Olika affärsidéer - olika kunder

Jag hör på svenska nyheter att grönsaker som säljs har ”förädlats” på ett sådant sätt att de skall ge större skördar, vara vackrare, smaka mindre och vara mindre nyttiga, men framför allt skall de vara billigare. Detta gillar tydligen konsumenterna och de odlare som försöker odla och sälja riktiga grönsaker klarar sig inte ekonomiskt. Lyckligtvis har vi inte de problemen här i Frankrike utom mitt i vintern då det i de stora affärerna finns sådana produkter även här. De grönsaker man köper på torget eller i många affärer här smakar bättre ser ofta lite knöliga ut, doftar som de ska och innehåller det som grönsaker borde göra. Dyra är dom inte heller eftersom de säljs med få mellanhänder.

Det är emellertid intressant att se hur förädlingen av vin, som är vår regions största produkt har förädlats under de senaste decennierna. Languedocs viner hade för några decennier sedan välförtjänt dåligt ryckte, De var usla billiga och levererades till Sverige i tankbåtar där de härtappades av Vin&Sprit. Den största konkurrenten på skalans botten var algeriskt vin som av vissa grupper på 70-talet ansågs vara de enda politiskt korrekta rödtjutet. I vår region Corbières odlades den ökända druvan Carignan som gav enorma skördar av uselt vin. Man fick ut 120 hl vin per hektar mark och mer på den tiden. Det gick ständigt nedför för regionen Languedoc som då var världens största vinproducent i volym räknat. Något måste göras och det gjorde man.

En av de senaste franska appelationerna (AOP) är Corbières Boutenac som har centrum i och namn efter vår by. Det som hänt där är typiskt för hela Languedocregionens utveckling och dess förädling av vin. Från billiga skräpviner har man förädlat sin produkt till att vara bland de mest intressanta och kvalitetsmässigt mest kontrollerade i Frankrike och man har rönt stora framgångar i hela världen (utom i Sverige). Man har gått en diametralt motsatt väg mot den väg grönsaksodlarna valt.

Den utskämda druvan Carignan har visat sig vara en guldklimp om man drar ned skördarna och använder nya metoder för odling och vinframställning. Den ger så kraftfulla viner att andra regioner mot bestämmelserna köper upp den och blandar i sina avsevärt dyrare viner. Skördarna har tvingats ned från över 120 hl/ha till under 50 hl/ha. Man gödslar med kompost på vinrester, man förbjuder konstbevattning, stockarna beskärs hårt för att hålla nere skördarna och för att få mer smak, skörd sker för hand och reglerna för transport till press är stränga. Kontrollen är minutiös av druvornas kvalitet vid skörd och av det färdiga vinet. Kontrollen sker vid upprepade tillfällen av förseglade stickprovsvalda flaskor, vilket gör att man inte succesivt kan försämra kvalitén hos ett bästsäljande vin, som bland annat tidningen Allt om Mat visat sker med viner från en del andra länder. Resultatet blir viner av hög kvalitet, med oerhört mycket smak som kan lagras under lång tid. Det har inneburit ett uppsving för vår by och regionen. Man planterar nu nya vingårdar på de jordar som är godkända för dessa kvalitetsviner och på de sämre jordarna planteras olivträd och andra grödor. Även om inte alla viner från Languedoc underkastas samma stränga regler som exempelvis Boutanac- och La Livignere-viner så har samma grundprinciper genomsyrat odlingen och utvecklingen i hela Languedoc.

Den internationella vinpressen har uppmärksammat detta och utmärkelser till regionens, såväl viner som producenter, blir allt vanligare. I Sverige är emellertid inställningen till viner från regionen i mycket densamma som på 70-talet och ett av de viner, som fortfarande säljs och som lånat namnet från området är också ett närmast odrickbart, men billigt, blandvin som jag minns från det jag arbetade på Systembolaget på 70-talet. Man kan spekulera i orsakerna till den svenska marknadens reaktion, men jag vet att för något decennium sedan, då vi importerade viner från Languedoc, så visade marknadsundersökningar, att svensken köper vin främst utifrån mest procent/krona. Om det fortfarande är så så är det samma problem som seriösa grönsaksodlare har som försöker höja kvalitén på sina produkter.

För den intresserade kan jag nämna att frakt + ett litet påslag till importören + ett rejält försäljningspåslag till Systembolaget + alkoholskatt utgör ett ganska högt baspris för en flaska vin utan att man betalt för vinet till producenten. Detta baspris är i stort sett konstant oavsett kvalitet på vinet. Sedan tillkommer ett pris för vinet till vinbonden samt moms. I praktiken innebär det att för varje 10 kronor mer man betalar för en flaska får man 8 kronor vin eftersom momsen är 20% av bruttopriset. Det lönar sig därför att köpa lite bättre vin om man gillar vin vill säga – inte bara p’ocenten Helge.

Dessutom kan man väl tillägga att man dricker mindre av ett kvalitetsvin än av ett lådvin på grund av smaken och fylligheten, men det kanske inte heller är något bra argument om man, som i mina hemtrakter, i vissa kretsar skålar med orden – ”in i dimman”.

Osannolika viner

Min fru är väldigt förtjust i ett vin från Tarragona i Spanien som har en fin vaniljsmak, vilket är lite väl insmickrande för min smak. Vi köper då och då en låda på Lidl här i Frankrike. Vinet kostar 2.99 euro per flaska, men så är det en Gran Reserva också. Den årgång man kan köpa nu är 2008, men idag fann jag en gammal dammig flaska från 2001 i källaren, som jag inte hade några stora förhoppningar om att det skulle vara drickbart. Döm om min förvåning när jag smakade. Det var fantastiskt fint -balanserat, fruktigt och väldigt fylligt. Vinet är ju faktiskt 14 år gammalt och kostade 25 kronor flaskan!! Nog blir man förvånad.

På samma sätt fann vi en liten producent här i trakterna. Det är ett gammalt par som odlat vin i hela sitt liv, men aldrig gjort någon stor affär av det. De har sina tegar i det bästa området i vår kommun och har i alla tider gjort sitt vin på samma manuella sätt i alla produktionsled. Deras Corbièresvin från 2010 är helt fantastisk, oerhört komplext och tydliga smaker av svarta vinbär. Det är bland de bästa viner jag smakat i regionen. Våra vinälskande vänner från Sverige köpte ett otal lådor och det blev inte särskilt dyrt eftersom det kosta 5.90 euro per flaska.

