Besynnerligheter och rena tokigheter

Just nu tycker jag nyheterna översvämmas av tokigheter. Vår kära president Holland lyckas att notera lägre popularitetssiffror för varje undersökning man gör, men så jobbar han hårt för det också. I valkampanjen lovade han guld och gröna skogar åt alla och ansåg att Italien och Grekland var de länder han borde söka gemenskap med mot Tyskland som han skulle förklara ”ideologiskt krig” mot.

Nu blev det lyckligtvis inte så mycket av hans utlovade slöseri med allmänna medel, men han har satt ned foten inom några andra områden. Hans viktigaste och kanske mest impopulära lag har varit ”äktenskap för alla”, dvs. främst HBT-personer. Äktenskap är emellertid inte något för honom själv eftersom han i allmänhet lyckas hitta stormrika sambos som han inte gifter sig med eftersom han ”hatar rika människor” och det skulle ju inte se så bra ut i sambeskattningens Frankrike att han har en multimiljonförmögenhet i familjen – folklig som han är.

Han har emellertid tagit itu med inkomstklyftorna med bravur när han har lagt en skatt på 75 % på höga inkomster. Att tröskel ligger så skyhögt att bara några tusental personer i ett land på 60 miljoner kommer ifråga bekymrar honom inte. Egentligen är det väl bara några av hans egna ministrar och fotbollsspelare som får lida av denna nya skatt. Hittills har landslaget strejkat genom att inte gör ett enda mål på 8 matcher, men härom kvällen släppte koncentrationen en stund mot Ukraina.

Då har han varit mer resolut när han i samverkan med miljöpartiet infört ECO-skatt för inhemska transporter. Bönderna är förtvivlade eftersom de nu inte kommer att kunna konkurrera med spansk och belgisk mat, som inte berörs. Alla betalkameror är redan uppmonterade på motorvägarna fast beslutet inte är taget. Inhemska lastbilar får väl köra småvägar genom de trånga byarna för att få ut sin mat till kunderna i fortsättningen. De gröna har förmodligen en bild av ett Frankrike där varje region odlar allt från vin till grönsaker, frukt och spannmål för lokal konsumtion och då behövs ju inga transporter. Att Frankrike troligen är det land i Europa där man är mest stolt över att man regionvis odlar den bästa vitlöken, föder upp de bästa gässen och framställer det bästa vinet bekymrar inte en miljövän.

En annan åtgärd som ingen bett om är att han förbjudit byggmarknader och dylik sällanvaruhandel att ha öppet på helgerna. Kunderna rasar, handeln rasar och de handelsanställda år ursinniga. Ingen vet vem det skall gynna. Att Frankrikes ekonomi ytterligare bromsas upp är emellertid alla ense om.

Nu har man en del tokigheter i Sverige också eller vad sägs om Livsmedelsverket som vill förbjuda opastöriserad mjölk och ost. Det påstås att en person blev sjuk förra året och det kan ha varit infekterad mjölk. Detta föreslår man samtidigt som Sverige är världsbäst på att äta godis och alla medier översvämmas av alkoholreklam och vinprovning, men sådana saker är ju inte det minsta onyttigt.

Jag hörde nu på morgonen på Meny i P1 och då tar man sig för pannan. Gästkock var en kostexpert, som berättade att allt vi åt var farligt och giftigt såvida vi inte följde hennes (firmas) rekommendationer. Hon lagade nämligen bara mat av ekologiska råvaror som var bra för miljön. Det knepiga var att 90 % av alla råvaror hon använde var exotiska saker från Afrika, Asien och andra avlägsna länder, ofta sådant som jag aldrig hört talas om, men som var såå sunt, undergörande och bra för miljön och hälsan. Man undrar hur det har hamnat i Sverige, för inte har de väl flugits hit hoppas jag. I rättvisans namn måste jag nämna att hon använde rivna morötter i ett bröd och de var nog svenska annars hade hon nog berättat det.

Jag lärde mig också att svenska bönder, på eget initiativ, bestämt att inte rötslam framställt på människofekalier får användas som gödning på åkrar där människoföda skall produceras och inte heller där djur för mjölk- och köttproduktion betar. Skälet är alla medicinrester och annat otyg som vi lämnar ifrån oss när det tränger på.

Man blir därför lite fundersam när våra miljövänner hävdar att i en framtid då vi alla har blivit vegetarianer och avskaffat alla pruttande kor, skall just använda människofekalier som substitut för den farliga konstgödningen och den obefintliga naturgödseln. Men då är vi naturligtvis så friska att det inte behövs någon medicin längre.

