar condition including this condition being imposed on the subsequent purchaser.
2. This book is sold subject to the tandard Condition of Sale of Net Books and may not be re-sold in the U.K. below the net price fixed by the publisher for this book."

Kortfattat betyder detta att man inte får handskas hur man vill med denna bok. Man får inte låna ut den, säja den eller hyra ut den varken i kommersiellt syfte eller av annat skäl. Man får heller inte ansätta ett pris på boken som är lägre än det som förlaget bestämt.

Åtminstone jag har inte varit medveten om hur jag varje gång jag lånat ut en bok har brutit mot upphovsrätten för att inte tala om när jag skänkt böcker till olika välgörenhetsorganisationer. Det här aktuella boken har jag köpt av Frälsningsarmen för 5 kronor, vilket torde vara ett allvarligt brott mot upphovsrätten från båda parter.

Man undrar lite hur antikvariaten som säljer begagnade böcker som fortfarande är aktuella kan unvika att hamna i fängelse.

Man får lite perspektiv på diskussionen om nedladdning av musik och filmer när man upptäcker att i princip samma hållning till verken har varit standard i förlagsvärlden under decennier utan att vi observerat det, än mindre brytt oss det minsta om det.