Min fru berömde deras viner och talade om alla olika smaker som hon fann i vinerna. Vinodlaren var helt oförstående till detta resonemang – han kan göra vin men den teoretiska vinkunskapen var för honom helt okänd. Han hade inte ens särskild koll på de karaktäristiska egenskaperna hos olika druvor utom de han hade själv förstås. Det är det man kallar tyst kunskap bland didaktiker. Han berättade att han inlett samarbete med en av de stora producenterna i området och på så sätt fått fram ett ekologiskt vin. Han tyckte väl att det var lite knepigt med det där ekologiska eftersom han har gjort vin på det sättet i alla tider, men inte kunde bli certifierad eftersom det var alldeles för mycket papper att fylla i och kostade för mycket. Han tänkte nog fortsatta som förut och sälja till de som tycker om smaken på hans viner.

Annars börjar det komma bra ekologiska viner häromkring. Det är duktiga vinodlare som börjat producera sådana viner, vilket gör att de blir riktigt bra. Tidigare har det mest varit de som inte kan göra vin som lyckats sälja till miljöentusiaster, främst utomlands, trots smak och kvalitet. Tråkigt nog kan man inte få ”våra” fina viner på Systemet till rimliga priser eftersom vi bara har relativt små bönder här som framställer sina viner ”från ax till limpa” som det heter och det passar inte det svenska monopolet, som mer tror på stordrift och industriell framställning. Det finns några få viner från Boutenac på Systemet med de är alltför dyra. Håll utkik efter de två ”superappellationerna” Corbières Boutenac och Minervois La Livinière - de är något alldeles extra, men dyra på Systemet. Här är priserna rimliga – mellan 10 och 20 euro.

Vinjettbilden är tagen under den årliga vinvandringen anordnad av Cru Boutenac.

L’Ete des Corbières

När evenemangen startar vet man att sommaren är här på allvar. Det stora evenemanget hos oss nu kommer i slutet av juni när hundratals människor samlas för Camin de Boutenac. Det är en vandring mellan vingårdar med mat och vin på speciella gårdar och som avslutning en hejdundrande fest på slottet i Boutanac där den lokale trestjärninge kocken Gilles Goujon i samarbete med några unga kockar arrangerar supén utomhus med bara Boutanacviner. Några hundra personer deltar och i år har antalet vingårdar som får producera Boutenacviner ökat till ett trettiotal.

Nu kan man givetvis inte vänta så länge. I går kväll bjöds på mat och vin på 12 olika vingårdar i Corbières under titeln L’Ete des Corbières. Mat av gourmetklass och fri vinprovning samt musik bjöds det på. På vissa platser hade flera gårdar slagit sig ihop på andra var gården ensam arrangör. Vi besökte Domaine la Bouysse i grannbyn där det förutom vinprovning bjöds på mängder av smårätter, fina ostar och desserter – allt till bakgrund av en mycket bra jazzgrupp, som spelade ute på gården medan vi åt. Allt var nästan gratis – vi fick betala 2 euro för ett avsmakningsglas så vi slapp dricka ur plastmuggar. Vi valde den här vingården mest för musikens skull för varje vingård hade olika musik som pop/rock, R&B, world musik, swing, visor eller blues. På de flesta ställen var allt gratis, men på några gårdar kostade det någon hundralapp per person på ett ställe hela 300 kronor. Man får vänja sig vid evenemang av den här sorten nu. Det är ofta i vinets tecken, men kan även vara tryffel, frukter, ost, oliver, blommor, konst eller någon annan produkt som en viss by är känd för.

Cru Boutenac - fest i byn

Tänk er en organiserad fotvandring på landet där man då och då går in på en gård där man dukat upp lite godsaker som man kan mumsa på innan man går vidare mot slutmålet. Alla är utrustade för vandring, vädret är vackert och humöret på topp. Deltagarna är i alla åldrar och det finns även vissa utlänningar med som förvånas av det vackra landskapet. Tank er vidare att på kvällen samlas alla för en gemensam måltid med dryck utomhus i den historiska miljö som var målet för vandringen. Stämningen är uppslupen och människor avslappnade. Många som är tillresta har inte haft möjlighet att fixa till sig efter 3 timmars vandring i över 30 graders värme. Shorts och tenniströja är standardklädsel. Alla är trötta. Vad tror ni skulle serveras?

Förra sommaren ordnades den första vinvandringen av organisationen Cru Boutenac. Jag berättade om den minnesvärda upplevelsen då. Hundratals människor bussas ut till olika vingårdar utrustade med presenthattar för att skydda mot den kraftiga solen och sedan får vi gå tillbaka till slottet i Boutenac genom vingårdarna med uppehåll här och där för att se på minnesmärken, smaka vin, ost eller andra läckerheter på gårdar efter vägen. På kvällen ordnas en fantastisk måltid vid slottet med smårätter, avsmakning av Boutenacvin från 18 producenter och med trevlig musik. Vad fick vi då att äta?

Förra året lagades maten av den tvåstjärnige Michelinkocken Lionel Giraud från Narbonne. De smårätter och varmrätter han och hans personal serverade var av absolut högsta gourmetklass, som det anstår en Guide Michelinkock. Maten lagades på plats och man stod i kö för sina portioner som i det militära, som dom som varit med om det minns. För den som inte är insatt i detta kan jag berätta att det 2015 finns endast tre restauranger med två stjärnor i Sverige – alla i Stockholm – och de restaurangerna tror jag inte skulle servera pic-nic-mat i någon park till folk i kortbyxor med intorkad svett. Denna mat åt vi vid ståbord utomhus och man drack Boutenac-viner till medan en salsaorkester underhöll oss.

Vi ser fram emot årets upplaga som sker den 27 juni. Det lovar att bli lika bra eller bättre. Den som står för maten i år är inte mindre än vår lokale trestjärnige kock Gilles Goujon från Fontjoncouse nära oss. Tre stjärnor har inte en enda restaurang i Sverige och har aldrig haft. Inte ens i Skandinavien finns någon. Den världsberömda restaurang Noma i Köpenhamn har inte lyckats få mer än två stjärnor av Guide Michelin. I våra trakter serverar en sådan kock mat utomhus efter en fotvandring på landet och känner sig hedrad av att få förtroendet att ha hundratals vin- och matälskare som gäster samtidigt.

