Funderingar över nyhetsflödet

En stor nyhet är att de nordiska ländernas befolkning är lyckligast i världen. Det är verkligen goda nyheter, eller hur? Som pensionerad forskare har jag svårt att förhålla mig till medias rapportering av en undersökning om jag inte dels kan ta del av vad resultatet faktiskt säger, dels får reda på vilka parametrar man mäter i undersökningen. Vi har ju alla i färskt minne medias vantolkning av Världsbankens hypotetiska resonemang om temperaturökningar, som media trodde var en prognos.

Nyheten om hur lyckliga vi svenskar är presenterades i radion med påståendet att nu behövde man inte längta till Frankrike längre för dom var minsann inte särskilt nöjda med livet. Det första misstaget men gör är att blanda ihop att vara nöjd med sakernas tillstånd med att sakernas tillstånd är alltigenom bra. Att fransmän är genuint ifrågasättande och kritiska är välkänt, liksom att de inte har särskilt stor tilltro till att överheten arbetar för vårt bästa. Svenskar å andra sidan har en mycket större tilltro till att våra myndigheter och samhället alltid gör sitt bästa – det även när det synes vara det motsatta. Detta är ett arv från Per Albins folkhem, som sedan utvecklades av Tage Erlander och Olof Palme. Man kan således tolka in att lyckan har ett starkt inslag av förnöjsamhet och tilltro till överheten i de nordiska länderna, vilket inte finns hos exempelvis fransmän. Ett näraliggande exempel är den franska sjukvården, som enligt internationella bedömningar är bäst i världen, men enligt gemene man i Frankrike, och president Holland, är riktigt usel. Man undrar också varför detta lyckliga Svenska folk – och norska för den delen - som bor i ett land som hela världen beundrar för deras sätt att sköta statsfinanserna genom den ekonomiska krisen, troligen i nästa val, kommer att kasta ut – och har gjort - den regering som orkestrerat detta.

En annan nyhet är att svenskarna är den mest skuldsatta befolkningen i Europa. Där har Sverige ett par saker som är unika. Det ena är amorteringsfria lån på 50 år. Det andra är bostadsrätter. I Frankrike kan man inte få lån på längre tid än 15 år till sin bostad och amortering är obligatorisk. Bostadsrätter är en unik svensk företeelse som en gång i tiden skulle göra det möjligt för ordningsamma, men ej så kapitalstarka vanliga människor att skaffa sig en bostad. Vi vet hur det är idag. Problemet med detta är att bostadsrätten inte representerar något reellt värde, eller snarare det reella värdet är oerhört mycket lägre än belåningen. Dessutom äger man inte ens denna lilla andel, bara rätten att nyttja den så länge föreningen vill. En bostadsrätt kan jämföras med ett medlemskap och andel i en golfklubb där priserna stiger så länge som fler vill bli medlemmar än det finns platser. Det reella värdet är emellertid inte större än marken och de byggnader som uppförts. Kort sagt – det finns inget för banken att driva in om man skulle tvingas till det. Jag har själv varit med om det. På sjuttiotalet ägde jag en insatslägenhet i Riksbyggen, med ett marknadsvärde på 45 000 kronor. De dåvarande regeringen tyckte att våra värden steg otillbörligt och införde en hembudsplikt, dvs. bostadsrättsföreningen hade förtur att köpa vid försäljning och det till det nominella värdet som var 5 000 kronor för min andel i föreningen. Jag ”förlorade” således 40 000 över en natt.

En annan nyhet är att man skall höja alkoholskatten, vilket skall främja nykterheten i landet, men samtidigt tillföra 7 miljoner till statskassan. Jag är nog lite enfaldig, men jag har aldrig förstått dessa resonemang. Man påstår sig använda avgifter och skatter för att få oss att ändra på dåliga beteenden. Det kan vara att åka bil i innerstaden, dricka alkohol etc. Samtidigt räknar man med ökade inkomster till staten. Var det inte meningen att folk skulle dricka mindre och köra bil mindre? I så fall blir det väl inga inkomster utan i bästa fall +- 0?

En inte särskilt älskad president

Samtliga franska TV-kanaler har varje kväll orgier i att håna, häckla och parodiera Francois Holland. Han måste vara världens genom tiderna minst populära ledare i ett demokratiskt land. Den förre mästaren på området att bli hånad – George W. Bush - hade åtminstone sina väljare som gillade honom. Inte ens det har Hollande längre. Liksom med Bush så behöver man inte ens skämta om honom, det räcker bra att visa videoklipp från verkligheten eller citera vad han faktiskt sagt.

