L’Ete des Corbières

När evenemangen startar vet man att sommaren är här på allvar. Det stora evenemanget hos oss nu kommer i slutet av juni när hundratals människor samlas för Camin de Boutenac. Det är en vandring mellan vingårdar med mat och vin på speciella gårdar och som avslutning en hejdundrande fest på slottet i Boutanac där den lokale trestjärninge kocken Gilles Goujon i samarbete med några unga kockar arrangerar supén utomhus med bara Boutanacviner. Några hundra personer deltar och i år har antalet vingårdar som får producera Boutenacviner ökat till ett trettiotal.

Nu kan man givetvis inte vänta så länge. I går kväll bjöds på mat och vin på 12 olika vingårdar i Corbières under titeln L’Ete des Corbières. Mat av gourmetklass och fri vinprovning samt musik bjöds det på. På vissa platser hade flera gårdar slagit sig ihop på andra var gården ensam arrangör. Vi besökte Domaine la Bouysse i grannbyn där det förutom vinprovning bjöds på mängder av smårätter, fina ostar och desserter – allt till bakgrund av en mycket bra jazzgrupp, som spelade ute på gården medan vi åt. Allt var nästan gratis – vi fick betala 2 euro för ett avsmakningsglas så vi slapp dricka ur plastmuggar. Vi valde den här vingården mest för musikens skull för varje vingård hade olika musik som pop/rock, R&B, world musik, swing, visor eller blues. På de flesta ställen var allt gratis, men på några gårdar kostade det någon hundralapp per person på ett ställe hela 300 kronor. Man får vänja sig vid evenemang av den här sorten nu. Det är ofta i vinets tecken, men kan även vara tryffel, frukter, ost, oliver, blommor, konst eller någon annan produkt som en viss by är känd för.

Glad mor

Mors dag och dagen till ära skiner solen och det är varmt och skönt – taket av på bilen och boka bord på en restaurang som vi varit nyfikna på länge - Le Jardin des Filoche. Vi har börjat misströsta om vädret efter den kallaste våren sedan 1887 här nere. Visst vi har haft några smakprov på riktig värme, men dessemellan har det varit kallt, regnigt och blåsigt och det är inte vanligt här. Det är inte konstigt att vädret blir som det blir när det ligger metervis med snö i Pyrenneerna fortfarande.

Maten var utsökt – min rockavinge var bland det bästa i sitt slag jag fått och min frus torskrygg var perfekt. Efter maten tog vi en promenad i den vackra byn Leucate Village och drack kaffe på en uteservering. 

Sedan färdades vi tillbaka till 50-talet genom att svänga ned till strandorten La Franqui där vi tog en lång promenad på ”board-walken”. Det är verkligen en annorlunda miljö som måste förefalla helt overklig för personer som vant sig vid traditionella moderna badorter. Här är allt enkelt, småskaligt, allt annat än flashigt, men med en sandstrand som är ”oändlig” både i längd och bredd. Mysigt är bara förnamnet – urtrist skulle kanske vissa tycka.

Om man är på det humöret kan man ta en verkligt krävande promenad uppe på krönet av den bergsrygg som ligger ovanför stranden och stupar brant ned i havet. För att komma dit måste man emellertid klättra uppför oändliga och mycket branta trappor, men när man kommer upp är det värt det. Då kan man vandra kilometervis med en vidunderlig utsikt över Medelhavet i en mycket vacker natur.

Det blev lite sent i går eftersom vi var på musikunderhållning i grannbyn Conilhac-Corbières. Det var jazzklubben som ordnade men det var inte särskilt jazzigt. Maten var emellertid god och vinet drickbart. Vad kan man vänta sig för 20 euro per person för underhållning, mat och fritt vindrickande. Förutom oss var det 180 personer där och det är ganska bra aktivitet i en liten plutteby tycker jag.

Några kuriösa tips?

Vi var bjudna på middag häromkvällen hos några andra invandrare som vi träffar då och då på olika evenemang. Ett annat par var också inbjudna - också invandrare. Man fick lära sig en del förvånande saker under middagens lopp.

Vi inmundigande av vinet fick vi lära oss av en av gästerna att ett vin från Corbières måste dekanteras och luftas i 48 timmar innan man dricker det. Eftersom både min fru och jag har arbetat med vin i några år och dessutom känner till vinerna från regionen ganska väl, så undrade vi om det verkligen gällde alla viner från området – jodå det gjorde det. Nu var damen som uttalade sig inte av den sorten som man riskfritt ifrågasatte, så vi lät frågan falla. Om någon gillar platta och lite oxiderade viner så är det väl drickarens ensak tyckte vi.