Hela kalaset inklusive transporter och mat kostar sina modiga 55 euro per person. För den som är intresserad av en mer detaljerad beskrivning av förra årets begivenhet finns den HÄR.

Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

En väldigt speciell fest

I går deltog vi något verkligt exceptionellt. Slottet i Boutenac ägs av AOC Corbières och de hade tillsammans med de kommuner som omfattar Terroir Boutenac anordnat en vinpromenad med efterföljande ”Cocktail dinetoire gastronomique” som det kallas. Skälet till detta är vår egen superappelation Cru Boutenac som man ville fira att den haft stora framgångar.

När vi kom till slottet hade 240 personer mött upp, alla iklädda halmhattar och T-shirts för herrarna och linnen för damerna som var en gåva från organisationen och en försäkran om att vi inte skulle dö av värmeslag på grund av fel klädsel. Det var nämligen 32 grader i skuggan och promenaden är 6 km lång. Vi delades upp i tre grupper och bussades ut till två olika startpunkter där det bjöds på vatten och rosévin för att svalka oss.

På vår promenad hade vi fyra stopp där vi fick tanka upp med vätska av olika sort. Första stoppet efter startvingården, på vår tur blev det gamla kapellet St Martin de Gasparet där vinodlaren Mr Fabre berättade om Corbières historia och vad som är så speciellt med den jordmån som är förutsättningen för Cru Boutenac. Vi fick lära oss att vinodlingen introducerades av romarna ungefär år 100 före Kristus just här, vilket var det första i Frankrike. Narbonne, som var den första romerska kolonin utanför Italien, erövrades emellertid på 500-talet av Visigoterna. Olyckligtvis kom de till Narbonne precis vid skörden, vilken båda parter ansåg vara viktigare än krig, så man kom överens om att uppskjuta kriget tills skörden var omhändertagen. Nu blev det inte så farligt med Visigoterna eftersom man snart kom väl överens med befolkningen och gifte sig med varandra och regerade i fred och välstånd. Då blev det värre när Saracenerna dök upp på 700-talet och sporrade av den nye store profeten hade man lite till övers för de otrogna. Ett blodigt mördande startade från båda sidor som varade i hundratals år.

Vandringen genom de vackra och frodiga vinodlingarna var verkligen en skönhetsupplevelse och vi passerade den gamla romerska bosättningen Villemajou (Villa Major) för att göra stopp för vin, vatten och lokalt producerad ost i Gasparet. Här var det första tillfället där man tog fram de dyra röda dropparna med etiketten Corbières Boutenac, men även ”vanliga” Corbières serverades som vitt och rosé.

Det var anmärkningsvärt vilken blandad skara som deltog. Det var män och kvinnor i alla åldra allt från den vandringsvana äldre damen som var utrustad, med såväl skyddsmuddar på skorna som visselpipa och reflexväst och med första hjälpen i ryggsäcken, till den unga gravida kvinnan, som vandrade i vanliga skor och klänning. Samtliga borgmästare från de inblandade kommunerna deltog i vandringen och ”vår” borgmästare hade visserligen vandringsstav, men gick i flip-flop, vilket måste ha varit plågsamt i den steniga och tidvis risiga marken.

Jordmånen för Cru Boutenac

Marken är nämligen mycket stenig där man odlar Cru Boutenac. Att det över huvud taget går att plantera en stickling i marken är ett underverk. Det enda ställe man har samma jordmån lär vara Châteauneuf du Pape. Man säger att vinet blir bättre ju mer druvorna får lida och det verkar stämma. Nu gör det inte så mycket att de lider eftersom man bara tar ut ca 35 Hl vin per Ha mark för Cru Boutenac. Att det är exceptionellt mycket lägre än vad som är möjligt illustreras av att man under den tid då man levererade tankbåtsvis med vin från området till bl. a. Sverige tog ut 120 Hl/Ha, men då blev det skräp också. Några av gårdarna har fortfarande kvar 100-åriga carignanstockar från den tiden, men nu ger de det ädlaste och mest koncentrerade av Cru Boutenac.

En liten bit från slutmålet vid slottet stod glassproducenten Pole Sud och serverade en speciell Boutenacglass som man komponerat dagen till ära. Den hade bara lokalt producerade ingredienser smaksatta med sådant man kan plocka vilt ute på Garriguen. Den var baserad på färskmjölk från en lokal bonde och smaksatt med bittermandel, honung, timjan och vild fänkål, samt lite citronskal. Hoppas dom tar upp den i sitt sortiment för den var verkligen god.

Vi hann precis hem för en dusch innan kvällens begivenhet skulle starta. Vi var verkligen helt slut. Visserligen går vi 6 km flera gånger i veckan, men att göra det under mer än tre timmar var verkligen jobbigt. Det kan låta konstigt, men min osteopat har förklarat för mig varför min rygg tar så mycket stryk när jag under ett par timmar ”står och hänger” i och utanför affärer när min fru letar efter skor eller kläder. Det är nämligen mer arbetsamt än en snabb promenad och sliter mer på kroppen. Nog om det.

Måltid efter evenemang av den här sorten brukar följa ett visst mönster. Kycklingbitar, sardiner och korvar grillade över ett ituskuret oljefat täckt av sträckmetall, inmundigat på papptallrikar, visserligen nedsköljt med bra vin ur riktiga glas, men ändå. Här var det andra bullar minsann. Man hade anlitat den mycket duktige kocken Lionel Giraud, som har en stjärna i Guide Michelin, för att ordna maten. Direkt vi kommer in på slottsbacken möts vi av en hord av hans unga servitörer som bjuder oss på små mästerverk av alla de slag som de bär omkring till oss. Vi kan vidare skölja ned dessa godsaker med vin från 25 odlare som producerar Cru Boutenac. Där finns både rosé och vitt från deras produktion, men endast Cru Boutenac är tillåtet när det gäller rödviner. Vi talar här om viner som kostar från drygt hundralappen till mycket mer per flaska på vingården.