Undersökningar visar att de flesta som gav honom makten faktisk röstade mot Sarkozy inte för Hollande, utom möjligen då de starka offentliga fackföreningarnas medlemmar, som väl är, är besvikna eftersom han inte ännu spätt på de offentliga utgifterna genom massökning med 60 000 offentligt anställda som han lovat. I sann politisk anda försöker han inbilla det franska folket att exempelvis den franska sjukvården och skolan är sämst i Europa och pekar gärna på Sverige som ett föredöme på båda områdena. Att sjukvården här är fantastisk med alla mått mätt vet jag och det är dessutom bevisat gång efter gång i jämförande studier, hur det är med skolan vet jag inte. Politiker är sig emellertid lika överallt – det vet jag.

Han var inte något självklart val som presidentkandidat för socialisterna. Favoriten som skulle ha vunnit klart var Dominique Strauss-Kahn ända tills han ertappades med byxorna nere. Även om Hollande vid förra valet var socialistpartiets ledare ansåg medlemmarna, den gången, att hans sambo Ségolèn Royal var ett bättre val, vilket säkert var klokt även om hon förlorade mot Sarkozy.

Hans hittills största svärdshugg för att få Frankrikes ekonomi på fötter har varit att införa 75% skatt på alla inkomster över 10 miljoner euro/år. Det rör sig totalt om ca 1000 personer på en befolkning på 60 miljoner och många av dom har numera bara skrivit sig i något grannland så var det fixat. Jag vet inte om siffrorna är helt korrekta, men det kan ju kollas.

Som motiv har han sagt att ”han hatar rika människor”. Det är lite lustigt att såväl hans förra sambo Ségolèn Royal, med vilken han lär ha fem barn, som hans nuvarande sambo kommer från mycket rika familjer och har betydande förmögenheter. Eftersom gifta sambeskattas i Frankrike måste han således vara sambo så att inte parets gemensamma förmögenhet syns i deklarationen – det skulle ju vara pinsamt. Man undrar hur hans familjeliv ser ut när han bor ihop med en person som han enligt retoriken borde hata. Nu är han inte ensam om att inte gifta sig i Frankrike idag av ekonomiska skäl. Det är nämligen så att även om man bor på samma adress och har flera barn tillsammans så är det populärt att vara sambo eftersom då kvinnan får generösa bidrag från staten till sina barns och sitt eget uppehälle. Vi har ett antal vänner omkring oss som gift sig när yngsta barnet uppnått en ålder då modern inte anses ha ekonomiskt ansvar längre.

Ett annat drastisk steg för att rädda landet är att nu sälja ut stora delar av presidentpalatsets vinkällare. Tidigare presidenter har samlat på sig det bästa av vad landet producerar för att bjuda utländska gäster. Man har väl resonerat så att det kan vara bra för landets image, vinland som man är. Det lär ta in några hundra tusen euro till statskassen. Med tanke på att det idag knappast finns någon investering, vare sig i metaller eller värdepapper som har så bra utveckling som just samlarviner så kanske någon skulle tänkt ett varv till innan man realiserar sina dyrgripar. Men vill man låtsas vara folklig så blir det väl så - det får väl bli BiB i fortsättningen.

Nyligen proklamerade han krig – om än ideologiskt – mot Angela Merkel och Tyskland. Han tar sin inspiration mer från Grekland och Italien än från Tyskland och trodde nog att han skulle trigga den franska nationalismen genom att tala om krig mot Tyskland. Det var ännu en felbedömning eftersom en av de saker som man faktiskt var stolt över med Sarkozy var att han tillsammans med Angela Merkel föreföll leda Europa.

För att illustrera hur stämningarna är kan man ta del av de folkliga skämt som florerar. Vad sägs om följande bisarra skämt:

Hollande och hela hans kabinett har kidnappats av en grupp som begär 1 miljon euro i lösensumma för att släppa dom. Om inte detta betalas snarast kommer man att hälla bensin över hela gänget och tända på. Socialistpartiet har därför gått ut på gator och torg för att få människor att bidra till lösningen. En TV-reporter intervjuar en av insamlarna och frågar hur mycket människor i allmänhet donerar. 3-5 liter blev svaret.

