Att behärska sitt modersmål

En del tycker att det är enbart roligt, men i det långa loppet kan man bli lite förfärad. En del skulle behöva en kurs i svenska för invandrare med efterföljande språktest trots sin genuina svenskhet sedan generationer. Det här är några saxade exempel ur verkliga livet samlade av FB-gruppen Anonyma språkpoliser.

Det verkar som just handeln är speciellt kreativa när det gäller svenska språket. Här följer några verkliga exempel från butiker:

"Tack för att du själv skannar. Det hjälper oss i vårt kassa arbete."
Jag tycker inte personalen utför ett så kasst arbete på ICA som de själva anser 

Men uppenbarligen vill man utveckla sig ytterligare eftersom man sedan ser –

"Butik söker kassa medarbetare"
Är det vad man kallar enkla jobb tro?

Och sedan fortsätter man att hacka på de anställda genom att meddela att –

"Vår kassa personal kan inte växla"
Då får de väl skaffa automatlåda då

Vidare annonserar man med –

"Skum tomte"
Sitt aldrig i knät på en tomte som luktar sprit min dotter 

Man meddelar att man har - 

"Kul potatis", samt erbjuder "prins korv" och "drottning sylt" och visar vägen till "Herr toalett".

Och vidare skriver  man att –

"Stekt kyckling lever"
Borde vara ett fall för djurskyddsföreningen

Som service till kunderna får inga ansträngningar sparas och då kan man läsa –

"Iskuberna är dessvärre helt slut över helgen. /Frys personalen/"
Man undrar om de skall hackas till kuber

På klädavdelningen meddelas –

"Sten tvättade jeans"
Han hade mycket att göra han Sten

samt upplysningen -

"Rosa dam under kläder"
Man undrar varför hon gömmer sig – så illa är det väl inte med lite solsveda 

En av mina språkliga favoriter är -

"40 % på underkäder som avdrages i kassan"Du skulle må då - va - snuskis!

Vidare presenteras "herr cykel" och "dam sadel"
Lustig titel på en kvinna

Vad skylten
”Stark polis fick lampa” har att göra i butiken begriper inte jag.

Men även i andra branscher är man påhittig

"Restaurang snusket utreds"
Skall inte namnet Snusket vara med stor bokstav?

Vård och omsorg har lite egenheter för sig också

Där kan man möta en ”brun hårig sjuk sköterska” men
hur hon ser ut spelar ju ingen roll bara hon inte smittar

”Social sekreterare”
är ju trevligt tycker jag

Bland patienterna kan man få höra
”jag har en rak apparat” eller att någon har en ”styv pappa”
Det kanske är pappan som innehar apparaten?

På servicesidan bör man märka fotografen som erbjuder –

”Student plakat på en timma”
vilket måste kräva starka grejor

Vad har det tagit åt folk?

Jag driver en seriös grupp av släktforskare på Facebook. Vi är 5000 personer i alla åldrar, många i övre medelåldern, många medel- eller välutbildade. Vad som förvånar mig är att det blir värre och värre med hur man skriver svenska – främst är det särskrivningarna som ibland blir så man gråter och ibland kiknar av skratt. Man undrar var det kommer från. Det finns flera teorier:

En populär sådan är att det kommer från engelskan som särskriver eftersom dom inte, som svenskan, kan bilda sammansatta ord. Jag tror inte ett ögonblick på det eftersom det inte är troligt att de som inte ens behärskar svenskan skulle vara så oerhört skickliga på engelska så dom inte kan skilja på språkens uppbyggnad. Det påminner lite om Anita Ekberg (RIP) som efter ett par veckor i USA hade glömt sin svenska när hon hemkommen intervjuades (det var nog någon gång på sent 60-tal tror jag).

En annan populär teori är att den moderna svenska skolan skulle vara boven. Inte heller den är trolig eftersom det förekommer i alla åldrar.