Efter detta överflöd av utsökta små ”hors d’oeuvres” som man kan prova medan man hälsar på vänner och har allmänt trevligt vidtar små varmrätter av Guide Michelinklass. Där finns enkla små rätter som musslor, men också rosastekt tonfisk på spett, små dorade (fisk), färsk stekt anklever, kuber av långpreparerat fläsk, oxkött och lite annat som jag glömt. Desserterna gick inte heller av för hackor och var ganska många och bars ut i strid ström. Till detta kunde man vid varje bord om fyra fritt välja en flaska av det vin som man blivit mest förtjust i under inledningsprovandet. Under hela kvällen spelade en skicklig kvartett jazziga latinorytmer.

Vi hade varit lite tveksamma om vi skulle orka med denna begivenhet efter som vi kvällen före hade firat 4 juli tillsamman med våra amerikanska vänner och ett fyrtiotal personer av 12 nationaliteter som dom bjudit in. Jag kan bara konstatera att även där var maten väldigt god men annorlunda än den vi fick på slottet. Tom och Janis hade tydligen lagat och preparerat för festen i en vecka och det märktes. Även här fick vi många goda drycker som gästerna tagit med sig. Eftersom det kräver väldigt mycket kreativitet för att hitta ett dåligt vin i vårt område så kan man med tillförsikt smaka på allt som bjuds.

I kväll har vi bjudit in våra grannar på middag och då tänkte jag ta fram ett par flaskor Cru Boutenac, som blivit bortglömda i ett hörn av källaren. Det blir gratinerade ostron, grillad ”filet de canard” med färska grillade fikon, ost, samt en marängtårta med grädde och hallon. På begäran måste jag alltid göra en Irish Coffe åt en av vännerna som avslutning.

Det är mycket att stå i som pensionär och värre blir det. Kommunen skickade ut ett meddelande häromdagen att det kommer ungdomar tillsammans med en promenadorkester en dag i nästa vecka och samlar frivilliga bidrag till en kommunfest som arrangeras mellan 22-26 juli med allehanda muntrationer och ätande.

Vildmark och kulturmark

Vi bor bokstavligen mitt i byn på byns högsta punkt. Huset är delvis påbyggt på murar från ett gammalt medelstidsslott som låg där – Château Superior. Resten av huset är uppmurat av rester av det raserade slottet, liksom grannhuset. I hörnet av kvarteret finns en del av det gamla slottstornet kvar – dock inte vid vårt hus.

Trots detta centrala läge behöver vi bara gå 200 meter från vår entrédörr för att vara ute i den orörda naturen som här kallas Haut Garrigue. Garriguen är mark där inget får byggas och ungefär samma regler gäller som i den svenska allemansrätten. Jag tror att de delar som inte är kommunala ägs av bönder i byn, men deras möjlighet att använda marken är strängt kringskuren av regler. Garriguen får sköta sig själv. Stormar, skogsbränder, skyfall och bökande djur förändrar ständigt landskapet, vilket gör att floran och faunan är vidunderlig och närmast kan liknas vid en trolsk urskog. Kommunen anlägger emellertid vägar i området, dels för brandbevakning, dels till jägarnas fromma. På köpet kan man erbjuda en mängd fantastiska vandrings- och cykelleder för oss som vill röra på oss lite. Inom vissa områden har man planterat ut skiften av korkek, pinjenötsträd och andra ädelträd som funnit sig väl tillrätta och nu lever i samma vilda tillstånd som allt annat, utan att behöva befara att bli avverkade eller utrotade av annat än naturens egna krafter.

En god vän som är barnfödd i byn har pekat ut var hans far hade sina vingårdar på garriguen, två- till tre generationer sedan. Man ser lämningar av vingårdar i form av stenmurar och förvildade druvor överallt. Man ser halvt eller helt raserade bergerier där får – och getägande bönder bodde och man finner förvildade, syrener, bambu, körsbär, fikon, mandel och andra kulturväxter lite varstans i naturen, som påminner om de små hem med trädgårdar som en gång fanns här.

Det är intressant att inse att för några generationer sedan var garriguen delvis uppodlad och vingårdarna låg tätt men närmast otillgängliga för maskiner eller mer rationell skördeteknik. När Corbièresbergens vinodling blev rationaliserad och man kunde utvinna över 100 hl vin per hektar på de mer lättillgängliga låglänta odlingarna fanns ingen plats för dessa höglänta och soldränkta små tegar längre, men nu är det andra tider.

När man vandrar omkring uppe på garriguen idag ser man hur man röjt nya vägar och ny mark för vinodling. Vinet håller på att erövra garriguen igen. Skälet är att den nya AOP Corbières Boutenac ändå inte tillåter rationell drift. Enligt reglerna för denna kvalitetsappelation skall det skördas för hand, bevattning är förbjuden och skördeuttagen är begränsade till under en tredjedel av vad den lokala druvan carignan kunde ge under sin ”storhetstid”. Nu är det kvalitet som gäller och där visar sig den gamla ”skräpdruvan” ha oanade talanger som avundas av hela Frankrike.

Ett annat skäl till garriguens nyodling är att ett antal vinodlare, som faktisk kan göra vin, och därför kan räkna med att sälja till andra än de frälsta, har börjat intressera sig för att tillverka ekologiskt och då passar garriguen med sina högt belägna tegar långt från andra odlingar från vilka bekämpningsmedel och ohyra kan blåsa in utmärkt.

Jag tror emellertid inte att det är någon som helst risk att de ganska begränsade nyodlingarna hotar det genuina och begränsar friluftslivet. Den starkaste garanten för detta är att det skulle hämma den i våra trakter heliga vildsvinsjakten och det är en omöjlig tanke.

Superviner samt katter och hundar underhåller i kylan

För bara en dryg vecka sedan hade vi 26 grader och även fransmän badade. Så vände vinden och nordan från Alperna drabbade oss. Plötsligt sjönk temperaturen till som lägst 4 grader på morgonen och runt 10 på dagen – svinkallt! Det känns nästan som vinter i Göteborg – grått, fuktigt och vissa dagar till och med blåsigt. Vad sysselsätter man sig i sådant väder om man inte har ett jobb att gå till?