Som vi ser är det inta bara inom de svenska partierna man har problem och de franska dreven är väl så intensiva som de svenska, men oerhört mycket roligare och mer underhållande.

Samhällets olönsamma individer

Jag har fått frågor från vänner varför jag inte bloggat så mycket på senare tid. Svaret är att jag inte varit på humör eftersom mina ögon krånglat och det gör att jag både blir oinspirerad och trött när jag använder datorn.

Ett stort intresse när man blir äldre är ju hälsan. Nu gäller inte det för mig, men ändå vill jag säga några ord om det eftersom det påverkat mina aktiviteter.  Som kanske någon minns så fick jag fantastiskt snabb och kunnig hjälp för mina ögon när jag äntligen fick tummen ur och sökte för det. Det visade sig ju att en propp i ögats näthinna hade smugit sig på mig och gjort att jag såg dåligt. Givetvis borde jag ha åkt till läkaren omedelbart. Nu blev det så att fastän man satte in alla tänkbara behandlingar på stört hade det nog gått lite för lång tid för att det skulle gå att fixa till så att mina problem med synen försvinner. Det jobbiga är att min hjärna inte kan koppla isär mitt friska öga från det skraltiga, vilket gör att jag ser bättre när jag håller för det sämre. Man kanske skulle bli pirat?

Nu efter två behandlingar med cortisonimplantat och tre med Lucentif så finns bara lite städning med laser kvar att göra. Så väldigt mycket bättre har det inte blivit, men den goda nyheten är att det inte kommer att bli sämre och det funkar ganska hyfsat ändå. En stor fördel är att jag inte gärna kör bil när det är mörkt och det får ju sina följder när vi skall åka hem från fester. Diskussionen om vems tur det är att köra kommer i ett annat läge om man säger så.

Det egentliga skälet för att skriva den här texten, förutom att ursäkta mig för att jag varit lat i skrivandet, är emellertid ett annat. Vi får varje månad avräkning från den franska försäkringskassan, samt från vårt försäkringsbolag över hur mycket dom har kostat på oss i olika behandlingar. Senaste avräkningen från försäkringskassan fick mig att studsa till. Det visar sig att varje behandling för mitt öga, bara i ersättning för medicin till apoteket, kostar 10 000 kronor per behandling. Till det kommer ersättning till läkaren som gör ingreppet.

Samtidigt läser jag i svenska tidningar att flera landsting nekar att kosta på dyr cancermedicin till äldre patienter eftersom dom inte längre är produktiva och till tillräcklig nytta för samhället. Jag kan förstå att många blir förvånade och förbittrade över detta. Denna förbittring verbaliseras av Ulf Nilsson i Expressen. Förbittrad är även jag, men inte förvånad. Genom mitt arbete har jag alltid varit medveten om att man räknar in återbetalning och samhällsnytta i kalkylen när det gäller alla typer av miljö- och vårdsatsningar som vänder sig till icke produktiva grupper, som exempelvis äldre. Det är ju ingen hemlighet eller avancerad kalkyl att inse att det är en ren förlust ur strikt samhällsekonomiskt hänseende att hålla människor vid liv så snart första pensionsutbetalningen skall göras. Det är inte nog med att de intjänade pengarna kan användas bättre, dom gamla och sjuka kostar ju dessutom en hisklig massa ju längre dom lever. Man skulle till och med kunna säga att det vore direkt tjänstefel att inte räkna på detta sätt. Anledningen till att det ändå blir så hårresande fel och oetiskt är när man inte tar med människovärde och alla människors unika värde och bidrag till samhället över en livstid i kalkylen på inkomstsidan. 

Jag kan bara konstatera att det är skönt att bo i ett land där man kostas på även efter 65 års ålder.

Våra duktiga och hederliga förtoendevalda

När vi bodde i Lerums kommun i Västsverige ville kommunen slå ett slag för miljön, sa man och dessutom spara in lite på de kommunala utgifterna. Man kom då på den, i och för sig, utmärkta idén att vi som producerade mycket sopor skulle få en högra kostnad. Det kommunala sopberget höll nämligen på att dränka kommunen ansåg man. I fortsättningen skulle vi få betala efter hur många kilo sopor vi producerade i hushållet. De som kunde presentera en individuell plan för hur man ville ta hand om sina hushållssopor skulle även få tillstånd att ha färre sophämtningar per månad.

