Osannolika viner

Min fru är väldigt förtjust i ett vin från Tarragona i Spanien som har en fin vaniljsmak, vilket är lite väl insmickrande för min smak. Vi köper då och då en låda på Lidl här i Frankrike. Vinet kostar 2.99 euro per flaska, men så är det en Gran Reserva också. Den årgång man kan köpa nu är 2008, men idag fann jag en gammal dammig flaska från 2001 i källaren, som jag inte hade några stora förhoppningar om att det skulle vara drickbart. Döm om min förvåning när jag smakade. Det var fantastiskt fint -balanserat, fruktigt och väldigt fylligt. Vinet är ju faktiskt 14 år gammalt och kostade 25 kronor flaskan!! Nog blir man förvånad.

På samma sätt fann vi en liten producent här i trakterna. Det är ett gammalt par som odlat vin i hela sitt liv, men aldrig gjort någon stor affär av det. De har sina tegar i det bästa området i vår kommun och har i alla tider gjort sitt vin på samma manuella sätt i alla produktionsled. Deras Corbièresvin från 2010 är helt fantastisk, oerhört komplext och tydliga smaker av svarta vinbär. Det är bland de bästa viner jag smakat i regionen. Våra vinälskande vänner från Sverige köpte ett otal lådor och det blev inte särskilt dyrt eftersom det kosta 5.90 euro per flaska.

Min fru berömde deras viner och talade om alla olika smaker som hon fann i vinerna. Vinodlaren var helt oförstående till detta resonemang – han kan göra vin men den teoretiska vinkunskapen var för honom helt okänd. Han hade inte ens särskild koll på de karaktäristiska egenskaperna hos olika druvor utom de han hade själv förstås. Det är det man kallar tyst kunskap bland didaktiker. Han berättade att han inlett samarbete med en av de stora producenterna i området och på så sätt fått fram ett ekologiskt vin. Han tyckte väl att det var lite knepigt med det där ekologiska eftersom han har gjort vin på det sättet i alla tider, men inte kunde bli certifierad eftersom det var alldeles för mycket papper att fylla i och kostade för mycket. Han tänkte nog fortsatta som förut och sälja till de som tycker om smaken på hans viner.

Annars börjar det komma bra ekologiska viner häromkring. Det är duktiga vinodlare som börjat producera sådana viner, vilket gör att de blir riktigt bra. Tidigare har det mest varit de som inte kan göra vin som lyckats sälja till miljöentusiaster, främst utomlands, trots smak och kvalitet. Tråkigt nog kan man inte få ”våra” fina viner på Systemet till rimliga priser eftersom vi bara har relativt små bönder här som framställer sina viner ”från ax till limpa” som det heter och det passar inte det svenska monopolet, som mer tror på stordrift och industriell framställning. Det finns några få viner från Boutenac på Systemet med de är alltför dyra. Håll utkik efter de två ”superappellationerna” Corbières Boutenac och Minervois La Livinière - de är något alldeles extra, men dyra på Systemet. Här är priserna rimliga – mellan 10 och 20 euro.

Vinjettbilden är tagen under den årliga vinvandringen anordnad av Cru Boutenac.

Cru Boutenac - fest i byn

Tänk er en organiserad fotvandring på landet där man då och då går in på en gård där man dukat upp lite godsaker som man kan mumsa på innan man går vidare mot slutmålet. Alla är utrustade för vandring, vädret är vackert och humöret på topp. Deltagarna är i alla åldrar och det finns även vissa utlänningar med som förvånas av det vackra landskapet. Tank er vidare att på kvällen samlas alla för en gemensam måltid med dryck utomhus i den historiska miljö som var målet för vandringen. Stämningen är uppslupen och människor avslappnade. Många som är tillresta har inte haft möjlighet att fixa till sig efter 3 timmars vandring i över 30 graders värme. Shorts och tenniströja är standardklädsel. Alla är trötta. Vad tror ni skulle serveras?

Förra sommaren ordnades den första vinvandringen av organisationen Cru Boutenac. Jag berättade om den minnesvärda upplevelsen då. Hundratals människor bussas ut till olika vingårdar utrustade med presenthattar för att skydda mot den kraftiga solen och sedan får vi gå tillbaka till slottet i Boutenac genom vingårdarna med uppehåll här och där för att se på minnesmärken, smaka vin, ost eller andra läckerheter på gårdar efter vägen. På kvällen ordnas en fantastisk måltid vid slottet med smårätter, avsmakning av Boutenacvin från 18 producenter och med trevlig musik. Vad fick vi då att äta?

Förra året lagades maten av den tvåstjärnige Michelinkocken Lionel Giraud från Narbonne. De smårätter och varmrätter han och hans personal serverade var av absolut högsta gourmetklass, som det anstår en Guide Michelinkock. Maten lagades på plats och man stod i kö för sina portioner som i det militära, som dom som varit med om det minns. För den som inte är insatt i detta kan jag berätta att det 2015 finns endast tre restauranger med två stjärnor i Sverige – alla i Stockholm – och de restaurangerna tror jag inte skulle servera pic-nic-mat i någon park till folk i kortbyxor med intorkad svett. Denna mat åt vi vid ståbord utomhus och man drack Boutenac-viner till medan en salsaorkester underhöll oss.

Vi ser fram emot årets upplaga som sker den 27 juni. Det lovar att bli lika bra eller bättre. Den som står för maten i år är inte mindre än vår lokale trestjärnige kock Gilles Goujon från Fontjoncouse nära oss. Tre stjärnor har inte en enda restaurang i Sverige och har aldrig haft. Inte ens i Skandinavien finns någon. Den världsberömda restaurang Noma i Köpenhamn har inte lyckats få mer än två stjärnor av Guide Michelin. I våra trakter serverar en sådan kock mat utomhus efter en fotvandring på landet och känner sig hedrad av att få förtroendet att ha hundratals vin- och matälskare som gäster samtidigt.

Hela kalaset inklusive transporter och mat kostar sina modiga 55 euro per person. För den som är intresserad av en mer detaljerad beskrivning av förra årets begivenhet finns den HÄR.

Vårpromenad på garriguen

För att vara Påsk är det ovanligt varmt med sköna 16 grader i skuggan, solen skiner, men det blåser fortfarande lite. Vår by är helt omgiven av garrigue som är vild natur där allemansrätt råder och inga ingrepp får göras utan naturen får sköta sig själv. Det ger en helt unik flora och fauna med gott om vildsvin och småvilt till rovfåglarnas glädje – småviltet alltså. När man vandrar upp på de höga sluttningarna ser man ofta flera enorma rovfåglar segla i vinden. Synd man inte vet mer om sådana.