För någon vecka sedan besökte vi en katt- och hundutställning tillsammans med vännerna Anne och Janne. Dom gillar hundar och vi gillar katter – egentligen tror jag vi alla gillar båda sorter, men har vissa preferenser. Vi började hos katterna och insåg att den mest populära kattrasen i Frankrike idag är Ragdoll – vi blev riktigt sorgsna när vi tänkte på vår Champis som var en perfekt Ragdoll. Vissa katter var importerade från Sverige lustigt nog.  Att köpa en katt för över 10 000 kronor är emellertid inte ens något vi kan förställa oss – katter tar man hand om – inte köper.

Lustigt nog var det betydligt billigare att köpa en hund med stamtavla än att köpa en dito katt. Hundavdelningen var också väldigt trevlig, men där luktade det illa, vilket det inte gjorde hos katterna. Min fru gillar också hundar, speciellt alla magra och eleganta nordafrikanska hundar, typ Saluki. Visst är dom snygga, men tydligen väldigt känsliga noblesser. Vi män var enbart lyckliga att vi inte hade med oss två djur hem i våra bilar, som man kunde befara utifrån damernas tindrande ögon.

Någon vecka senare hade vi fått en inbjudan till en professionell vinmässa i Montpellier. Det var också intressant och likaså fullt av eleganta objekt  – dvs. viner som man dessutom fick smaka på. Man blir verkligen imponerad av vilken hög kvalitet vinerna från södra Frankrike har. Det fanns även några enstaka utställare från andra regioner, men det var de lokala vinerna som imponerade.

Här fanns några odlare som vi känner sedan tidigare, men också några nya bekantskaper som var mycket bra. Där fanns viner från den lilla byn Montpeyroux i norra Herault där något av ett under har skett vad gäller kvalitet de senaste två decennierna. Där fanns också viner från ”superappelationen” Minervois La Livinere i Aude, som var något utöver det vanliga, dessutom vinerna från La Clappe som alltid är bra, för att inte tala om de som produceras runt berget Pic Saint Loup i Herault. Vi smakade också en hel del Champage av hög kvalitet och till rimliga priser.  Över huvud taget var priserna på de här högklassiga vinerna väldigt rimliga – mellan 5 och 15 Euro i allmänhet.

Bland alla dess producenter av välgjorda och goda viner fanns också ett par ekologiska odlare  och som så ofta var vinerna inget att yvas över. Jag köper ibland ekologiska viner från våra vanliga odlare som kan göra viner och de är riktigt bra – lite lättare och lite mer syra kanske, men välgjorda och ganska trevliga. Det blir en annan sak med de odlare som inriktar sig på ekologisk odling utan att kunna hantverket att göra vin. Vi har några sådana häromkring också och dom skulle troligen inte sälja många flaskor om dom inte hade ekologisk produktion, som inriktar sig mot en speciell kategori konsumenter, som sätter ideologin framför smaken.

En av traktens största odlare – och bästa – är väldigt intresserad av ekologisk odling och har röjt av ett stort område på toppen av berget för att etablera ekologisk odling långt från andra odlares kontamination. Jag tror hans viner blir ett genombrott för det ekologiska vinet från trakten, vad gäller kvalitet, när han så småningom kan börja producera. Men det tar nog några år – han har inte ens planterat ännu.

Hur som helst fick vi med oss fler lådor vin hem än vi räknat med så nu är hyllorna i källaren välfyllda. Man måste ju ligga några år före dock, annars får man dricka färska viner om några år och det är ju synd när man bor i ett område där man är så konservativ att man tycker att vinerna skall ligga till sig minst fem år innan man dricker dom. Här tillåter man inte att man silar vinerna genom hyvelspån för att få dom att smaka ekfat som man gör i många av dom nya vinländerna som svenska konsumenter är så förtjusta i. Här är det bara riktiga tunnor som gäller och dom måste ha växt i rätt land och vara av rätt ålder och kondition. Vår ekologiska odlare in spe ovan har exempelvis samma vin lagrat på amerikans ek och på fransk ek. Vinet är en av våra favoriter, men vi föredrar det som lagrats på amerikansk ek som tidigare använts för Bourbon, medan fransmännen vill ha det vin som lagrats i nya fat av fransk ek. Den amerikanska varianten har en rund väldigt fin sötma som dessutom åldras väldigt fint, medan det vin som lagrats på nya franska ekfat har en torrare karaktär.

Läs också: http://france-midi.blogspot.fr/2009/07/konsten-att-salja-mediokert-vin-och-fa.html

Snabbtur till Istanbul

Istanbul är en intressant stad. För oss är det både snabbt och billigt att flyga dit. Vi valde att åka från Marseilles även om det innebar att vi tvingades övernatta eftersom flyget gick vid 7-tiden på morgonen. Vi sparade emellertid ganska mycket i parkeringskostnad eftersom vi kunde ställa bilen bevakad på Holiday Inn Express för en billig peng och dessutom hämtade dom och lämnade gratis till flyget. Vi åkte till Istanbul med ett par engelska vänner och det var mycket trevligt.

Vi har varit hemma ungefär en vecka nu, men av olika skäl har jag inte kommit mig för att skriva om det ännu. Ett av skälen är att sommarvärmen mötte oss här hemma med 26-27 graders värme och bara några grader kallare i vattnet. Det är så det blir efter lång tid av pålandsvind från Afrika.

I Istanbul hade vi funnit ett trevligt hotell i gamla staden nära till allt och vi lyckades under våra fem dagar se det mesta av ”det obligatoriska”. Blå moskén blev första besöket men det var något av en besvikelse. Det är dessutom bökigt med alla regler om kvinnornas klädsel för att komma in – väl inne verkade emellertid ingen bry sig om reglerna. För oss män räckte det att vi tog av oss skorna, men vi måste bära dom med oss för att dom inte skulle bli stulna sa dom.

Hagia Sofia var betydligt mer intressant och storslaget, men så är den också åtskilligt äldre och har fått genomleva tre religioner under sin existens. Numera är det ett museum så här kan man gå klädd som man vill. Vi gick före i den oändliga kön och fick ett bra pris eftersom vi anlitade en guide som var mycket trevlig och väldigt kunnig.  För mig var det lite speciellt att komma hit eftersom mitt första arbete i arkitektutbildningen var att bygga modell av Hagia Sofia.