Som goda medborgare och dessutom trädgårdsodlare ansökte vi därför om att få kompostera vårt hushållsavfall, vilket beviljades. Vi hade redan en kompost för trädgårdsavfall, men ordnade nu också en för hushållsavfall samt en mognadskompost där den fina jorden skulle få gotta till sig lite extra. Det blev jättebra – vi fick massor av fin gödning och tjänade ganska mycket på minskade sophämtningsavgifter redan första året. Många kommunmedborgare gjorde som vi och det blev en succé – trodde vi. Döm om vår förvåning när vi efter ett år fick en lika saftig sophämtningsräkning som under den tid vi skickade allt till kommunens soptipp. Vad hade hänt?

Jo – det kunde vår lokala tidning informera oss om. Vi hade varit alldeles för duktiga så kommunen fick inte in tillräckligt mycket pengar för att betala alla de tjänstemän och politiker som skulle försörjas inom sopområdet. Visserligen minskade avfallet, men man hade alltför många sopor i den kommunala administrationen som man nu inte kunde betala lönen till och det gick ju inte för sig. Således chockhöjde man kilopriset för att ta hand om det lilla vi nu lämnade ifrån oss till kommunen.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser att biltrafiken minskat drastiskt i Göteborgs innerstad sedan man införde biltullar. Hur i h-e skall man betala alla de investeringar som man redan beslutat om och som skall betalas av biltullarna, nu när folk är så dumma att dom slutar köra bil – det var ju inte så det var tänkt. Meningen var givetvis att folk skulle köra som vanligt och ge massor av klirr i kassan för Göteborgs kommun. Man undrar givetvis hur man skall göra om detta skattefusk fortsätter. Man har ju ändå tagit till alla extraåtgärder, som att beskatta dom som lämnar sta´n och dom som aldrig varit i Göteborg utan bara passerar förbi på motorvägen. Kanske man skulle kunna bötfälla alla som avstår från att köra bil eftersom dom avstår bara för att undvika skatt och det måste väl anses vara skattflykt.

Som gammal göteborgare funderar jag även på huruvida kommunens tjänstemän och politiker betalar trängselskatt. Med kännedom av den sk. Göteborgsandan så verkar det inte så troligt. Jag minns i min barndom när trafiknämnden i den lilla staden Nora beslutat om att enkelrikta huvudgatan. På måndag morgon kommer folkskolans vaktmästare, tillika politiker och ledamot av trafiknämnden i lugn takt åkande mot de nyuppsatta enkelriktningsskyltarna med sin ljusgröna Volvo PV 444 – ni vet en sådan där med ”kråka” på taket. Staden ende polisman stod strategiskt placerad dagen till ära med sin utryckningscykel och stoppade den betrodde politikern och påminde honom om det nya förbud som han själv varit med och klubbat igenom föregående vecka. ”Jo – det känner jag ju väl till”, säger denne politiske förtroendeman. ”Men, inte trodde jag de gällde stadens förtroendevalda”.

Smutsiga sjukhus kan orsakas av hög kompetens inom fel område?

Jag läser idag i DN att patienterna på Sveriges sjukhus är djupt missnöjda med renheten på avdelningarna. Det är främst de stora universitetssjukhusen som är snuskiga. Jag kan bara inte låta bli att kommentera detta eftersom jag under de sista tio åren i mitt yrkesliv ägnade mig bland annat åt att försöka få vården att inse att städning har en annan betydelse på ett sjukhus än det har på ett kontor eller vilken annan arbetsplats som helst.

Man talar om stödverksamheter och kärnverksamheter. Svårigheten för de flesta organisationer är att inse vad som är dess kärnverksamhet. Alltför många inbillar sig numera att det är att tjäna pengar. Inom den offentliga vården tjänar man ju inga pengar så därför tolkar man det som att det gäller att spara pengar. På rak arm kan jag inte komma på en enda hederlig verksamhet vars kärnverksamhet är att tjäna/spara pengar. För vården inser var och en att kärnverksamheten måste uttryckas i termer av vård, omsorg och att höja befolkningens allmänna hälsotillstånd.