Annars är det växterna som man njuter mest av på våren. Dels är det ätliga växter, som vildsparris och purjolök, dels är det kryddor, som blommande rosmarin och timjan, vilket kommer väl till pass till lammsteken. Färska lagerblad kan man plocka året runt. Man ser också mängder av vild iris och pärlhyacinter, samt tusenskönor i mattor blandade med gula fibblor och små ringblomsliknande växter. Ganska vanliga är också flera olika vilda orkidéer som ofta växer på vägkanter eller i den torra strängen i stigens mitt. Om man håller ögonen öppna så ser man även de mest oansenliga varianterna.

Förr i tiden var dalarna och sluttningarna på garriguen bebodda, endera av herdar eller av små vinodlare. Man ser fortfarande lämningarna i form av husruiner och snår av kultiverade växter som bambu, körsbär, fikon och syrener. Givetvis finns även lämningar av de gamla vinodlingarna som förvildats.

På grund av den internationella framgången med den nya ”superappellationen” AOP Corbières Boutenac så börjad det bli vanligt att fler och fler bönder röjer upp de övergivna tegar som har den unika jordmån som är godkänd för Terroir Boutenac även på garriguen för att plantera nya stockar av främst Carrignandruvor, som är basen i de kraftfulla vinerna. För de som vill framställa ekologiskt vin är det också en fördel att dessa tegar ligger långt från den traditionella odlingen så att inte ”smitta” av ohyra alternativt bekämpningsmedel kan överföras mellan de två odlingskulturerna.

En väldigt speciell fest

I går deltog vi något verkligt exceptionellt. Slottet i Boutenac ägs av AOC Corbières och de hade tillsammans med de kommuner som omfattar Terroir Boutenac anordnat en vinpromenad med efterföljande ”Cocktail dinetoire gastronomique” som det kallas. Skälet till detta är vår egen superappelation Cru Boutenac som man ville fira att den haft stora framgångar.

När vi kom till slottet hade 240 personer mött upp, alla iklädda halmhattar och T-shirts för herrarna och linnen för damerna som var en gåva från organisationen och en försäkran om att vi inte skulle dö av värmeslag på grund av fel klädsel. Det var nämligen 32 grader i skuggan och promenaden är 6 km lång. Vi delades upp i tre grupper och bussades ut till två olika startpunkter där det bjöds på vatten och rosévin för att svalka oss.

På vår promenad hade vi fyra stopp där vi fick tanka upp med vätska av olika sort. Första stoppet efter startvingården, på vår tur blev det gamla kapellet St Martin de Gasparet där vinodlaren Mr Fabre berättade om Corbières historia och vad som är så speciellt med den jordmån som är förutsättningen för Cru Boutenac. Vi fick lära oss att vinodlingen introducerades av romarna ungefär år 100 före Kristus just här, vilket var det första i Frankrike. Narbonne, som var den första romerska kolonin utanför Italien, erövrades emellertid på 500-talet av Visigoterna. Olyckligtvis kom de till Narbonne precis vid skörden, vilken båda parter ansåg vara viktigare än krig, så man kom överens om att uppskjuta kriget tills skörden var omhändertagen. Nu blev det inte så farligt med Visigoterna eftersom man snart kom väl överens med befolkningen och gifte sig med varandra och regerade i fred och välstånd. Då blev det värre när Saracenerna dök upp på 700-talet och sporrade av den nye store profeten hade man lite till övers för de otrogna. Ett blodigt mördande startade från båda sidor som varade i hundratals år.

Vandringen genom de vackra och frodiga vinodlingarna var verkligen en skönhetsupplevelse och vi passerade den gamla romerska bosättningen Villemajou (Villa Major) för att göra stopp för vin, vatten och lokalt producerad ost i Gasparet. Här var det första tillfället där man tog fram de dyra röda dropparna med etiketten Corbières Boutenac, men även ”vanliga” Corbières serverades som vitt och rosé.

Det var anmärkningsvärt vilken blandad skara som deltog. Det var män och kvinnor i alla åldra allt från den vandringsvana äldre damen som var utrustad, med såväl skyddsmuddar på skorna som visselpipa och reflexväst och med första hjälpen i ryggsäcken, till den unga gravida kvinnan, som vandrade i vanliga skor och klänning. Samtliga borgmästare från de inblandade kommunerna deltog i vandringen och ”vår” borgmästare hade visserligen vandringsstav, men gick i flip-flop, vilket måste ha varit plågsamt i den steniga och tidvis risiga marken.

Jordmånen för Cru Boutenac

Marken är nämligen mycket stenig där man odlar Cru Boutenac. Att det över huvud taget går att plantera en stickling i marken är ett underverk. Det enda ställe man har samma jordmån lär vara Châteauneuf du Pape. Man säger att vinet blir bättre ju mer druvorna får lida och det verkar stämma. Nu gör det inte så mycket att de lider eftersom man bara tar ut ca 35 Hl vin per Ha mark för Cru Boutenac. Att det är exceptionellt mycket lägre än vad som är möjligt illustreras av att man under den tid då man levererade tankbåtsvis med vin från området till bl. a. Sverige tog ut 120 Hl/Ha, men då blev det skräp också. Några av gårdarna har fortfarande kvar 100-åriga carignanstockar från den tiden, men nu ger de det ädlaste och mest koncentrerade av Cru Boutenac.

En liten bit från slutmålet vid slottet stod glassproducenten Pole Sud och serverade en speciell Boutenacglass som man komponerat dagen till ära. Den hade bara lokalt producerade ingredienser smaksatta med sådant man kan plocka vilt ute på Garriguen. Den var baserad på färskmjölk från en lokal bonde och smaksatt med bittermandel, honung, timjan och vild fänkål, samt lite citronskal. Hoppas dom tar upp den i sitt sortiment för den var verkligen god.

Vi hann precis hem för en dusch innan kvällens begivenhet skulle starta. Vi var verkligen helt slut. Visserligen går vi 6 km flera gånger i veckan, men att göra det under mer än tre timmar var verkligen jobbigt. Det kan låta konstigt, men min osteopat har förklarat för mig varför min rygg tar så mycket stryk när jag under ett par timmar ”står och hänger” i och utanför affärer när min fru letar efter skor eller kläder. Det är nämligen mer arbetsamt än en snabb promenad och sliter mer på kroppen. Nog om det.