Att det kan vara många invandrare som har detta problem är ursäktligt, men min erfarenhet är att det inte är så utan snarare ”rekorderliga” svenskar som syndar mot detta.

Några anser mig vara fördomsfull och anser jag hackar på personer med dyslexi. Min erfarenhet är tvärtom den att dyslektiker ofta är oerhört noga med sin stavning eftersom de vet att det lätt kan blir fel. Jag känner ett antal dyslektiker som är verkliga språkpuritaner.

Min teori är att rättstavningsprogrammen på datorn är en bidragande orsak. Varje gång jag vill skriva något så får jag rödmarkeringar för en ”hel hopper” (bergslagsmål) sammansatta ord. Först när jag lägger in ett mellanslag mellan de två leden får jag godkänt. Detta tolkar troligen många skribenter som att det skall vara särskrivet inte att det bara är rättstavningsprogrammet som saknar sammansättningen i sin ordlista och bara har de två leden som separata ord. Är man osäker på stavningen måste man således skriva ihop orden efter att ha fått hjälp med stavningen av de enskilda orden. Ordet "vaccinationsvägrarkollektiv" nedan fick jag dela upp i tre led innan mitt ordbehandlingsprogram godkände de olika leden.

En sorglig förklaring är att när tillräckligt många gör fel så blir det rätt, eller åtminstone tror folk att det är rätt. Samma problem har vi inom släktforskningen där felaktiga släktrelationer sprider sig som lössläppta mässlingsvirus i ett vaccinationsvägrarkollektiv.

För att få er som särskriver att begripa hur tokigt det är har jag saxat några verkliga skyltar som samlats in av Omtalat.nu och försett med egna kommentarer

Vinjettbilden ovan - Man menar väl "Parkering för inbjuden"?

Saras Foto skyltar med erbjudandet – ”Student Plakat På En timme”
Vad säger mor och far?

I trappan – ”Porttelefonen ur funktion – Den är fel anmäld”
Lika bra att göra det rätt nästa gång kanske?

Snygg fabriksgjord skylt vid el-centralen – ”STRÖM AV BROTT”
Vad gör polisen?

På förpackning till sybehör – ”Broder Sax”
Agatons broder?

I charkdisken på Coop – ”Kalv lever i bit”
Vad säger djurrättsaktivisterna?

På begagnathyllan – ”Kassa system utan program vara”
Ärligt och lite poetiskt

Butiks namn – ”MATT JACOB”
Utbränd eller?

På rean – ”STÖD STRUMPOR - 49 :-/per par”
Det kan man väl göra om det får dom att må bättre

Reklamskylt – ”MUS GIFT I LAGER”
Undrar om de andra mössen kastade risgryn?

På loppis – ”Lasse Åberg samlar glas”
Var det tomglas tro – stackar'n?

I godisbutiken erbjuds – ”SKUM GUBBE”
Varna era barn – dom har flyttat inomhus med godispåsen!

Erbjudande – ”DVÄRG GETTER” 2 st killingar Bort skänkes – snälla till givna”
UjUjUj!

Meddelande till hyresgäster från elbutiken – ”Halogen spottar i badrum”
Jag har alltid varit lite misstänksam mot de där lamporna!

Skylt på sjukhus visar vägen till – ”KASSA KVINNOKLINIKEN”
Inte särskrivning, men ändå …. ?

Reklam igen – ”Ekeby Möbelaffär – Tapetserar Verkstad”
Undrar hur många som vill ha tapeter i sin verkstad?

Tryckt instruktion – ”Svälj reflexen”
Det var åtminstone inte en uppmaning från NTF.

Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

Vår politiskt tvivelaktiga flygel

Jag läste idag en intressant artikel i SvD med anledning av att operan Trubaduren sätts upp i Stockholm. Den handlar om hur höjden på tonen A i skalan förändrats under de senaste hundratal åren. När Guiseppe Verdi skrev operan Trubaduren skrevs den för en skala som var avsevärt lägre än den man använder idag, vilket ställer till stora problem för dagens sångare vars röster slits oerhört hårt. På Verdis tid låg troligen ett A på 424 hertz och sedan har den ständigt ökat för att man idag spelar Trubaduren med ett A på 441 hertz. För stycken komponerade några år tidigare som exempelvis verk av Bach torde skillnaden bli än större.

Vår gamla flygel som är byggd i Dresden i mitten av 1860-talet och är en av de första som byggdes av firman Römisch med den nya tekniken där instrumentets bärande ram var gjord av gjutjärn är således byggt för att stämmas med ett A på 424 hertz. Det förklarar varför varken våra svenska pianostämmare eller våra franska lyckats ”dra upp” pianot i 440 hertz som de anser vara rätt. Dom fruktar att det skulle skada instrumentet på grund av de enorma krafter det skulle belasta konstruktionen med. Ingen har tillräcklig kunskap om sitt yrkes historia för att inse att det inte är meningen.

Nu undrar ni säkert varför jag skriver om det här och framför allt vad det har med politik att göra. Frågan är fullt berättigad och ges en förklaring av visst intresse i SvDs artikel. Man påpekar att ett stort antal av världen sopraner och tenorer har skrivit under ett upprop – däribland Birgit Nilsson – och kräver att skalorna bör sänkas för att inte sångarna skall slitas ut. Så långt allt väl om inte förändringarna av skalorna hade haft politiska dimensioner. Tydligen hänger eskaleringen av skalan samman med nazisternas önskan att den klassiska musiken skulle få större klarhet samt en tonhöjdstandard som emanerade ur skillnaden mellan tyska och italienska fötters storlek.

För att komplicera frågan ytterligare förespråkas en återgång till de ursprungliga tonhöjderna av Schillerinstitutet – en organisation under samma paraply som Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som var mycket aktiva på 70-talet och grundades av den tvivelaktige amerikanske politikern Lyndon La Rouche. Det finns glidningar i artikeln där man är kritisk till att världens mest framstående solister skrivit under ett upprop från en ökänd odemokratisk organisation. Att anta att det finns några andra bevekelsegrunder än omsorgen om sitt yrke och hälsa eller att solisterna skulle ha något som helst gemensamt med EAP är naturligtvis absurt.

En liknande logisk och ohistorisk kullerbytta görs i samma tidning av litteraturvetaren Carina Burman, som anmäler filmen ”Mördaren ljuger inte ensam”, grundad på en bok från 1949 av Maria Lang. Burman är gammal beundrare av Maria Lang sedan ungdomen, men kan ändå inte avhålla sig från en politiskt korrekt brasklapp där hon pekar på att Maria Langs första bok innehåller såväl sexistiska som exotiserande omdömen om sydlänningar. Som bevis på sexism citeras polisen Christer Wijk som har fått yttra ”Svara inte ständigt med en motfråga. Det här är ingen diskussionsklubb för damer”. Snacka om tidigt ”gubbslem”. Personligen tycker jag det är tveksamt om filmen skulle få visas med sådana fruktansvärda övertramp. Burman varnar också lyckligtvis läsare och biobesökare för dessa företeelser.

Medan dessa livsavgörande frågor behandlas av en av Sveriges största morgontidningar får vi ta del av lite nyheter om Sverige på fransk TV. Det har nämligen visat sig att Astra-Zeneca tillsamman med andra internationella läkemedelsjättar använder den redan svårt drabbade befolkningen i Bhopal som försökskaniner för läkemedel som ännu inte utprovats, under förespegling att de får gratis hjälp för sina vanliga krämpor. För att friskriva sig från ansvar får ”försökskaninerna” skriva under ett medgivande på engelska – ett språk som ingen av dessa fattiga människor behärskar. Troligen är väl indier billigare än råttor och så slipper man ju kritik från djurrättsaktivister, vilket känns väldigt fint tycker jag.

