Vår politiskt tvivelaktiga flygel

Jag läste idag en intressant artikel i SvD med anledning av att operan Trubaduren sätts upp i Stockholm. Den handlar om hur höjden på tonen A i skalan förändrats under de senaste hundratal åren. När Guiseppe Verdi skrev operan Trubaduren skrevs den för en skala som var avsevärt lägre än den man använder idag, vilket ställer till stora problem för dagens sångare vars röster slits oerhört hårt. På Verdis tid låg troligen ett A på 424 hertz och sedan har den ständigt ökat för att man idag spelar Trubaduren med ett A på 441 hertz. För stycken komponerade några år tidigare som exempelvis verk av Bach torde skillnaden bli än större.

Vår gamla flygel som är byggd i Dresden i mitten av 1860-talet och är en av de första som byggdes av firman Römisch med den nya tekniken där instrumentets bärande ram var gjord av gjutjärn är således byggt för att stämmas med ett A på 424 hertz. Det förklarar varför varken våra svenska pianostämmare eller våra franska lyckats ”dra upp” pianot i 440 hertz som de anser vara rätt. Dom fruktar att det skulle skada instrumentet på grund av de enorma krafter det skulle belasta konstruktionen med. Ingen har tillräcklig kunskap om sitt yrkes historia för att inse att det inte är meningen.

Nu undrar ni säkert varför jag skriver om det här och framför allt vad det har med politik att göra. Frågan är fullt berättigad och ges en förklaring av visst intresse i SvDs artikel. Man påpekar att ett stort antal av världen sopraner och tenorer har skrivit under ett upprop – däribland Birgit Nilsson – och kräver att skalorna bör sänkas för att inte sångarna skall slitas ut. Så långt allt väl om inte förändringarna av skalorna hade haft politiska dimensioner. Tydligen hänger eskaleringen av skalan samman med nazisternas önskan att den klassiska musiken skulle få större klarhet samt en tonhöjdstandard som emanerade ur skillnaden mellan tyska och italienska fötters storlek.

För att komplicera frågan ytterligare förespråkas en återgång till de ursprungliga tonhöjderna av Schillerinstitutet – en organisation under samma paraply som Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som var mycket aktiva på 70-talet och grundades av den tvivelaktige amerikanske politikern Lyndon La Rouche. Det finns glidningar i artikeln där man är kritisk till att världens mest framstående solister skrivit under ett upprop från en ökänd odemokratisk organisation. Att anta att det finns några andra bevekelsegrunder än omsorgen om sitt yrke och hälsa eller att solisterna skulle ha något som helst gemensamt med EAP är naturligtvis absurt.

En liknande logisk och ohistorisk kullerbytta görs i samma tidning av litteraturvetaren Carina Burman, som anmäler filmen ”Mördaren ljuger inte ensam”, grundad på en bok från 1949 av Maria Lang. Burman är gammal beundrare av Maria Lang sedan ungdomen, men kan ändå inte avhålla sig från en politiskt korrekt brasklapp där hon pekar på att Maria Langs första bok innehåller såväl sexistiska som exotiserande omdömen om sydlänningar. Som bevis på sexism citeras polisen Christer Wijk som har fått yttra ”Svara inte ständigt med en motfråga. Det här är ingen diskussionsklubb för damer”. Snacka om tidigt ”gubbslem”. Personligen tycker jag det är tveksamt om filmen skulle få visas med sådana fruktansvärda övertramp. Burman varnar också lyckligtvis läsare och biobesökare för dessa företeelser.

Medan dessa livsavgörande frågor behandlas av en av Sveriges största morgontidningar får vi ta del av lite nyheter om Sverige på fransk TV. Det har nämligen visat sig att Astra-Zeneca tillsamman med andra internationella läkemedelsjättar använder den redan svårt drabbade befolkningen i Bhopal som försökskaniner för läkemedel som ännu inte utprovats, under förespegling att de får gratis hjälp för sina vanliga krämpor. För att friskriva sig från ansvar får ”försökskaninerna” skriva under ett medgivande på engelska – ett språk som ingen av dessa fattiga människor behärskar. Troligen är väl indier billigare än råttor och så slipper man ju kritik från djurrättsaktivister, vilket känns väldigt fint tycker jag.

Min undran är vad det kommer sig att det ibland inte finns någon ände på hur man kan politisera trivialiteter och vrida till och förfäras över nulliteter, samtidigt som vissa företeelser verka fullständigt passera utan att man höjer ett enda ögonbryn.