Måltid efter evenemang av den här sorten brukar följa ett visst mönster. Kycklingbitar, sardiner och korvar grillade över ett ituskuret oljefat täckt av sträckmetall, inmundigat på papptallrikar, visserligen nedsköljt med bra vin ur riktiga glas, men ändå. Här var det andra bullar minsann. Man hade anlitat den mycket duktige kocken Lionel Giraud, som har en stjärna i Guide Michelin, för att ordna maten. Direkt vi kommer in på slottsbacken möts vi av en hord av hans unga servitörer som bjuder oss på små mästerverk av alla de slag som de bär omkring till oss. Vi kan vidare skölja ned dessa godsaker med vin från 25 odlare som producerar Cru Boutenac. Där finns både rosé och vitt från deras produktion, men endast Cru Boutenac är tillåtet när det gäller rödviner. Vi talar här om viner som kostar från drygt hundralappen till mycket mer per flaska på vingården.

Efter detta överflöd av utsökta små ”hors d’oeuvres” som man kan prova medan man hälsar på vänner och har allmänt trevligt vidtar små varmrätter av Guide Michelinklass. Där finns enkla små rätter som musslor, men också rosastekt tonfisk på spett, små dorade (fisk), färsk stekt anklever, kuber av långpreparerat fläsk, oxkött och lite annat som jag glömt. Desserterna gick inte heller av för hackor och var ganska många och bars ut i strid ström. Till detta kunde man vid varje bord om fyra fritt välja en flaska av det vin som man blivit mest förtjust i under inledningsprovandet. Under hela kvällen spelade en skicklig kvartett jazziga latinorytmer.

Vi hade varit lite tveksamma om vi skulle orka med denna begivenhet efter som vi kvällen före hade firat 4 juli tillsamman med våra amerikanska vänner och ett fyrtiotal personer av 12 nationaliteter som dom bjudit in. Jag kan bara konstatera att även där var maten väldigt god men annorlunda än den vi fick på slottet. Tom och Janis hade tydligen lagat och preparerat för festen i en vecka och det märktes. Även här fick vi många goda drycker som gästerna tagit med sig. Eftersom det kräver väldigt mycket kreativitet för att hitta ett dåligt vin i vårt område så kan man med tillförsikt smaka på allt som bjuds.

I kväll har vi bjudit in våra grannar på middag och då tänkte jag ta fram ett par flaskor Cru Boutenac, som blivit bortglömda i ett hörn av källaren. Det blir gratinerade ostron, grillad ”filet de canard” med färska grillade fikon, ost, samt en marängtårta med grädde och hallon. På begäran måste jag alltid göra en Irish Coffe åt en av vännerna som avslutning.

Det är mycket att stå i som pensionär och värre blir det. Kommunen skickade ut ett meddelande häromdagen att det kommer ungdomar tillsammans med en promenadorkester en dag i nästa vecka och samlar frivilliga bidrag till en kommunfest som arrangeras mellan 22-26 juli med allehanda muntrationer och ätande.

Vårtecken

Någon riktig vinter har vi inte haft hos oss, men runt omkring oss har det varit dramatiskt. Både norr om oss i Montagne Noire och söder om oss i Pyrenéerna ser vi snöklädda bergstoppar och borta på Rivieran har det som vanligt varit översvämningar. Vi kan se tecken på det här också eftersom vattnet forsar fram i floden Orbieu och den kommer ju från trakter där det tydligen regnat rejält.

Vi har haft 15 grader några dagar nu och man börjar skönja tecken på att våren kommer. Fåren bakom slottet nedkommer nu med fler och fler små telningar. Idag var nykomlingarna så små och späda så tackorna fortfarande hade efterbörden hängande kvar. Av naturliga skäl var de lite skygga mot oss, men de mödrar vars telningar var några dagar gamla var desto mer intresserade att få smaka på våra brödskalkar.

I naturen ser man att mimosans små gula kulor blir allt större och mandelträdens knoppar spricker snart ut. De ljusblå blommorna på rosmarinen visar sig också, men de buskarna kommer snart att vara fyllda av blommor och ger en vacker kontrast till en taggig buske som blommar i klargult. Man kan tro att naturen hyllar den svenska flaggan.

Vi funderar på att fuska lite och åka över bergen ned till Spanien på nära dagar så våren får utveckla sig i sin egen takt här hemma medan vi njuter av den spanska förhandsvisningen. Det finns få saker som är så trevliga och rogivande som vidsträckta medelhavsstränder på vintern och vackra spanska städer utanför turistsäsongen. Troligen står mandelträden i full blom när vi kommer tillbaka.

Klicka gärna på bilderna så blir de större och finare.

Sydfrankrike i juli

När det är över 30 grader varje dag och huset fullt av gäster som man vill ”turista” ihop med blir det inte mycket tid och ork över att skriva, men nu är det lugnt några dagar. Stranden har varit en stående attraktion, men också gourmetrestauranger och vingårdar har stått högt på önskelistan.

För att göra livet än mer fullödigt har det ordnats allehanda fester och bjudningar. 4 juli bjöd våra amerikanska vänner på trädgårdsfest – inte för att de är särskilt nationalistiska, men som förevändning för att träffa vänner fungerar det bra. Vi räknade till att vi var 10 nationaliteter som hade trevligt tillsammans.

Sista helgen har det varit stor fest i byn som vi deltog i en kväll eftersom alla går man ur huse vid sådana tillfällen. I går hade emellertid en av våra vänner kommit på idén att vi skulle ha en ambulerande fest. Vi började hos den irländska familjen som bjöd på aperitif och förrätt för att sedan förflytta oss till huset bredvid – eller snarare trädgården bredvid där amerikanarna bjöd på huvudrätt som bestod av grillat och en massa annat gott. Sedan var det dags för hela gruppen på 23 personer att bestiga byns högsta topp och äta ost och vin på vår takterrass. Jag hade plockat ett enormt fat med mogna svarta fikon på mitt hemliga ställe i naturen, vilket var väldigt uppskattat. Att jag framhärdade att inte berätta var jag plockade dom var inte lika uppskattat. Jag förklarade att man aldrig avslöjar svampställen och fikonställen. Man lägger nu upp planer för att lägga sig i bakhåll för mig eller skugga mig. Den sista etappen blev till den franska familjen som kommer hit för att få lite svalka på sommaren. Dom bor normalt i Dubai där det kan bli uppemot 50 grader. Hos dom fick vi en smaskig fruktsallad och goda efterrätter frampå småtimmarna.

Nu har vi en lugn vecka innan en av döttrarna kommer med familj ett par dagar. Grabbarna stannar sedan fram till den femtonde när vi transporterar hem dom med biltåg, bil och färja till mor och far i Stockholm. Apropå tåg så var det en upplevelse att se barnbarnet Hjalmar när han skulle ta TGV från Narbonne till Barcelona. Han var så oerhört upphetsad och koncentrerad inför att få åka tåg. Han älskar nämligen alla stora maskiner och fortskaffningsmedel.