Med denna insikt i bagaget protesterade jag inte heller när vi fick lära oss hur man i sageskvinnans hemland fick grillat kött att bli riktigt mört och läckert, men det föranledde mig att undersöka saken på Google när jag kom hem. Så här gör man:

I hälsokostaffärer köper man plattor av rött cederträ som man låter ligga i vatten så det blir riktigt genomdränkt. Man lägger sedan köttet mellan dessa plattor och grillar det.  Jag blev lite konfunderad eftersom jag arbetat en del med rött cederträ som konstruktionsmaterial. Följande gäller om man får tro de organisationer som sysslar med arbetsmiljöfrågor i träbranschen:

Rött cederträ innehåller en eterisk olja som har sina stora fördelar, men också några riktigt tråkiga nackdelar för den som arbetar med det. All bearbetning av materialet måste ske med ansiktsmask och man bör bära handskar. Jag märkte själv, trots försiktighet, att jag fick en viss svullnad i halsen av såg- och filspån från trät. Om rött cederträ förekommer i konstruktioner (det är oerhört vanligt i takshingel och fasader i USA) som fattar eld måste elden bekämpas så att man inte utsätts för röken och rökdykarutrustning med separat lufttillförsel måste bäras. Dokumenterade följdverkningar av arbete med rött cederträ utan skyddsanordningar är bl.a. cancer i luftvägarna.

Bland de goda egenskaperna hos rött cederträ är att det inte ruttnar eller behöver behandlas på något sätt. Man måste emellertid använda rostfria skruv och fästanordningar eftersom trät faktiskt ”äter upp” vanliga galvaniserade skruvar efter kort tid. Det angrips vidare inte av några som helst träätande insekter vilket är tacknämligt i varmare klimat. Av samma anledning är det mycket effektivt mot ohyra i linneskåpet att lägga ut några små klossar av trät bland mormors broderade örngott. Man bör dock tvätta händerna innan man äter om man har handskats med träet för mycket. 

Om man däremot söker på rött cederträ på matlagningssajter och då speciellt sådana som är hälsomedvetna får man en helt annan bild. Här prisas rött cederträ för sina undergörande egenskaper såväl som smakförhöjare som för förmågan att möra kött. Jag vill inte påstå att jag är förvånad över resultatet med tanke på att trät till och med kan möra vanliga galvaniserade skruvar. Beviset för dessa fördelar är att de amerikanska indianerna lär ha använt rött cederträ i sin matlagning sedan urminnes tider. Eventuella rykten om att det skulle vara hälsofarligt viftas bort på dessa sajter och påstås vara fördomar. 

Nu vet jag inte vad som händer vid kontakt mellan matvaror och trät vid ett par hundra grader i en grill, som gör det så förträffligt, men jag tänker inte försöka blanda det med mat ändå. Jag eldar faktiskt inte ens i öppna spisen med de bitar av cederträ som jag har fått över sedan jag byggde min pergola. Jag borde nog göra det eftersom röd ceder har, på grund av oljan, en lägre flampunkt. Detta gör att man i USA har problem när sådana hus brinner. Elden hoppar lätt från hus till hus när gaserna tar eld. Som konstruktionsmaterial är det emellertid fantastiskt på alla andra sätt och för mig räcker det bra.

Det skrämmande är att samma material kan beskrivas i så oerhört olika tongångar av myndigheter som sysslar med arbetsmiljöfrågor och sådana grupper som vill lära oss att leva sunt och riktigt i övrigt.

PS/För den som vill möra kött på ett mer riskfritt sätt kan jag rekommendera att man skivar en kiwi och varvar med köttskivorna tillsammans med lite olivolja över natten. Tipset kommer från en jägare som ofta behöver möra färskt kött. Det fungerar jättebra.

Den bästa kalkonen någonsin

På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Konsten att hitta dåliga viner utan att anstränga sig

Jag har många gånger prisat dagens viner från Languedoc, något som kanske gör svenska vinälskare lite sorgsna eftersom dom inte erbjuds på Systembolaget på ett seriöst sätt. Nu undrar säkert vän av ordning varför en del av de få viner från regionen, som vi fått smaka i Sverige är så mediokra. Det enda jag kan säga är att man kan hitta ganska mediokra viner om man anstränger sig, eller om man som Systembolaget, letar efter producenter som levererar enorma mängder till hutlöst låga priser.