Min undran är vad det kommer sig att det ibland inte finns någon ände på hur man kan politisera trivialiteter och vrida till och förfäras över nulliteter, samtidigt som vissa företeelser verka fullständigt passera utan att man höjer ett enda ögonbryn. 

Besök i Muteborg

Hemma i Frankrike igen – det är skönt. Redan på vägen från flygplatsen fick vi mail från våra vänner som ville bjuda på mexikansk mat. Det var skönt att slippa laga mat så trötta som vi var.

Att besöka Göteborg är alltid en upplevelse. Med Göteborgarnas sinne för ordvitsar kallar man sin stad numera för Muteborg, vilket är ganska träffande. Att detta inte är någon ny företeelse vet jag själv av erfarenhet från 70-talet, även om jag aldrig hade sådan position att jag ens blev frestad. Dessutom är man specialist på dubbelmoral. Även våra närstående som är starka miljövänner och välkomnat de förestående trängselskatterna har bytt åsikt och inser att det inte har ett skvatt med miljön att göra, utan bara är ett nytt sätt att beskatta medborgarna. Man kan ju leka med tanken att alla miljömedvetna faktiskt lämnade bilen hemma och började åka kollektivt. Det skulle ruinera kommunens ekonomi, dels genom uteblivna inkomster från stängselskatt och parkeringsavgifter, dels tvinga dom att dimensionera kollektivtrafiken för att människor verkligen skulle använda den. Dessutom skulle alla projekt som trängselskatten avses betala få läggas på is om folk faktiskt slutade åka in i centrum.

En liten finess är att man på en av de mest framträdande platserna i Göteborg, framför centralstationen, rest ett monument över kommunens revisorer. På tre höga pelare sitter tre män som håller för munnen, för öronen och för ögonen enligt känt maner från de tre aporna. Där kan man snacka om brist på självkritik. Möjligen är det ett practical joke av konstnären som inte genomskådats av beställaren.

I Sverige har vi annars njutit av typiskt svensk mat – löjrom, räkor, lammfilé och annat typiskt svenskt. Givetvis var vi tvungna att besöka gamla restaurang Kometen i Göteborg där Leif Mannerström numera bestämmer vad som skall lagas till. Det var som förväntat väldigt bra. Än bättre var det på Sjömagasinet där numera Ulf Wagner är ägare och krögare. På den tiden vi hade vinfirma hade vi en del kontakt med honom och det var trevligt att träffa honom igen. Jag besökte stället med en gammal kollega från Chalmers som under många år höll reda på allt åt oss forskare. Även Chalmers hade fått sin beskärda del av oegentligheter och fusk fick jag reda på. Man blir förvånad när man hör att människor som man känt länge och upplevt som dygdemönster, eller åtminstone ärliga, visar sig vara riktiga skurkar.

Det kanske låter konstigt men jag tycker att det är ganska bra att man nu avslöjar allehanda oegentligheter inom den offentliga sektorn. Det har alltför länge varit så att de fåtal rötägg som erbjudit tjänster åt samhället inom vård, skola och omsorg fått bli arketyper för alla privata initiativ. Man glömmer så lätt att det finns mängder av företag och anställda inom den privata samhällsfinansierade sektorn som både gör att bra jobb och gör det billigt och bra. Debatten har länge hävdat att om bara allt blir kommunalt eller statligt så får man valuta för sina skattekronor. På senaste tiden har vi sett att slöseriet, arrogansen och lyxlivet inom den offentliga verksamheten kan vara väldigt stor också. Jag för min del visste redan, genom min verksamhet under många år, att det inte har med finansieringen att göra utan har helt andra orsaker om saker sköts dåligt och oansvarigt.