Sommaren är hektiskt

Vi fick en lapp från kommunen i brevlådan häromdagen. Dom meddelade att kommunens festkommitté kommer att vandra runt i byn om några dagar åtföljda av en traditionell promenadorkester och samla in bidrag till årets sommarfest. Det blir fest i dagarna fem med massor av mat och underhållning.

Det är ganska ovant för en svensk att uppleva hur mycket arbete och resurser man lägger ned på det sociala livet i kommunen. Det finns en festkommitté på varje plats och så har man en särskild grupp som välkomnar och tar hand om nyanlända till kommunen. Givetvis har man en speciell pensionärsklubb som ordnar resor och muntrationer för de äldre. Man har dessutom en kommitté som speciellt gör saker för barnen. 

Dom flesta fester betalas av kommunen, men i just den här sommarfesten kan man bidra till. Man får också vara med och samla in pengar om man känner för det. Att man skickar ut meddelande i förväg och varnar är dels för att man skall vara hemma så man kan bidra, dels att man skall veta vad det är för personer som knackar på och vad pengarna går till.

Annars är det hektiskt just nu. Alla byar i omgivningen har fester av olika slag. Många vingårdar ordnar muntrationer varje vecka. Det kan vara mat och vinprovning, konst och vinprovning eller jazzmusik och vinprovning. Kostnaderna för dessa evenemang är ofta närmast symboliska. Ovanpå det så är det konserter, utställningar, temafester kring olika lokala produkter och en massa annat. Så kommer det givetvis en ström av vänner och släktingar för att inte tala om alla knytkalas man blir inbjuden till med jämna och ojämna mellanrum.

Lyckligtvis är vädret sådant att man kan umgås ute till långt fram på nätterna, vilket gör att allt blir mycket enklare och mer lättplanerat. Så har vi fått en restaurang i byn. Visserligen är den av enklaste slag, men maten är bra och paret som driver den trevliga. Den samverkar med byns vittberömda motorcykelpub, så det blir numera ett ganska blandat klientel nere på torget. Där blandas nu vi invandrare med hantverkare från omgivningen, vanliga bybor, samt fulltatuerade HD-åkande och i vanlig ordning välväxta motorcykelburna entusiaster som har barnasinnet kvar, men knappast varken ålder eller skick. Men dom är snälla trots sina skrämmande symboler och sin utstyrsel.

Vi fick en ofrivillig utflykt i går. Innan helgen åkte vi till IKEA för att köpa en ny sängram till vår antika säng så våra resliga gäster skall få plats. Det var en tripp på 25 mil. Väl hemma insåg vi att en vital del saknades så i måndags var det bara att åka tillbaka till IKEA för komplettering. Det är trist att se hur IKEA blir sämre och sämre sedan Ingvar blivit för gammal att styra upp de unga räknenissarna. Inte nog med att man spionerar på sin personal i Frankrike - man försämrar också successivt, framför allt maten. Inte är det rent och snyggt heller som det alltid var på IKEA förr. Man undrar hur dom tänker?

I dag kommer Madelaine och Ulf åkande ned från ett regnigt Europa och får möta vår obligatoriska sol. Vi ser fram emot att umgås med dom tills dom tröttnar och drar vidare, sedan kommer Sara och lille Mateo.

Languedocs bästa restauranger

Klockan är 9 på kvällen – det är 27 grader och stilla. Jag sitter på takterrassen och tittar på de svärmar av tornflygare och svalor som jagar mat åt sina nykläckta telningar. Jag hoppas det är fåglar i alla fall och inte drönare utskickade av Google för kartlägga våra levnadsvanor. Hur som helst så är det väldigt skönt – jag har njutit av en handrullad, nästan kolsvart  Macanudo Maduro som jag köpte idag. Min fru tyckte den var dyr - 7 euro för en cigarr, men jag påpekade att den kostade lika mycket som hennes paket Marlborough Light och den räcker dubbelt så länge. Jag röker max en gång per vecka nämligen.  Till rökverket drack jag en Garibaldi – vi fick lära oss i Italien att Campari med apelsinjuice kallas så. Det är bra att dricka något syrligt till cigarr eftersom röken är basisk. Man slipper halsbränna och smaken kommer fram på ett bättre sätt. Min fru ser på fotboll mellan Portugal och Spanien – hon säger att Portugal spelar bra.

På dagarna är det väldigt varmt och när det börjar närma sig 35 grader vill jag inte gärna sitta i solen – då är skuggan trevligare.  Jag har nämligen ingen aktiv önskan att sola mig, men är gärna ute.  

Egentligen vill jag berätta om mitt senaste projekt. Jag har börjat en ny websida där jag beskriver alla bra restauranger vi besökt med vänner i regionen. Det har blivit ganska många under åren och nu vill vi gärna dela med oss av erfarenheterna till semestrande i Frankrike och alla som bor här nere mer permanent.  Sidan heter Best Eating Out in Languedoc och kommer med tiden att bli ganska fyllig. Läs gärna, kommentera och framför allt sprid informationen om sidan till alla frankofiler ni känner.


Här är länken i klartext för säkerhets skull: http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.com/

Ålderdomlig demokrati i vår franska kommun

När vi kom hem från resan till Venedig låg Bulletin Municipal de Boutenac 2012 i vår brevlåda. Normalt sett får vi den ur borgmästarens hand när han på nyårsdagen besöker alla familjer och önskar Gott Nytt År men, som sagt, vi var ju inte hemma.

Det är en, enligt svenska förhållanden, helt anakronistisk trycksak. Den är kopierad på kommunkontorets kopieringsmaskin för A3-format, vikt och hophäftad till A4-format. Första sidan är en inbjudan till den traditionella samlingen då alla kommunens innevånare bjuds på mat och dryck i mängd som inramning till att borgmästaren och de övriga förtroendevalda berättar om vad man åstadkommit under det gångna året och vad man har för planer för det nya året. Den festen går av stapeln i morgon kväll och vi ser fram emot det.

Nästa sida heter "Ord från borgmästaren". I första stycket tar han upp att ovanligt många av kommunens medborgare har avlidit under året och att en ung man (son till vår granne) har omkommit i en bilolycka. Borgmästaren ber alla ägna sina tankar åt familjens stora sorg.

Resten av texten ägnas åt mer konventionella frågor. Därefter följer en detaljerad redovisning av kommunens ekonomi samt budget för kommande år. En redovisning för regler för farliga hundar följer därefter och där får man veta att uppfödning eller inhandlande av vissa kamphundar eller underlåtenhet att sterilisera redan ägda kamphundar ger 6 månaders fängelse eller 15 000 euro i böter.