Tricket för uppköpare och turister är att följa skyltarna med Cave Cooperative och köpa vin där. Oftast kan man då få viner till låga priser, låg kvalitet och inte särskilt typiska för sin terroir trots att dom har erforderlig AOC-status. Nu skall jag inte vara kategorisk. Några få cave cooperative gör alldeles utsökta viner. Ett exempel är Embres et Castelmaure, en liten by uppe i höga Corbièresbergen som inte bara gör viner av superkvalitet, utan också är oerhört avant garde när det gäller design av etiketter och den cave som vi kommer till som besökare. En annan utbrytarcave är Cellier d'Orfe som är ett cooperativ av vinodlare med ambitioner inom kommunerna Ornaison, Ferrals och Boutenac i Corbières. Som vår granne sa när vi kommenterade att en av deras viner fått guldmedalj: "Vi får guldmedalj för alla våra viner."

Mer typiska är dock de cave cooperative dit de flesta icke vinproducerande bönder skickar sina druvor. Lezignan-Corbières är centralort i ett område med fantastiska viner. En turist som kommer in i staden och vill köpa vin passerar då dess cave cooperative - en vacker byggnad. Gör det - dvs. passera snabbt, för vinerna där är riktigt dåliga jämfört med vad man kan köpa hos de enskilda odlarna överallt i området. Hit skickar alla bönder utan ambitioner sina druvor utan urskiljning och vinet blir därefter. Om man inte känner för att besöka enskilda odlare, men ändå vill ha viner av högsta klass så vänder man bilen och åker en kilometer tillbaka tills man ser skylten CDD. Där säljs utvalda viner från hela Languedoc och man kan smaka och skapa sig en egen uppfattning. Priserna är desamma som hos odlaren.

Vår goda vänners son har blivit chef för ett cave cooperative i södra Roussillon. Han berättar skräckhistorier om hur bönderna levererar sina druvor alldeles för tidigt. Dom är omogna, dessutom är lasten är full av kvistar och löv och annat skräp. Trots detta har han, med hjälp av modern teknik kunnat framställa viner som för första gången i cooperativets historia blivit belönat på de stora mässorna. Vi smakade ett rött vin häromkvällen som var utsökt och bara kostade 5 euro per flaska. Vi frågade om inte bönderna var stolta över detta. De bryr sig inte ett dugg om det så länge dom får sitt kilopris för skräpet dom levererar menade han. För dom är det viktigast att klara av skörden så tidigt som möjligt så dom kan ge sig ut i sina båtar och fiska på Medelhavet, vilket är deras stora passion.


Favoriter i repris från februari 2008:


Franska språket - ett gigantiskt miljöhot
Att vara ytlänning är inte alltid så lätt
Borgmästaren bjuder seniorerna på fest

Den bästa årgången på 40 år

Vår lokale vinodlare och före detta franske rugbystjärnan Gerard Bertrand har blivit utsedd till årets europeiske vinodlare av den ansedda amerikanska vintidskriften Wine Enthusiast. I en intervju i Midi Libres pappersupplaga säger han att årets vin från Aude och Herault, dvs. främst Corbières och Minervois och omkringliggande appelationer som Saint Chinian m.fl. är den bästa vi haft på 40 år.

Han säger också att detta är ett enastående tillfälle att ta vara på eftersom skördarna i Italien, Spanien och övriga Europa har varit små och inte lika bra. Man inser lätt detta om man bor här nere och har sett hur väderkartan för övriga Europa inklusive andra delar av Frankrike envist visat låga temperaturer och regn hela sommaren, medan vårt lilla hörn har haft strålande väder och värme.

Det enda smolket i bägaren för svenska vinentusiaster är att Systembolaget konsekvent verkar undvika viner från den här delen av världen trots den uppmärksamhet de får i andra länder. Visst finns det några få flaskor, men inte är det de bästa inte och absolut inte de mest prisvärda. Det finns något mediokert ekologiskt vin samt några endruvsviner och ett och annat på beställningsortimentet och - inte att förglömma - Gerard Bertrands prestigevin, La Forge, från Boutenac för strax under 400 kronor flaskan. Själva beställde vi det utsökta B de Boutenac av grannen för 8 euro flaskan i går och det är oerhört mera prisvärt. Det fanns för övrigt under en kort tid på några svenska butiker för ett par år sedan. Då är B de Boutenac bara ett bland mer än ett dussintal viner av appelationen Corbières Boutenac som man kan köpa här för priser mellan 8 och 20 euro flaskan och några få dyrare.