När man definierat sin kärnverksamhet måste man analysera vilka stödverksamheter som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och vilka som är av mer kosmetisk karaktär. Det är här städningen kommer in. I de flesta verksamheter tillhör städning de kosmetiska stödverksamheterna, som visserligen orsakar otrivsel och olägenheter om den inte fungerar, men mer än så är det inte. Problemet är att de som utbildas på att utforma avtal om service använder sig av kunskap från andra verksamheter. Man placerar in städning i prioritet på samma sätt för ett sjukhus som för ett kontor. Således kan man spara stora pengar på städning eftersom det faktiskt är en mycket stor utgiftspost och inte särskilt viktig.

Nu är inte städning en verksamhet som alla andra på ett sjukhus. På ett sjukhus är städning en verksamhet som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och följden av brister kan bli förödande för människors hälsa.  Ingen skulle komma på iden att slarva med renheten i ett laboratorium för elektronikframställning, men på ett sjukhus med dess infektionskänsliga patienter tvekar man inte att upphandla städtjänster på ett slentrianmässigt sätt. En huvudregel när man organiserar verksamheter som är viktiga för kärnverksamheten, som i det här fallet städning, är att man ogärna lämnar det till en utomstående leverantör utan behåller den inom den egna organisationen så att man har kontroll över kvalitet och resultat.

Man undrar lite över att just de stora sjukhusen har den smutsigaste miljön. En förklaring som ligger nära till hands, ur min erfarenhet, är att det är just där de mest kompetenta personerna på upphandling av tjänster finns. Eftersom kompetens i dessa sammanhang alltför ofta är synonymt med att spara pengar snarare än att stödja kärnverksamheten på bästa sätt så blir det på de stora sjukhusen som de bästa spararna finns. Samma syndrom finns för övrigt inom skolan.

Redan på 80-talet belönades chefer för kommunernas fastighetsavdelningar för att man tjänade så mycket pengar åt kommunerna. Det gjorde man genom att ta ut så orimligt höga hyror av de egna verksamheterna att det inte blev pengar över till kärnverksamheterna. På skolans område hade man således inte råd med undervisningsmaterial, samtidigt som fastighetsdirektörerna fick beröm för att deras verksamhet gick med oerhörda vinster. Vad jag förstår från nyhetsflödet så fortgår även dessa avarter i svenska kommuner.

Ett intressant forskningsresultat från England visar att städning utan stress på sjukhus resulterar i snabbare tillfrisknande för patienterna. Underligt - ja - men så här hänger det ihop. Vårdpersonalen är oftast så stressad att dom inte har tid att sätta sig ned och tala med patienterna, vilket är negativt och orsakar oro och längre vårdtider. De icke stressade städarna kan emellertid ta sig några minuter med patienterna, vilket ger mycket positiva effekter för tillfrisknandet. Om man skall tala i ekonomiska termer så sparar detta stora pengar för vården eftersom varje dag man kan förkorta tiden på sjukhus innebär oerhört stora kostnadsminskningar. Men - nog vore det bättre att vårdpersonalen fick de minuterna per patient och lät städarna ägna sig åt att göra ett bra jobb inom sitt område.

Nedan finner ni några länkar som behandlar samma problematik:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-femte-patient-klagar-pa-snusket 

http://france-midi.blogspot.fr/2012/04/en-sann-saga-om-utforsaljning-och.html

http://france-midi.blogspot.fr/2010/05/fransk-dokumentar-om-svininfluensan.html

http://france-midi.blogspot.fr/2010/04/den-dyra-stordriften-inom-offentlig.html

http://www.design4change.com/LinkedDocuments/Fastighetsnytt-6-2004.pdf

Fransmän vet inte att man tar ut kommunalskatt i Sverige

I Frankrike kan man oftare och oftare läsa om hur välskötta de svenska statsfinanserna är. Man jämför då med Frankrike som man menar är det enda europeiska land som har högre skattetryck än Sverige och ändå inte är lika välordnat. Man pekar på hur hög kvalitet den svenska vården, omsorgen och skolan har.

Nu är det nog många läsare som höjer på ögonbrynen – säkert av olika orsaker. Vi svenskar vet ju numera att den svenska skolan är urdålig – åtminstone om Björklund får berätta om det. Vi vet också att omsorgen om gamla och sjuka är under all kritik i Sverige – åtminstone om man får tro media och många debattörer. Fransmännen tror också att Sverige är ett jämställt land, men det är ju bara att fråga Gudrun Schyman så får man veta att vi ligger bara snäppet över Afganistan när det gäller kvinnors rättigheter och möjligheter.