Jag fick ett mail om den nutida självgodheten

Den här texten fick jag från vännen Eva idag:

Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.
Jag skulle betala i mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. (Det här är fel! Plastpåsar är bättre enl utredning om miljön såvida den inte slängs i den)

Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.
Kassörskan svarade att det är problemet. Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.
Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid".
Men vad hade vi i vår tid?

Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade.
Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände.
Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader.

Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter.
Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då tvättade vi  blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster.
Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk-
inte som halva Gotland.
I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss.
När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.
På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi  sköt gräsklipparen för hand.
Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång.
Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny.
Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.
Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan i stället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar).
Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening.
Vi behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 milut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var
bara för att vi inte hade "miljötänk"?

Kaxiga fransmän - hur blir dom sådana?

Jag ser inte så mycket på TV, men borde nog göra det för att träna franskan. Det är emellertid några program jag tycker är sevärda. Det ena är Master Chef där man tävlar i matlagning under de mest krävande former. Det andra är The Voice, som är ett högkvalitativt program av typ Idol.

Det som jag gillar med båda de här programmen är att jurymedlemmarna visserligen är stenhårda och mycket kunniga, men också väldigt uppmuntrande mot de tävlande. Ingen behöver känna sig misslyckad utan även dom som slås ut får väldigt fin feed-back från juryn, bemöts med stor respekt och uppmuntras att utveckla det som inte blev så bra just då. Det är så långt från den förnedrings-TV som jag blev så trött på i Sverige när vi bodde där. Undrar vad det beror på att det är så kul att se på människor som fäller förnedrande kommentarer om andra, som man gör i vissa underhållningsprogram i Sverige?

Det enda som kommer i närheten av förnedrings-TV i Frankrike är frågeprogrammet som har Victoria Silvstedt med som representerar en fånig, dum, sexbomb till svensk blondin som programledaren skall driva med och göra narr av på det grövsta. Våra vänner förstår inte att vi blir upprörda å Sveriges vägnar, men när vi frågar vad dom skulle tycka om att man i ett svenskt eller engelskt program, som maskot och spefågel, hade en kortväxt, uppblåst fransman med basker och mustasch som luktade vitlök och uppträdde som ett fån så förstår dom direkt vad vi menar.

Det kanske finns annan förnedrings-TV i Frankrike också, men den har jag i så fall missat. En annan sak som gör mig förbluffad är hur oerhört verserade, frimodiga och orädda de helt vanliga människor är som  är med i programmen. Dom är inte rädda för att presentera sig och berätta vad dom är bra på, dom sjunger gärna en stump direkt in i kameran eller gör andra saker som jag aldrig skulle våga göra. För att inte tala om hur en del är klädda! Här verkar ingen bry sig om vad modervärlden bestämt är rätt just i år. Inte är allt vackert inte, men personligt är det.

En intressant tendens som som breder ut sig, till franska puritaners förskräckelse, är engelska ord med franskt uttal. I går hörde jag hur en flicka talade on "le ring" när hon visade sin förlovningsring. Programmen jag nämner ovan heter på franska Mastr Chäff och Dö Vöjse, men min favorit uttalsmässigt är ändå programmet Monej Dröp som är väldigt populärt här.

Ironi borde inte få existera!

"Håhåjaja - ibland blir man lite trött", som min son sa i yngre år när jag var särdeles hopplös. Att använda ironi på Internet är inte oproblematiskt. Om det beror på att människor har svårt att förstå ironi eller att det som ibland skrivs på Internet är så grovt att begreppet ironi förlorar sin betydelse vet jag inte. Med glädje kan jag konstatera att alla mina läsare av den här bloggen, med undantag av en person för några år sedan, har en osviklig känsla för ironins subtilare nyanser.

Som ni knappast kan ha missat så ägnar jag mig en del åt släktforskning och skriver en blogg till hjälp för nybörjare. Jag har också startat en grupp på Facebook där nybörjare och även erfarna snabbt får hjälp när dom kör fast i sin forskning. På mina släktforskarsidor lägger jag mig vinn om att aldrig vara ironisk eller sarkastisk, eftersom det kan, som vi säger i Bergslagen "ta hus i h-vete".