Nu skriver jag, av naturliga skäl, mest om vårt lokala vin, men man får inte glömma att det finns mängder av utsökta viner från Languedoc-Roussillon. Jag har nämnt Saint Chinian där den svenskägda vingården Domaine La Rabidote ligger, samt Minervois, men där finns även Faugères och Pic St Loup och alla de fantastiska vinerna som går under namnet AOC Languedoc. Dit räknas vingårdarna i norra Herault som Mas de Daumas Gassac och alla producenterna i Montpeyroux som gör viner av yppersta kvalitet inom vad man kallar "den gyllene triangeln". I söder, mot Spanien, finns en liten appelation som heter AOC Collioure där vinstockarna är urgamla och bara några decimeter höga där dom klamrar sig fast vid de karga sluttningarna - ganska dyrt med väldigt bra men nästan gratis jämfört med samma kvalitet från Bordeaux och Borgogne.

Nackdelen med de flesta röda viner här nere är att dom är av så hög kvalitet att dom behöver lagras några år för att komma riktigt till sin rätt. Det är kanske inget för Systembolaget som vet att deras kunder främst köper vin utifrån kronor per liter och gärna vill dricka ur flaskan eller BiBen så fort som möjligt. Om man någon gång köper en flaska av hög kvalitet och lite kraftigare typ inser man emellertid att man dricker oerhört mycket mindre till en god måltid än om man dricker ett billigt vin. Dessutom klarar ett bra vin att korkas både en och två dagar utan att förlora i kvalitet, vilket inte ett billigt vin gör. Vi brukar ha en flaska vin i ungefär två, kanske till och med tre dagar, då blir det ett litet glas var till varje måltid. Men - man blir ju inte lika full förstås.

Hur världen bästa vinmonopol kan ha missat allt detta är en gåta.

Favoriter i repris från 2007:
Sverige har problem....
Fram för bra sjukvård för unga, rika och friska
Första julen i Frankrike

Vin- och Julmarknad i Corbières

Idag söndag var vädret som det skall vara igen. Solsken, vindstilla och hyfsat varmt – en underbar dag! Man kunde ana det igår kväll när man såg en dubbel regnbåge över vinfälten och en lovande klar himmel vid horisonten.

Vi har varit på vinmässa i Bizanet idag. Hela byn var avstängd och mängder av producenter bjuder på provsmakning av sina viner. Stånd säljer hantverk och julprydnader och utanför kyrkan uppträder folkdanslaget och byns catalanskinspirerade orkester.

När man går in i byn köper man ett glas för 3 Euro som man hänger runt halsen i ett snöre så man har något att dricka ur – sedan är det bara att ta sig verket an. Det blir ganska mycket vin att smaka av, men skall man klara sig får man spotta, vilket låter blasfemiskt för de flesta svenskar. Man blir faktiskt lite på lyran ändå så det är lugnt. För tio år sedan, när vi arbetade med vin, var vi i Montpellier på den stora årliga vinmässan. Efter att ha spottat vin från nio på morgonen till fem på eftermiddagen var vi ganska runda under fötterna och allt smakade likadant. Nog är det ett hårt liv man för?

Vi var emellertid lite rationella och smakade bara på viner från vingårdar vi inte kände till i Bizanet. Vi samlade intryck för att besöka vingårdarna i lugn och ro senare. En liten paus i drickandet tog vi också för att äta lite ostron och prova ett trevligt vitt primörvin gjort på den urgamla Bourboulencdruvan som ursprungligen kommer från Grekland och den tillika gamla druvan Macabeu som har sitt ursprung i Spanien. Dessa viner är värda att leta efter liksom vita viner gjorda på blandning av Rosanne och Marsanne.

Efter att ha provat oss igenom vinerna i Bizanet som huvudsakligen tillhör Terroir Fontfroide i Corbières åkte vi hem till Boutenac där man också hade julmarknad med viner, charkuterier, honung, marmelader, nötter, ost och dessutom mängder av saker som man inte hade en aning om att man kunde behöva.

Dagen avslutades med att vi åt fisksoppa hemma hos oss med vänner där vi provade ett vitt vin vi köpt under dagen samt ett utmärkt rödvin från Camplong. En liten Marc och en cigarr fick avsluta kvällen framför TV’n där vi tittade på jättetrevliga gamla Walt Disneyfilmer från 1930 och 40-talet. Ni vet sådana där som är tecknade för hand. Nog var de tecknade filmerna bättre förr. Synd bara att våra föräldrar inte hade TV.

Modern vinskördare