Därefter följer information till nyanlända kommuninnevånare. Där får man veta att kommunens har en yta av 2300 hektar, varav 500 hektar är naturreservat där samma regler som den svenska allemansrätten gäller. Sedan får man råd om hur man bör skydda sig mot inbrott och därefter följer en redogörelse för alla arbete  man gjort 2011 och planer för 2012. En stor del av rapporten handlar om evenemang under året, som Mediateket, invigningen av klubblokalen för pensionärer, samt diplom som utdelats i skolan.

Skolan och barnen tar stor plats i rapporten. Alla aktiviteter, alla utflykter och verksamheter redovisas i detalj med bilder. Därefter kommer alla kommittéer som finns i kommunen. Jaktlaget har en framträdande plats, liksom festkommittén, tennisklubben, mottagning för nyanlända och Club Rosmarin som är pensionärsklubben.

Avslutningsvis finns en uppmaning att komma in med synpunkter eller förslag på aktiviteter och allra sist en frågesport i Boutenac-kunskap. Där konstaterar vi stolt att en av frågorna är: "Var i byn finner man en inskription över porten som säger 1762". Det är över vår port och det är ju roligt att vi utgör en del i kommunens identitet.

Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till 50-talet i min barndoms kommun där min far, efter att ha tvättat av sig smutsen i ett handfat på en pinnstol i köket efter en hel dag som skogshuggare åt pastoratet, klädde om och förvandlades till kommunens ledare, eller vad som idag skulle kallas kommunalråd och tog tag i kommunens roder. På den tiden var närdemokrati och korta avstånd mellan politiker och medborgare något självklart i Sverige. I Frankrike är det fortfarande en självklarhet.

Jag talade med min gamla mor idag. Hon hade skrivit under en lista för att få bevara Posten i centrum av Nora. 2000 personer hade skrivit på listan, vilket torde vara samtliga personer över 18 år som bor i Nora stad. Förhistorien är den att ICA som alltid haft en affär inne i stadskärnan har fått hybris och flyttat till en ny livmedelshall tre kilometer utanför en stad som inte är större än att, som man sa när jag var liten, "det luktar koskit tvärs igenom". Problemet är bara att alla äldre personer bor i innersta'n och dom är nu lämnade utan närservice när ICA försvunnit och tagit Posten med sig. Det är vad man kallar framsteg i ett modernt samhälle.

Den bästa årgången på 40 år

Vår lokale vinodlare och före detta franske rugbystjärnan Gerard Bertrand har blivit utsedd till årets europeiske vinodlare av den ansedda amerikanska vintidskriften Wine Enthusiast. I en intervju i Midi Libres pappersupplaga säger han att årets vin från Aude och Herault, dvs. främst Corbières och Minervois och omkringliggande appelationer som Saint Chinian m.fl. är den bästa vi haft på 40 år.

Han säger också att detta är ett enastående tillfälle att ta vara på eftersom skördarna i Italien, Spanien och övriga Europa har varit små och inte lika bra. Man inser lätt detta om man bor här nere och har sett hur väderkartan för övriga Europa inklusive andra delar av Frankrike envist visat låga temperaturer och regn hela sommaren, medan vårt lilla hörn har haft strålande väder och värme.

Det enda smolket i bägaren för svenska vinentusiaster är att Systembolaget konsekvent verkar undvika viner från den här delen av världen trots den uppmärksamhet de får i andra länder. Visst finns det några få flaskor, men inte är det de bästa inte och absolut inte de mest prisvärda. Det finns något mediokert ekologiskt vin samt några endruvsviner och ett och annat på beställningsortimentet och - inte att förglömma - Gerard Bertrands prestigevin, La Forge, från Boutenac för strax under 400 kronor flaskan. Själva beställde vi det utsökta B de Boutenac av grannen för 8 euro flaskan i går och det är oerhört mera prisvärt. Det fanns för övrigt under en kort tid på några svenska butiker för ett par år sedan. Då är B de Boutenac bara ett bland mer än ett dussintal viner av appelationen Corbières Boutenac som man kan köpa här för priser mellan 8 och 20 euro flaskan och några få dyrare.

Nu skriver jag, av naturliga skäl, mest om vårt lokala vin, men man får inte glömma att det finns mängder av utsökta viner från Languedoc-Roussillon. Jag har nämnt Saint Chinian där den svenskägda vingården Domaine La Rabidote ligger, samt Minervois, men där finns även Faugères och Pic St Loup och alla de fantastiska vinerna som går under namnet AOC Languedoc. Dit räknas vingårdarna i norra Herault som Mas de Daumas Gassac och alla producenterna i Montpeyroux som gör viner av yppersta kvalitet inom vad man kallar "den gyllene triangeln". I söder, mot Spanien, finns en liten appelation som heter AOC Collioure där vinstockarna är urgamla och bara några decimeter höga där dom klamrar sig fast vid de karga sluttningarna - ganska dyrt med väldigt bra men nästan gratis jämfört med samma kvalitet från Bordeaux och Borgogne.

Nackdelen med de flesta röda viner här nere är att dom är av så hög kvalitet att dom behöver lagras några år för att komma riktigt till sin rätt. Det är kanske inget för Systembolaget som vet att deras kunder främst köper vin utifrån kronor per liter och gärna vill dricka ur flaskan eller BiBen så fort som möjligt. Om man någon gång köper en flaska av hög kvalitet och lite kraftigare typ inser man emellertid att man dricker oerhört mycket mindre till en god måltid än om man dricker ett billigt vin. Dessutom klarar ett bra vin att korkas både en och två dagar utan att förlora i kvalitet, vilket inte ett billigt vin gör. Vi brukar ha en flaska vin i ungefär två, kanske till och med tre dagar, då blir det ett litet glas var till varje måltid. Men - man blir ju inte lika full förstås.

Hur världen bästa vinmonopol kan ha missat allt detta är en gåta.

Favoriter i repris från 2007:
Sverige har problem....
Fram för bra sjukvård för unga, rika och friska
Första julen i Frankrike

Den upp-och-ned-vända franska byråkratin

Vi har fått en lektion i fransk byråkrati som vi som svenskar upplever som väldigt underlig. Först en liten historia om svensk byråkrati inom samma område:

För några år sedan frågade vår plåtslagare i Sverige mig om jag kunde titta på hans förslag till tillbyggnad av huset han ägde. Hans hus var ett vackert tidstypiskt hus från 40-talet som hade listats av kommunen som bevaransvärt. Han kunde således inte bygga till det hur som helst. För att ytterligare komplicera saken hade han fornlämningar på tomten just där han skulle bygga. Jag hjälpte honom med en skiss som skulle bevara husets uttryck, vi tog kontakt med landsantikvarien och diskuterade med kommunens arkitekt. Alla tyckte att förslaget var bra och varsamt och gav sin tillåtelse. Att det på grund av markens lutning måste göras 50 cm högre än vad planen tillät ansåg kommunen vara av mindre betydelse.

