Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.