Samhällets olönsamma individer

Jag har fått frågor från vänner varför jag inte bloggat så mycket på senare tid. Svaret är att jag inte varit på humör eftersom mina ögon krånglat och det gör att jag både blir oinspirerad och trött när jag använder datorn.

Ett stort intresse när man blir äldre är ju hälsan. Nu gäller inte det för mig, men ändå vill jag säga några ord om det eftersom det påverkat mina aktiviteter.  Som kanske någon minns så fick jag fantastiskt snabb och kunnig hjälp för mina ögon när jag äntligen fick tummen ur och sökte för det. Det visade sig ju att en propp i ögats näthinna hade smugit sig på mig och gjort att jag såg dåligt. Givetvis borde jag ha åkt till läkaren omedelbart. Nu blev det så att fastän man satte in alla tänkbara behandlingar på stört hade det nog gått lite för lång tid för att det skulle gå att fixa till så att mina problem med synen försvinner. Det jobbiga är att min hjärna inte kan koppla isär mitt friska öga från det skraltiga, vilket gör att jag ser bättre när jag håller för det sämre. Man kanske skulle bli pirat?

Nu efter två behandlingar med cortisonimplantat och tre med Lucentif så finns bara lite städning med laser kvar att göra. Så väldigt mycket bättre har det inte blivit, men den goda nyheten är att det inte kommer att bli sämre och det funkar ganska hyfsat ändå. En stor fördel är att jag inte gärna kör bil när det är mörkt och det får ju sina följder när vi skall åka hem från fester. Diskussionen om vems tur det är att köra kommer i ett annat läge om man säger så.

Det egentliga skälet för att skriva den här texten, förutom att ursäkta mig för att jag varit lat i skrivandet, är emellertid ett annat. Vi får varje månad avräkning från den franska försäkringskassan, samt från vårt försäkringsbolag över hur mycket dom har kostat på oss i olika behandlingar. Senaste avräkningen från försäkringskassan fick mig att studsa till. Det visar sig att varje behandling för mitt öga, bara i ersättning för medicin till apoteket, kostar 10 000 kronor per behandling. Till det kommer ersättning till läkaren som gör ingreppet.

Samtidigt läser jag i svenska tidningar att flera landsting nekar att kosta på dyr cancermedicin till äldre patienter eftersom dom inte längre är produktiva och till tillräcklig nytta för samhället. Jag kan förstå att många blir förvånade och förbittrade över detta. Denna förbittring verbaliseras av Ulf Nilsson i Expressen. Förbittrad är även jag, men inte förvånad. Genom mitt arbete har jag alltid varit medveten om att man räknar in återbetalning och samhällsnytta i kalkylen när det gäller alla typer av miljö- och vårdsatsningar som vänder sig till icke produktiva grupper, som exempelvis äldre. Det är ju ingen hemlighet eller avancerad kalkyl att inse att det är en ren förlust ur strikt samhällsekonomiskt hänseende att hålla människor vid liv så snart första pensionsutbetalningen skall göras. Det är inte nog med att de intjänade pengarna kan användas bättre, dom gamla och sjuka kostar ju dessutom en hisklig massa ju längre dom lever. Man skulle till och med kunna säga att det vore direkt tjänstefel att inte räkna på detta sätt. Anledningen till att det ändå blir så hårresande fel och oetiskt är när man inte tar med människovärde och alla människors unika värde och bidrag till samhället över en livstid i kalkylen på inkomstsidan. 

Jag kan bara konstatera att det är skönt att bo i ett land där man kostas på även efter 65 års ålder.