Nu hör det emellertid till saken att grannen i området var en störd person som bråkade med alla; grannar, myndigheter och dem han kom åt att bråka med och han skulle enligt svensk lag yttra sig. Han yttrande innehöll emellertid inga synpunkter på tillbyggnaden, men mängder av förolämpande tillmälen mot alla grannar och deras barn så kommunen lämnade detta utan avseende och meddelade vår vän att inget stod i vägen för att bygga, endast ett formellt svar från länsstyrelsen och eftersom alla grannar sagt OK eller inget alls så var det bara en formsak. Tiden hade lidit så vännen tog chansen och började bygget eftersom alla bedömde det som klart. Döm om hans förvåning – och kommunens – när länsstyrelsen något halvår senare avslog hans redan färdiga tillbyggnad. Handläggaren hade fått för sig att den ökände rättshaveristen till granne var en stackars svag person som behövde storebrors hjälp och hade därför bistått grannen med ett formellt överklagande grundat på de 50 cm som huset var högre än plan. När kommunen hävdade att detta var av ringa betydelse började tjänstemannen mäta det ursprungliga husets höjder och fann att även detta var för högt i förhållande till den plan som kommit till efter det huset byggdes!!!???? Nu tror ni jag ljuger, men det är nämligen ett känt faktum att svenska myndigheter på olika nivåer inte är överens om hur man mäter byggnadshöjd, varför en tjänsteman i högre instans som har vaknat på fel sida kan underkänna redan byggda hus. För vår vän innebar det att han stod inför hotet att riva sin tillbyggnad och kommunen inför hotet att riva upp en plan och författa en ny som överensstämmer med verkliga förhållanden. Eftersom detta är en mycket tidsödande och dyr process vill kommunen givetvis inte göra detta eftersom det i praktiken inte tjänar något syfte. Nu följde flera år av överklaganden för både kommunen och för vår vän plåtslagaren. Regeringsrätten gick emellertid på Länsstyrelsens och rättshaveristens linje till allas förtvivlan, vilket innebär att kommunen troligen måste inleda en kostsam planprocess för vännens tomt och han står med ett värdelöst hus som är svartbygge i sin helhet.

Detta illustrerar det bärande i svensk byråkrati, nämligen att högre instans alltid har tolkningsföreträde över lägre instans och att den enskilde alltid har minst att säga till om. Med detta i bagaget har vi lärt oss följande om fransk byråkrati:

Våra vänner från USA har liksom vi köpt ett gammalt hus i byn och vill, också som vi, bygga en takterrass. Borgmästaren har sagt OK till detta men alla sådana ärenden skall granskas av högre instans på regional nivå. Den högre instansen har avslagit med motiveringen att man inte får bygga takterrasser i vår by. Våra vänner är givetvis förtvivlade och inte blir det bättre av att dom nästan inte kan prata någon franska. Dessutom får de allehanda råd som hur dom skall förhålla sig till detta varav de flesta är totalt missvisande. Vi föreslog dem att de skulle prata med borgmästaren personligen om saken och min fru som pratar utmärkt franska erbjöd sig att följa med som tolk. Det gick lätt som en plätt! Borgmästaren gav dem klartecken att börja bygget samma dag om dom ville. Behöver jag säga att dom var överlyckliga. Hur kommer nu detta sig? Jo – min fru fick en lektion i fransk upp-och-nedvänd byråkrati. Det är nämligen så att vår by inte alls förbjuder takterrasser, vilket den högre instansen hävdade. Borgmästaren skrev därför ett brev till den högre instansen och bad dem motivera sig inom två veckor. Eftersom dom inte hörde av sig inom den tid han stipulerat så säger fransk lag att den lägre instansen kan göra vad dom finner bäst. Borgmästaren berättade också att våra vänner hade kunnat påbörja sitt bygge när helst de hade velat utan tillstånd. Det är nämligen så att om någon i byn fått göra en takterrass, vilket vi fått, så kan man inte neka någon annan. Om borgmästaren hade misstyckt och stämt våra vänner för svartbygge hade borgmästaren utan tvekan förlorat det målet.

Nog är det underligt att man i två så lika länder som Sverige och Frankrike kan tolka vad som är rätt och rimligt så olika. I Frankrike har således den enskilde, respektive den lägre instansen alltid tolkningsföreträde framför den högre. De högre instansernas uppgift är att bevaka de regelverk som de lägre instanserna har beslutat om. I Sverige är det precis tvärtom. Jag har alltid fått lära mig att vi skall vara så stolta över vår närdemokrati och det kommunala självstyret i Sverige, men sådana här erfarenheter ger den stoltheten en rejäl törn. Så finns det säkert exempel på det omvända också, men det vet vi inget om ännu.

Om Frankrike ändå inte vore så franskt!

För de flesta svenskar är fortfarande Frankrike detsamma som Provence och då menar man oftast Nice och Cannes. Att ha en lägenhet där är vad många åtrår om det så bara är ett litet kyffe långt från stranden i ett nybyggt höghus och svindyrt. Provence är oerhört vacker när man kommer upp en bit i landet, men inneställena nere vid kusten är väldigt dyra och väldigt lite franska. De är mest frekventerade av engelsmän, skandinaver, tyskar, amerikaner och numera även ryssar.
Vi är ganska glada att den delen av Medelhavskusten där vi bor, dvs. Languedoc inte har blivit upptäckt av utlänningar ännu utan mest lockar de franska turisterna. Det gör också att allt är mer genuint, men framför allt mycket billigare än på östra sidan om Rhône.
Det finns emellertid ett litet antal utlänningar i vår by också och det är lite kul att studera deras egenheter.

En familj vi träffar ganska ofta kommer från Boston och hör till den där sortens amerikaner som man nästan bara träffar utanför USA. De är mycket allmänbildade, har närmast ”europeiska” politiska värderingar, mycket vidsynta och inte alls särskilt ”amerikanska”, på det sätt vi ofta, i våra fördomar, tror att dom är. Nu hör de till saken att dom bott både i Tyskland, Spanien och Iran, så dom har sett lite mer än USA. Många av deras vänner som kommer på besök är emellertid väldigt störda över att Frankrike är så franskt. Med det menar dom exempelvis att huset våra vänner köpt faktiskt är 150 år gammalt med allt vad det innebär. Stenväggarna i sovrummet är faktiskt riktig genuin, snuskig sten och inte pittoresk nyproducerad ren och hygienisk stenimitation som det skulle ha varit hemma i USA. Bjälkarna i taket har faktiskt hål av riktiga äckliga insekter inte fina maskinborrade och garanterat sterila ”antika” hål som de skulle ha i USA. Maten man äter kommer ju inte från en hygienisk plastförpackning utan är ”tallad” på av både den ena och den andra innan den hamnar på talriken. Osten kommer i en oformlig bit som man skär av själv och kanske till och med håller i handen istället för den fina färdigskivade plastförpackade och dito smakande ost man får i USA. Dessutom säljer man opastöriserad illaluktande ost och det är ju förbjudet!! Vinet är både strävt och surt inte alls som det fantastiska vanilj- eller persikosmaksatta vita vin man kan köpa hemma. För att inte tala om kaffet som är beskt och gjort på bönor och inte ens koffeinfritt och inte går att få med chokladsmak i snabblöslig praktisk form som varje supermarket hemma har. För att inte tala om det franska ölet som är brunaktigt och har någon kraftfull nästan bittersöt smak och inte alls påminner om det fantastiskt goda amerikanska ölet med sin ljusa närmast vattenliknande färg och utan någon som helst störande smak. Det närmaste man kan komma här är Heineken som gud ske lov finns på många ställen. Nej det hade varit bättre att åka till Epcot Centre utanför Disneyworld där man kan se alla europeiska länder på en gång för en mindre avgift.