Jag läste också en analys av kolbelastningen (CO2) på miljön från ett vindkraftverk gjord av Bernd Stymer. Nu är det ju inte så att man planterar ett frö som sedan växer upp till ett vackert vindkraftverk ute i de norrländska skogarna, utan det sker på mer traditionells sätt. Om man, som sig bör, räknar in hela processen som råvaruutvinning, tillverkning, transport till monteringsplatsen, bygge av vägar i vildmarken, gjutning av fundament, underhåll och reparationer och så småningom nedmontering och destruktion när verket tjänat ut får man skrämmande siffror. Tanken är ju att ett vindkraftverk under drift skall ge en så mycket mindre kolbelastning per producerad kWh än ett kol- eller oljekraftverk att det skall förbättra miljön. Att varken svensk vattenkraft eller kärnkraft ger någon kolbelastning i drift bortser man från eftersom det är tyskarnas kastanjer man skall kratsa ur elden. Svenska konsumenter skall bara betala för det.

Det visar sig då att det tar 35 år för ett vindkraftverk att tjäna in det som ett tyskt kol-eller oljekraftverk producerar av CO2 till atmosfären, men tråkigt nog är livslängden för ett vindkraftverk bara 15 år. I verkligheten ökar varje verk därmed CO2-belastningen med 2 800 ton och det blir med planerade 2000 verk en inhemsk ökning med 5 600 000 ton enligt Stymer. Hur det nu är med det så är det slående att det finns så många vindkraftanhängare i Stockholm och så få i Norrland.

Nu vet ju alla vi som inte är köpta av kärnkraftindustrin och inte önskar jordens snara undergång och inte önskar elände för våra barnbarn att det bara finns två sätt att rädda oss. Dels måste vi alla bli vegetarianer, dels måste vi alla bo i Stockholm och bara lära känna andra kulturer genom att se på videofilmer och träffas på Facebook. Vi har inte löst det där med matproduktion än, men kan vi göra kött i laboratorier så skall det väl vara fan om vi inte skall kunna fixa en morot utan att blanda in bönder.

Det är naturligtvis i det perspektivet vi skall se myndigheternas strävan att göra det odrägligt att leva på landsbygden på grund av alla miljöinstallationer som förstör miljön och dessutom se till att man slutar med uppfödning av kött- och mjölkdjur och andra verksamheter som gör att de envisaste fortfarande lever kvar ute i bushen. Som led i denna räddningsaktion lägger man också ned fast telefoni och ser till att varken fast- eller mobilt bredband fungerar. Om det nu skulle vara någon oansvarig person inom något s.k. fritt yrke som skulle komma på idén att flytta ut i den onaturliga naturen så borde väl det avskräcka.

För att återvända till Frankrike så är det så underligt att det här går utmärkt att både bo på och utveckla landsbygden. Här är faktisk utbudet av kultur och annat spännande sammantaget större i de små byarna än i storstäderna. I Sverige betraktas det närmast som en naturlag att detta inte är möjligt till och med av dem som önskar en levande landsbygd, men så är inte fransmännen lika miljömedvetna som svenskarna heller. Man är mer intresserade av livskvalitet och sociala sammanhang och annat kortsiktigt egoistiskt tjafs.

Jag kan inte låta bli att tänka på den nyligen bortgångne i Turin födde arkitekten och stadsplaneraren Paolo Soleri som under 1970-talet i Arizonaöknen grundade vad som närmast kan betecknas som en sekt och trossystem vid namn Arcology (architecture+ecology) kring sina utopiska miljöprojekt. Hans framtidsversion var att alla människor skulle leva i enorma strukturer, närmast liknande myrstackar där stora delar fanns under jord och resten ovan jord. I dessa enorma stadsstrukturer skulle människorna födas, leva och dö isolerade från omvärlden i ett artificiellt totalt självförsörjande ekosystem i samklang med naturen. Han började 1970 bygga upp två strukturer i Arizonaöknen –Arcosanti – med hjälp av frivilligt arbete av ”alternativa” människor från hela världen. Som arkitekt besökte jag på 80-talet dessa två strukturer som då närmast föreföll som absurda projekt av en liten grupp sektmedlemmar där alla klädde sig, tänkte och tyckte likadant och underordnade sig en ”större” tanke om framtiden. Man känner idag igen många av Soleris ideal och tankar i de ideal som dagens ”alternativa” människor omhuldar.