En överväldigande upplevelse var Topkapipalatset där man kan gå runt i stort sett hur länge som helst. Där var det ganska fullt av turister trots årstiden. Ryska var ett vanligt språk och en egenhet dom har att dom tror att kapitalism innebär att man tränger sig före alla andra i motsats till det dom är vana vid, dvs stå i kö för allt.
Givetvis besökte vi flera marknader och blev imponerade av allt vackert hantverk, men också förvånade över att man säljer så mycket kopior, som dessutom är mycket välgjorda. Inte konstigt eftersom dom ofta görs på samma fabrik som originalen i södra Kina. Man får emellertid passa sig om man köper något för franska tullen är observanta och böterna för att inneha kopior är oerhört höga i Frankrike.

Ett främmande inslag var den stora obelisk med hieroglyfer som Konstantin den store norpade med sig från Luxor och placerade i sin stad. Det ryktas att Apple kommer att stämma de gamla egyptierna för att dom plagierat deras ikoner (Obs ironi).

Vi hann också med en seglats med mat så vi fick se både den europeiska och den asiatiska sidan. Bebyggelsen är emellertid ganska ointressant och kunde ligga var som helst i Europa. Underligt nog finns det en viss likhet med skandinavisk arkitektur med en hel del träarkitektur som lika gärna hade kunnat ligga vid infarten till Oslo.

En trevlig upplevelse var en dansuppvisning i ett gammalt bad där man förutom obligatorisk magdans av hög klass visade ett program av traditionella danser från området kring Svarta Havet. Dessutom var musikerna mycket bra – nästan lite jazzigt.

Mat åt vi en hel del, vilket var en angenäm upplevelse. Det produceras även en hel del  vin i Turkiet, men det är dyrt. Kvalitén är väl heller inte något att skryta med – dom billigaste husets vin var OK, men de dyrare var inte något att betala för. Vi åt också fisk på nedre våningen av Galatabron, men det skulle jag vilja avråda från. De är ett gatlopp mellan inkastarna på restaurangerna som erbjuder den bästa maten och det renaste köket och gärna berättar om den usla kvalitén och det snuskiga köket som grannetablissemanget håller sig med. Personligen tappar jag aptiten av aggressiv marknadsföring av det slaget.

Eftersom min rygg tar mycket stryk av flera dagars vandrande på gatstenar kostade jag på mig en rejäl ryggmassage vid det exklusiva badet framför Hagia Sofia. Behandlingarna var snuskigt dyra, men en vanlig ryggmassage var inte så farligt med svenska mått mätt. Bra var det också!

Om det är något man minns från Turkiet är det hur artiga och vänliga alla är. Visserligen insåg vi snart att man inte bör säga att man kommer från Frankrike om man inte samtidigt säger att man är svensk. Man vet väldigt väl att Frankrike tillsammans med Holland är dom starkaste motståndarna till turkiskt medlemskap i EU.

Hur bra och billiga viner blir svindyra

Våra vänner frågar alltid om man kan köpa viner från vår region i Sverige. Nej, det kan man sällan om man inte vill betala alldeles för mycket och inte ens då. Det är ganska underligt eftersom vårt område dels är världens största vinområde, dels i amerikansk och brittisk litteratur beskrivs som de absolut mest prisvärda vinerna man idag kan köpa i Europa. Ett problem med vinerna är emellertid att man fortfarande tillverkar vinerna på traditionellt sätt, vilket innebär att man inte bör dricka dem omedelbart dom producerats utan gärna vänta några år tills dom fått mogna. Ett annat hinder kan vara att de är väldigt kraftiga, lite som de kraftigaste spanska vinerna som dom har mycket släktskap med.

Vinerna i vår region Corbières görs med den dominerande druvan carignan, som länge var en druva som gav enkla viner av låg kvalitet men med hög avkastning. På den tiden tog man ut 120 Hl/hektar och vinerna blev därefter. Numera tar man bara ut 25 Hl/ hektar och vinerna blir så kraftfulla så det går skytteltrafik upp till Bordeaux och andra regioner där man olagligt förstärker sina egna viner med vin från vår region.

Jag roade mig med att gå in på Systembolaget och se hur många viner man hade från världen största vinområde, som producerat vin sedan före Kristus – först i Frankrike. Det fanns 9 på beställningssortimentet alla väldigt dyra, vilket är anmärkningsvärt från ett område som är känt för hög kvalitet till lågt pris. Den absoluta toppnoteringen var ett vin från en gård några kilometer från oss, som vi aldrig hört talas om. Det kostar på Systemet 1068 kronor!!! Jag kollade på vingården och där kunde man köpa flaskan för 35 Euro, ett pris som jag aldrig skulle betala när jag vet att jag kan köpa de mest utsökta AOC Boutenac-Corbières för lite över en hundralapp. Det är ju inte undra på att viner från vår region inte tas in på systemet när man sätter sådana hutlösa priser.

De andra vinerna från Corbières hade priser från 93 till 804 kronor. Fastän jag är väl bevandrad i regionen har jag bara hört talas om två av vinerna. Det mest kända är kanske La Forge som är ett Boutenac-vin som kostar ungefär lika mycket från producenten och det får ju anses korrekt. Det odlas i vår by och tegarna ägs av en vän till oss som arrenderar ut till Gerard Bertrand, som blivit korad till årets bästa europeiska vinodlare 2011. Han är lite av en kändis i vinvärlden och gör bra viner, men hans Cuvée Villemajou från samma tegar som La Forge är oerhört mycket mer prisvärt för sina 11 Euro. Också det vinet är av den bästa appelationen, dvs. Boutenac-Corbières.

Om man skulle vilja dricka viner från specialsortimentet för mellan 500 och 1000 kronor så kan man väl ta bilen och åka hit ned och köpa dem på plats. Man får resan betald med råge om man lastar lite. Servar man sin bil och byter däck samtidigt så blir det ett rejält plus.