Våra vänner berättade speciellt om en besökande familj som rest runt i Europa under ett par veckor och närmast kom från Spanien. De hade ett hemskt minne från Spanien! Hemma hade de hört talas om den fantastiska spanska nationalrätten Paella och verkligen sett fram emot att prova detta. Dom hade gått till en bättre restaurang dom blivit rekommenderade och beställt. Döm om deras bestörtning, besvikelse och ilska när rätten kom in och alla räkorna hade kvar sina huvuden. Detta hade restaurangpersonalen gjort bara för att förolämpa de amerikanska gästerna. Naturligtvis skulle de ha skalat räkorna om det inte varit för att dom var amerikaner.

Våra amerikanska vänner har introducerat en typisk amerikansk sed i byn – Hamburger and Martini night – varje fredag kväll. Det innebär att alla deras vänner är välkomna att dricka, prata och äta minihamburgare som värden fixar till i takt med att man äter upp dem. Nog är amerikanare världsmästare på gästfrihet?

I övrigt så beter sig byns utlänningar mest som man förväntar sig. Norrmännen hissar den norska flaggan så fort dom anländer, det äldre holländska paret odlar marijuana i sin trädgård, engelsmännen är oftast berusade och tar alla tillfällen i akt att förolämpa sina franska värdar. Några tyskar har jag inte träffat här i byn, men det finns ett antal getton nere vid kusten som är inhägnade och bara tillgängliga för tyskar, ungefär som svenskkolonierna i Spanien och Thailand. Svenskarna, dvs. vi är allmänt självgoda och gör spe av alla de andra på vår blog, säkra som vi är på att dom inte kan ett ord svenska. Det finns emellertid automatöversättning på Google – huuvva!

Vi har haft invigningsfest

Vi har haft invigningsfest. På 17 maj, vilket inte har något med Norge att göra. Vi ville gärna tacka alla hantverkare som gjort ett fantastiskt arbete med vårt hus. Vi ville också tacka alla i byn som tagit emot oss på ett så fantastiskt sätt, som hjälpt oss på olika sätt och inte minst gjort oss till sina vänner.

Ett annat skäl till att vi ville ha en invigningsfest är att vårt hus är det äldsta bevarade i byn. Många hus har rivits i samband med att den gamla vallgraven försvunnit och gator har breddats (så man kan köra med bil). Huset är från 1762 i sin nuvarande form men vissa av väggarna och grunden är en del av det gamla Fort Supérieur de Boutenac som på medeltiden låg där vårt kvarter nu är. Det ligger precis i fonden av huvudgatan och det var där den förste konsuln i byn bodde och där byns första konsulförsamling möttes 10 mars 1789 (1) Flera av de gamla familjerna i byn härstammar från den förste ägaren Guillaume Berthomieu. När vi köpte det var det förfallet och taket höll på att rasa in så nu var alla nyfikna på hur vi tagit vara på det gamla huset.

Vi hade bjudit drygt 40 personer och nästan alla kom, samt några extra. Borgmästaren och en av hantverkarna hade giltigt förhinder eftersom det lokala rugbylaget spelade fransk final för 13-mannalag och vann så nu är man stolta franska mästare – mycket viktigt!! Borgmästaren knackade på dörren dagen efter, ursäktade sig och undrade om han störde mycket om han kom en dag för sent. En rundtur i huset åtföljd av en 18-årig Highland Park gjorde att vi hade en trevlig stund.

Det var helt fantastiskt att så många människor kom och att alla hade så trevligt. Först på plan var förre borgmästaren med fru samt medhavd lagrad Marc från det lokala distilleriet. Sedan följde gäst efter gäst med trevliga presenter; en champagneflaska här, en cognac där eller en uppsättning vinprovarglas för att inte tala om den enorma trelitersflaskan med vin dekorerad med en golfspelare i tenn. Våra amerikanska vänner medförde kompisar direkt från Boston med jetlag och allt. De seniora damerna i kvarteret kom i samlad tropp och dom hade alla lagt håret och fixat make up dagen till ära. Den kringresande hårfrisörskan i byn hade haft bråda dagar. Specierihandlarparet hade stängt några timmar och allt var oerhört trevligt.

Alla ville ta en tur i huset innan maten och drycken attackerades. De största ovationerna fick vi för den inredda vinden, speciellt från dom som vet hur det såg ut innan. Vår takterrass var också populär eftersom den ger nästan 360 graders utsikt över byn och ända till Cevennerna i norr och Narbonne i öster. Eftersom den är byns högsta punkt tyckte alla det var häftigt. Snacka om att hantverkarna var stolta och gärna berättade precis vad dom hade gjort för sina fruar och för alla som ville höra på.

Att bjuda på fest i Frankrike är både krävande och opretentiöst. Det är opretentiöst eftersom alla är mycket uppsluppna, pratar som kvarnar och dricker massor – utan att mer än några få blir onyktra. Krävande för att man måste ha god mat att bjuda på. Vi hade gjort en stor buffé med allehanda läckerheter. Eftersom det är en fransk fest räknar jag upp vad vi bjöd på. Vi hade gjort små grillspett med marinerad kyckling, vi hade gjort massor av små ostpajer, (precis lagom stora att äta ur handen), vi hade ett antal snittar med rökt lax, lokala slaktarens torkade korv, hemlagad gåslever och med tapenade Vi hade paté en croûte, som är en lokal specialitet, vi hade torkad skinka med melon, choklad, ost, potatischips (viktigt konstigt nog) samt mänger av oliver. Till detta dricker man pastis, vitt, rött och rosévin samt diverse läskedrycker. Vi hade köpt rosévin från en av gästerna, Mr Laboucarié på Domaine de Fontsainte, ett utsökt Gris de gris som exporteras mycket till USA. Det vita vi valde var en Sauvignon Blanc från Château de Luc och rödvinet var Domaine Grand Estagnol som kommer från vår by men produceras i kooperativet i Ornaison. En rolig grej är att vinbönder bara dricker sina egna viner – så experter de är – så det vita vinet, som är verkligen superbra, blev verkligen en succé bland dessa experter.