Det här illustrerar bara att vad som står i tidningarna och vad som förmedlas av olika tyckare och av politiker inte är så mycket att fästa sig vid. Verkligheten är ofta en annan och mer komplex. Jag har drygt 60 års erfarenhet av att bo i Sverige och de senaste dryga 5 åren har jag bott i Frankrike. Jag kan bara konstatera att länderna är ganska lika vad gäller ambitionerna inom skola, vård och omsorg. I många fall har Frankrike löst det bättre, men i många andra fall är Sverige duktigare. 

Vad gäller skolan tvistar man om vilken som är sämst. Fransmännen tycker deras skola är uslast, medan svenskarna nog anser att den svenska skolan ligger i botten. När det gäller sjukvård har jag erfarenhet själv och där är det ingen tvekan om, som jag ser det, att Frankrike har en högre kvalitet och bättre åtkomlighet. Vilket land som har den bästa äldreomsorgen kan jag inte bedöma, men attityden och respekten för äldre är oerhört mycket bättre i Frankrike.

Så kommer vi till vad det kostar. I den franska propagandan påstår man att Sverige har lägre skattetryck än Frankrike. Högern påstår detta för att finna argument för att sänka skatterna och socialisterna använder det som argument för att, med höjda skatter, skulle det bli lika bra som i Sverige. Vad som förvånar mig är att den franska debatten fullständigt missuppfattat det svenska skattesystemet. Man jämför nämligen bara statliga skatten. Kommunalskatt anses nämligen inte vara skatt i Frankrike. Sanningen är nämligen den att den statliga inkomstskatten i Frankrike faktiskt är något högre än den svenska för vanligt folk. Däremot är den upplagd på ett annat sätt. Här sambeskattas man och skatten bestäms av hushållets storlek. Väldigt många fransmän, liksom i Sverige, betalar ingen statlig skatt alls. En riktlinje som en normalinkomsttagare har för hur hög inkomstskatten blir är att den är en månadslön om året. Möjligheter till avdrag är oerhört begränsade för vanliga människor – man får exempelvis inte dra av räntor på lån.

Men – håll i er nu – kommunalskatten är oerhört låg – nästan försumbar i Frankrike. Att minst 30% av allt man tjänar i Sverige går till kommunen oavsett om man är rik eller fattig har franska media och politiker fullständigt missat. Dessutom tas nästan inga avgifter ut för kommunala tjänster i Frankrike – det ingår i ”kommunalskatten”. Vi betalar ca 12 000 kronor per år i kommunala skatter/avgifter, men då ingår TV-avgiften, fastighetsavgift och renhållning mm. Kommunalskatten varierar med boende och ort. Vi vet vänner som betalar en ”fantasisumma” på 40 000 kronor om året, men då har dom stora och dyra hus med mycket mark och hög standard.

Det i Sverige så omdebatterade RUT-avdraget löser man i Frankrike så att alla seniorer som behöver hjälp i hemmet kan anmäla detta till kommunen, som då förmedlar hjälp från någon hemmafru som vill arbeta extra. Kommunen ordnar alla formaliteter och den som köper tjänsten betalar en del av vad det kostar och kommunen står för resten. Detta avser hemhjälp som man själv anser sig behöva, inte sådan som det sociala står för på grund av att kunden är gammal eller sjuk. Att det skulle vara förnedrande att städa åt andra är en helt främmande tanke i Frankrike. 

Vad gäller ROT så finns det också för vissa speciella arbeten och för speciella ändamål. Skillnaden mot i Sverige är emellertid att här får man avdrag för material, men inte för arbetskostnad, tvärtom mot i Sverige. Dessutom måste en oberoende inspektör besiktiga arbetet innan avdrag beviljas. Själva fick vi 60% bidrag till installation av klimatanläggning efter den varma sommar då flera äldre dog i sina hem på grund av värmen.

Jag försöker inte diskutera vilket land som löst sin offentliga finanser bäst, bara peka på att man inte kan tro på politiker, media och tyckare när dom jämför olika länder. Dom har ofta ett egenintresse att ljuga, förtiga eller överdriva på ett sätt som stödjer det dom vill hävda är det riktiga utifrån sin politiska agenda.