Vindkraftparker - ett nytt baggböleri

Nu snöar det i bergen både norr om oss och söder om oss igen. Inte undra på att temperaturen sjunkit så vi bara har 4 grader idag. Att gå från runt 25 grader till 4 grader på några dagar kan man kalla aprilväder. Nu blir jag riktigt orolig för vinet som redan fått ganska utvecklad grönska. Om det sjunker mer inatt och fortsätter blåsa så är det riktigt illa. Jag har redan konstaterat att vår vackra gula miniros på altanen inte klarade sig från förfrysning när köldvinden senast drabbade oss. Den har fantastiskt grönska, men hoppade över sin överdådiga blomning i år - trist, men vi skall ju inte leva av den så det står vi ut med.

Jag sitter och tittar ut över vår vidunderliga vy över Montagne Noire som ligger i olika skikt av dis som en japansk akvarells luftperspektiv. Man ser några dussin blinkande lanternor av vindkraftverk på avstånd. Man bygger ganska många sådana i Frankrike, men på ett väldigt diskret sätt - aldrig mer än ett tiotal i grupper och placerade på sådant sätt att dom inte dominerar landskapet.

Jag tänker osökt på en bloggvän som, troligen med ringa framgång, tillsammans med sina grannar, kämpar för att få bevara sin närmiljö i en av Sveriges vackraste trakter där man på känt svenska maner - storskalighet alltså - skall bygga en oerhörd vindpark på över 200! rekordhöga vindsnurror. Om någon ens försökte göra det i Frankrike - låt säga i Loiredalen - blev det nog ännu en revolution. Än mer passande vore det väl om man la de 200 snurrorna i Wiesental i Oberfranken som den fine essäisten Fredrik Sjöberg beskriver som något av det vackraste man kan finna på vår jord. Ledningarna till konsumenterna bleve ju kortare också och miljövännerna förordar ju, normalt sett, lokalproducerade produkter.

Jag förstår norrlänningarnas desperation och ilska. Det var inte mer än drygt 150 år sedan de stora skogsbolagen började med sitt "baggböleri" och lurade av de norrländska bönderna deras skogsmark. Sverige har också gjort sig helt oberoende av fossila bränslen för energiproduktion, delvis genom att utnyttja Norrlands älvar och ovanpå det utgör den norrländska malmen en av våra stora exportprodukter idag. Nu skall man inleda ett nytt "baggböleri" genom att skogsbolagen tillsammans med norska storkapitalister skall förstöra ännu en värdefull norrländsk inkomstkälla - naturen och turismen - för att sälja elenergi till Tyskland. Detta gör man i namn av miljöomsorg och genom att locka kommunerna med arbetstillfällen.

Det är väl så att det inte är så framgångsrikt att investera i vindkraft i Tyskland där den skall användas. Vi har ju sett hur det gått för Vattenfall i Tyskland. I Sverige är det alltid lättare att exploatera våra gemensamma resurser. Det får mig att erinra om en av mina käpphästar, nämligen att i Sverige är vi medborgare till för samhället, vilket jag under hela mitt liv ansett självklart och riktigt. Sedan jag flyttat till Frankrike har jag emellertid insett att det inte behöver vara så. Här är samhället till för människorna och om inte samhällets makthavare inser det så "hugger man huvudet av dom" - åtminstone gjorde man det senaste gången.

Jag lyssnade i morse på Ring-P1, där man diskuterade hur många ledamöter svenska riksdagen borde ha. Både från programledaren och inringare användes uttrycket "dom som skall styra oss". Har man inte missat något vad gäller demokratins principer någonstans när man tänker så? I mitt nya land här nere i södern är detta ett fullständigt omöjligt synsätt på relationen mellan politiker och medborgare.

Vårt franska skafferi ser inte ut som vårt svenska

Vårt skafferi i Frankrike ser lite annorlunda ut än det gjorde i Sverige. Ni undrar säkert på vilket sätt. Det som är mest annorlunda är nog att vi har en hel låda i kylskåpet fyllt med bara ostar. Man kan bara inte motstå alla dessa fantastiska ostar som finns i Frankrike. Eftersom vi inte är fördomsfulla så slinker det med några holländska, schweiziska och italienska också och ibland en spansk  för att fullborda vårt kulinariska liv.

Den andra stora skillnaden är att vi har en vinkällare. Skälet är att regionens viner håller väldigt hög kvalitet, vilket innebär att man inte dricker dom nyproducerade utan sparar dom fem år eller mer tills dom blivit vuxna och kan visa sin sanna karaktär. För att lära känna våra viner som dom bör vara krävs således att man har en vinkällare med rätt temperatur för lagring. Det betalar sig både ekonomiskt och smakmässigt. Om man över huvud taget kan köpa ett 8 år gammalt vin så kostar det avsevärt mer än det gör som liten pilt. Skillnad i smak kan man bara föreställa sig, och uppleva, om man har en vinkällare. En sak som vi aldrig hade kunnat föreställa oss i Sverige är att en hel hylla är reserverad för Champagne och andra ädla pärlande drycker, något som man faktiskt kan ha utan att knäcka sin ekonomi.

Det finns också ett antal flaskor med starkare varor som hör till livets nödtorft. Givetvis måste man ha Ricard hemma, men Whiskey, Cognac, Calvados och Armagnac hör också till basvarorna tillsammans med några söta franska viner. De räcker emellertid länge eftersom man dricker så väldigt sparsamt av sådana varor i Frankrike. Jag kommer osökt att tänka på min bror som blivit intresserad av vin. Han visade min mor sin vinsamling och som god svensk utbrast hon förfärat: "Har du blivit alkoholist?" Min brors svar var: "tror du verkligen det skulle finnas en enda flaska i min samling om jag vore alkoholist?"

I vinkällaren lagrar vi också rotsaker och potatis - OK det är en rotsak. Att jag nämner rotsaker särskilt beror på att det finns så många olika rotsaker att välja mellan på marknaden och på specialaffärer. Vidare är kylskåpet fullt av sparris, tomater, sallad och mängder av andra grönsaker inköpta på marknaden. På stora fat i köket ligger det frukter av allehanda slag - apelsiner, citroner, lime, för att inte tala om det som är speciellt för säsongen, som jordgubbar, meloner, fikon, persikor och frukter av alla de sorter, äpplen, päron och vad ni nu kan tänka er. I en speciell affär köper vi exotiska frukter och grönsaker som vi aldrig hört talas om förrän vi kom hit.