När det började ätas samlades alla i köket där det var uppdukat en buffé och sedan pratade man och åt i timmar stående. Vinet tog slut fortare än man han korka upp och maten, som vi trodde skulle bli över försvann med ökad hastighet under kvällen. Det blev emellertid en del att skicka med hem till äldre anhöriga och lite till en picknick dagen efter ändå. Lite oväntat började man klappa händer och ville ha ett tal av oss, vilket var fullständigt oförberett. Jag fick ursäkta mig för min ännu bristande franska och bad att få hålla tal på engelska, med min fru som översättare och det kändes bra att få tacka alla som varit så fantastiska mot oss ytlänningar som kommer och bosätter oss i deras by. Flera av gästerna förstod lite engelska och min fru översatte charmant så alla fattade vad jag sa.

Som kvällen led försvann hälften av skaran och resten drog sig upp till terrassen där vi också flyttade dryckerna. Min fru spelade på flygeln, man rökte cigarr och de sista gick hem långt efter midnatt. Frampå kvällen kom en av gästernas unga dotter, med tvekan, som det sig bör när man är i de yngre tonåren. Hon fick emellertid lov att öva på flygel så hon var i himmelriket hela resten av kvällen och ångrade verkligen inte att hon tog mod till sig och kom.

Vi var trötta men mycket nöjda dagen efter. Vi har förstått att festen är det stora samtalsämnet i byn den här veckan. En av grannarna kom in med en artikel ur den sydfranska dagstidningen L'Independant där en av gästerna skrivit om vår fest. Det största samtalsämnet var emellertid den goda maten och först i andra meningen kommer kommentarer om huset och hur trevligt det var. Det var som när vi visade runt våra franska vänner i Göteborgs skärgård med skärgårdsbåt, tog dem till kloster i Östergötland, Visingsö, Gränna och shopping och kafé i Alingsås, allt i strålande sol. När de kom hem berättade de först vilken god mat man fick i Sverige, sedan om de andra upplevelserna. Detta är typiskt för fransmän – kvalitén på en kultur och på dess människor avgörs av vad man äter!! Jag tycker att det är ganska sympatiskt. Efter att under flera decennier ha besökt platser som Holland, England och Hong Kong så inser jag hur viktig god mat är – eller snarare hur hopplöst det är med maten i vissa länder. Det drar liksom ned totalupplevelsen av platsen.

(1) Ur Histoire de Boutenac av Eliane Coste

Människans bästa vän

Hundar är förbjudna på restauranger och badstränder i Frankrike. Dessutom skall dom hållas i koppel när dom är ute. I enlighet med franska revolutionära läggningen och traditionen av civil olydnad kryllar badstränderna av hundar, liksom dom sitter med på restaurang och får en godbit om dom inte helt enkelt uppsöker en restaurang själva för att be gästerna om något litet att äta. Som ni förstår är varje by full av lösspringande hundar och därmed också dekorerad med hundskit på gator och trottoarer. Man bör inte se upp när man promenerar i Frankrike – snarare ned, så man ser var man kliver.

Detta låter fruktansvärt, men det har också sina goda sidor. Fransmän är fanatiska djurvänner – inte bara Brigitte Bardot. Hunden och katten är familjen bébé som har samma rättigheter som alla andra familjemedlemmar, således också att få gå var och vart den vill i byn oavsett dumma byråkraters påhitt. Alla tar också väl hand om alla andras katter och hundar och de övergivna katter vi har i byn som visserligen alltid försöker ställa sig in för att bli adopterade, gör det inte av brist på mat. Speciellt enträgen är en herre vid namn Caramelle, som är helt charmerande och gärna stannar och pratar en stund och vill bli upptagen i familjen. Vi måste artigt förklara för honom att vi redan har två katter och att de inte skulle uppskatta ytterligare en familjemedlem. Likaså har vi den lilla damen Blanchette, som innan våra grannar bekostade hennes sterilisering, höll på att översvämma byn med sin avkomma. Hennes son Badí är förresten en av våra bekanta. Det är en fantastisk syn när Blanchette varje morgon ca 09.00 tar en morgonpromenad med sin vän hunden Blackie som är en ganska egensinnig herre som inte fattar tycke för så många i omgivningen. Då stryker sig och slickar Blanchette sin kompis Blackie som ser helt oberörd ut över uppvaktningen som en herre av värd bör göra. Blackie har en son som bor granne med oss tillsammans med en liten flicka och hennes familj. Han är ett yrväder som skall leka med alla – människor, katter och hundar. Vår stora hankatt uppskattar inte när han kommer inskuttande i vårt kök och undrar om våra katter får komma ut och leka.

En alldeles egen historia är våra vänners bébé Minouch som är en vacker Bengalkatt som verkligen är en familjemedlem. Vid högtidliga tillfällen sitter han – eller snarare står med bakbenen på en stol och framstassarna på bordskanten - med vid bordet med servett runt halsen och äter skalade räkor från ett fat. Han bestämde sig för många år sedan, när vännerna hade ett antal restauranger i Sete, att han skulle adoptera dem eftersom han för tillfället var utan familj och de verkade vara ett bra parti för en katt som är finsmakare. På den vägen är det som man säger i Göteborg.

Säga vad man vill om franska hundar, de är oerhört väluppfostrade. Våra vänner var på besök med sina två dekorerade och renrasiga ”någonting” från Sverige. De skällde oupphörligen på allt och alla från det ögonblick de passerade franska gränsen. Våra vänner var oerhört generade, men också imponerade av de franska hundarna som var helt oberörda av denna intensiva ilska. Man hör sällan en fransk hund skälla – om det inte är en jakthund förstås. Tvärtom strosar de omkring och nosar på främlingar och andra hundar eller sysselsätter sig med att ligga mitt i huvudgatan när det är som mest trafik. Man kan se helt främmande hundar ligga under två bord på en restaurang och bara titta nyfiket på varandra medan hussarna och mattarna kanske artigt konverserar på det sätt som främlingar i Frankrike ibland gör när gemensamma intressen, som mat och husdjur, förenar. Kan denna avslappnade inställning hos hundarna ha att gör med att de aldrig blivit tvingade till något eller behövt gå i koppel, utan går som de vill från det de är valpar och kommer bara hem till måltiderna och när det är läggdags?