Det finns en utmärkt grupp som Lasse E. har startat som behandlar dom som har anor i Bergslagen. Nyligen utökade han denna grupp så den nu omfattar även personer med sina rötter i Lindesberg, Ljusnarsberg och Skinskatteberg, vilket var en populär åtgärd. Ungefär samtidigt kom en blänkare från en annan grupp som jag är medlem i som behandlar valloner. Där har det under några månader bedrivits en hatfylld pajkastning mellan ättlingar till valloner och flamländare. Diskussionen har initierats av en person som kallar sig Benedictus av Flandern som  väl skulle kunna förbigås som en tokstolle, men Vallonerna har varit mer än villiga att ta upp den kastade handsken och otidigheter har haglat mellan kontrahenterna under månader nu.

Jag frångick mina vanor och tyckte att den seriösa tonen, som nästan alltid annars finns bland släktforskare, kunde må bra av att livas upp lite så jag skrev följande lilla text i Lasses grupp med åtföljande länk till den pajkastande gruppen:

"Jag vill bara göra Lasse uppmärksam på hur otidsenlig han är när han inte bara bjuder in Ljusnarsbergare utan också Skinskattebergare till gruppen. Var skall detta sluta - kanske vi snart får se Norabor i gruppen, men då lämnar väl Lindeborna sällskapet. Nej läs och begrunda och se hur man behandlar andra raser ute i Europa. (LÄNK)

Jag hade bara hunnit vända mig om innan den första protesterna kom och kommentarer om hur viktigt det var att alla skall få vara med och hur tokiga mina åsikter var. Visserligen fanns det dom som nog trodde att det var ironi, men "man bör ju vara försiktig med det för det är ju så svårt". Nu reagerade jag snabbt och skrev att jag på intet sätt hade något emot folk från Skinskatteberg (jag känner inte ens någon från Skinskatteberg vad jag vet) och inte heller stod bakom de horribla åsikterna som framfördes av valloner och flamländare i den gruppen. Jag påpekade också att det faktiskt var ironiskt skrivet för att framhålla skillnaden på de två gruperna. Man skulle ju tycka att det borde göra slut på indignationen, men döm om min förvåning när diskussionen fortsatte om huruvida man över huvud taget borde använda ironi på nätet. Dessutom kände man ju inte mig, "så man kan ju aldrig veta". Den mest kränkta personen undertecknade alla sina inlägg med fyra hjärtan i rad.

Sanningen att säga var det några läsare som fann ett visst underhållningsvärde i tråden och Gillade mina klargöranden och dessutom blev det ju ett uppslag till den här bloggen. En liten undran bara - varför är man så snabb att förutsätta att andra har onda eller skumma avsikter? Det borde väl rimligtvis vara normalt att man undrar lite grand om det är på allvar eller ironiskt och om man är osäker kan man ju ganska enkelt undersöka vem som skrivit genom att klicka på personens namn och på så sätt få vägledning huruvida det är en rättshaverist eller en seriös person.

Jag vet inte riktigt hur mina associationer fungerar, men jag kommer osökt att tänka på Lars Hillersbergs underbara bild från studentrevolternas tid då en överviktig skånsk poliskonstapel står och bankar på en späd yngling med batong. Ynglingen: "Men snälla konstapeln, jag är ju antikommunist". Konstapels, på bred skånska: "Jag ger väl fan vad slags kommunist du är".

Det här inlägget saknar länkar och namnen på källorna är lätt anonymiserade för att ni inte skall kunna identifiera kontrahenterna. Jag vill inte peka ut någon, bara diskutera en företeelse.

Bilden ovan är lånad av familjen Persson-Åsenius blogg, som tydligen framställt den själv med Photoshop.