Nedersta lådan i kylen är reserverat för kött- och fiskvaror. Där finns främst lamm, anka och oxkött och allehanda charkuterier. Det är heller inte ovanligt att det ligger lite gåslever eller någon delikat korv där.

Ikväll har vi ätit en fin torskrygg från Nordostatlanten. Den kostade bara 14 euro kilot och var verkligen fin. På Master Chef som är ett fantastiskt kockprogram här fick vi tipset att koka den i mjölk, vilket var ett mycket bra tips. Vi åt den med färsk sparris och en vinsås. Vi drack ett fint vitt vin från La Clape ute vid kusten nära Narbonne där man gör mycket fina vita och röda viner. Som dessert åt vi färska franska jordgubbar som är väldigt smakrika så här års. Jag kostade på mig ett glas Château de la Peyrade, muscat till gubbarna.

Det vinet kräver en liten förklaring. Under 1600 och 1700-talen var det mycket populärt i Sverige och kallades söt Frontignac. Det besjöngs i alla tänkbara positiva tonlägen av Bellman och förekom också i Stiernhielms författarskap. Det är en av Frankrikes äldsta appellationer och när vi började importera det till Sverige under 90-talet hade det varit bortglömt hos oss i flera hundra år. Det gjorde omedelbart succé och blev vår bästsäljare. Vi sålde 4000 flaskor av vinet till restauranger fast Systembolaget givetvis inte var intresserade eftersom vi inte mutat dom. Däremot prisades det av Carl-Jan Granqvist, Ulf Wagner, Leif Mannerström och andra som förstår sig på viner.

Vitt vin - det är väl fruntimmersdricka?

Egentligen är jag en rödvinsälskare. Rödvin är som kubanska cigarrer - det är kultur och njutning i varje ögonblick. Jag är emellertid ingen fundamentalist. Sedan jag flyttade till Sydfrankrike har roséviner blivit en allt större del av min matkultur på sommaren. Ändå är det så att vita viner alltid har varit det som gett mig de största upplevelserna. Vita viner är ju svårt eftersom dålig kvalitet avslöjas obarmhärtigt. Vita viner har så oerhört många ansikten - variationsrikedomen är närmast oändlig, till och med när vinerna är gjorda av samma druva.

Jag minns fortfarande första gången en kollega introducerade mig för en Gewürtztraminer till en Boston clam showder - i Boston. Under lång tid var viner gjorda på Riesling mina favoriter - framför allt de äldre som växt på skifferjord. Jag minns än idag när jag hade en vinprovning tillsammans med den eminente göteborgske krögaren och vinkännaren Ulf Wagner och jag lät utbrista: "Det här har en doft precis som min gamla 68-ans Amazon när den var riktigt varmkörd". Jag trodde Ulf skulle rynka på näsan åt ett så amatörmässigt yttrande. Istället berättade han när han hade en vinprovning för ett gäng konstnärer och en deltagare sniffade djupt på en Riesling odlad på kalkjord och säger: "Det doftar som pyset ur en cykelslang". Jag har fortfarande dessa två bilder i mitt luktminne när jag känner doften av den typen av viner. Det är just bilder knutna till dofter som gör att man kan känna igen ett vin senare.

Min nästa favorit bland vita druvor var Sauvignan Blanc. Först var jag väldigt förtjust i vinerna från Sancerre, vilka kommer från Loiredalen, som när de är som bäst smakar som ett diskret smaksatt kallt vatten från en kallkälla hemma i Bergslagen. Det låter inte så spännande kanske, men väldigt angenämt. När jag skaffade sommarställe i Languedoc insåg jag att Sauvignon Blancdruvan har flera ansikten. Lite norr om Sete finns en odlare som heter Domaine de la Fadèze. De var en av de första som vågade odla Sauvignon Blanc nere vid Medelhavet. För dom är inget tidigt emellertid eftersom man odlat druvor på deras domäner sedan 500 före Kristus. Det är många år sedan jag drack en av deras viner nu, men jag minns dom som en explosion av fruktsmaker. Där framträdde en del "gröna" smaker tillsammans med fläder och grapefrukt, men jag minns också toner av lycheefrukt.

Nästa bekantskap med druvan fick jag under min tid i Hong Kong där man främst importerade sina viner från Down Under och Sauvignon Blanc kom framför allt från det kalla klimatet på Nya Zeeland. Dessa viner var helt annorlunda. Snustorra och diskret fruktiga,  med en framträdande "grön" smak, eller kanske man skall säga stjälkig. Det var nämligen som att tugga på den gröna stjälken på vinplantan eller kanske på grässtråt som man trädde upp smultronen på som liten. I det oerhört heta och fuktiga klimatet i Hong Kong njöt man verkligen av dessa svala viner.

Sedan jag permanent flyttat till Corbières har jag fått två nya bekantskaper med druvan, med återigen andra ansikten. Min första favorit blev versionen från Famille Fabre på Château de Luc. De odlar sin Sauvignan Blanc i närheten av den urgamla grekiska bosättningen vid Oppidum d'Enserune, med anor från 600 före Kristus. Vinet har en intensiv smak och doft av exotiska frukter där ananas framträder tydligt, men avslutningen domineras av citrusfrukter, främst citron och grapefrukt. Nu beror det lite på om vinet är nytappat eller om det varit på flaska något år, men de exotiska frukterna framträder mer med tiden på citrusens bekostnad.

Jag trodde inte ett fruktigt Sauvignon Blanc kunde bli bättre tills jag kom i kontakt med Château Gaussan Kozines Sauvignan Blanc som fullständigt golvade mig. De två vinerna har i mycket samma smak- och doftpalett, men om vinet från Château de Luc representerar en underbar fruktkorg av exotiska frukter som man stilla njuter som dessert, så kan vinet från Gaussan Kozine närmast beskrivas som glädjefylld orgie i exotiska frukter som man dricker champage till. Det har en lätthet i sin struktur som gör att man dricker alltför mycket utan att märka det. Båda vinerna passar utmärkt till alla sorter av de lokala skaldjuren, råa eller tillagade. Dessutom fungerar dom väldigt bra till kryddstarka rätter av alla slag för att inte tala om att dricka det som balkongvin på sommaren.