Vårresa till Spanien

Några gånger under året gör vi en biltur till något av grannländerna Spanien eller Italien. Baskien, Katalonien och norra Italien ligger alla inom bekvämt bilavstånd för några dagars omväxling till den invanda miljön. Oftast blir det vädret i närmaste dagarna som får bestämma vart vi åker. En viktig aspekt är emellertid att vi alltid åker på våren eller hösten när turistsäsongen inte har börjat eller är över. Det är lugnare, billigare och man får mycket bättre service, men främst så brukar platserna befolkas av vanligt folk som endera är bofasta eller är personer på kortare utflykter. Det gäller nu inte alltid. Jag kan exempelvis inte förstå när man skall åka till Mallorca och inte mötas av tyska språket som huvudsakligt tungomål och bli bemött som tysk var man än går.

Den här gången valde vi kusten kring Barcelona som mål. Även om högsommaren inte anlänt till våra Sydfranska trakter ännu så har vi ju inte sett något av översvämningar och regnelände som resten av Frankrike fått genomlida. Tack vare Pyrenéerna så hade emellertid sommaren kommit på riktigt dit vi åkte. Badstränderna var välbesökta, solen sken och det var omkring 28 grader varenda dag. Nästan som i Sverige just nu.

Sitges

Hotel Medium Sitges Park

Vi startade i Sitges som ligger några mil söder om Barcelona och det tar ett par tre timmar för oss med bil dit. Min fru hade hittat ett hotell inne i gamla sta’n, vilket innebar att det var närmast omöjligt att hitta dit än mindre komma ända fram med bil utan att bryta mot flera trafikregler. Hotellet heter Hotel Medium Sitges Park och var mycket trevligt och prisvärt. Frukosten var den bästa under hela resan och det blev inte sämre av att den kunde ätas i den vackra trädgården med bar och pool där barnen plaskade runt redan före frukost.

Sitges är en vacker plats med en trevlig strandpromenad. Platsen är även känd för att vara en populär ort för gaypersoner och det kunde man märka både på hotellet och ute på st’an. Platsen är åtminstone så här års lugn och trevlig och borde passa bra för både barnfamiljer och äldre.

Vi fann en trevlig restaurang vid namn Restaurante Hidalgo som hade imponerande bra mat till rimligt pris. Dock hade den en liten skönhetsfläck, men det får ni läsa om på min restaurangblogg.

För att komma till nästa plats var vi tvungna att passera Barcelona, men det går förvånansvärt smidigt trots den intensiva trafiken. Kustvägen från Sitges till Barcelona är av hög klass och mycket vacker – och kurvig. Den som inte kör kan berätta om allt det vackra för den som måste hålla reda på bilens förhållande till vägen. Givetvis körde vi med taket öppet från och med nu eftersom vädret var strålande.

LLoret de Mar

Hostal Roger de Flor

Nästa anhalt blev Lloret de Mar och där hade vi valt ett hotell från en gammal guidebok över Costa Brava [1]. Man kunde se att hotellet på den tid det begav sig hade varit det mest exklusiva man kunde finna på orten och tilldelade 7 stjärnor i guiden. Det heter Hostal Roger de Flor och ligger helt avskild uppe på en klippa ovanför den centrala stranden. Att ta sig dit ned var en ganska jobbig klättring i branta trappor. Man undrar hur överklassen som bodde där på femtiotalet bar sig åt – inte tror jag de gick i trappor inte. Hotellet var mycket välbevarat rent exteriört och i publika utrymmen, men det var lite si och så med rummen. Inte heller servicepersonalen hade väl inte riktigt behållit stilen sedan 50-talet.

Det mest markanta var emellertid att hotellet var helt befolkat av ryssar som tydligen reste med helpension. Både på hotellet och nere i samhället vimlade det av ryssar och det satte sin prägel på såväl hotellet som platsen. Det var tydligt att den nya ”all inclusive-vågen” påverkade orten för det fanns nästan inga gäster på de talrika restauranger som låg nere vid strandpromenaden trots ett livligt folkliv. Man undrar lite om det är så smart av resebyråerna att ta död på de lokala företagarna. Vad skall man sedan locka med?

Kvällsbild Lloret de Mar

Delvis för att vi inte orkade gå en gång till i trapporna, delvis för att vi inte fann någon restaurang som vi gillade beslöt vi oss för att prova hotellets middagsbuffé för 10 euro, vilket inte var någon vidare bra idé. Redan vid öppningstiden stod en lång kö av ryssar och väntade i dörren och medan vi stillsamt plockade till oss lite förrätt från salladsbordet gick de lös på varmrätterna, som var försvunna inom fem minuter, varefter gästerna återvände till sina bord triumferande med berg av blandade fisk och kötträtter och sallader av olika slag i en enda röra. Det var en utfodring som liknade ett mellanting mellan ett svenskt färjesmörgåsbord och en modern högstadiebespisning. Inte blev det trevligare av att många gäster kom direkt från poolen och satte sig att äta i blöta badkläder.

Jag kunde inte låta bli att föreställa mig de middagsgäster som under hotellets storhetstid försynt rörde sig över marmorgolvet och sedan förde lågmälda konversationer medan man åt sig igenom en bättre middag, betjänade av uppmärksamma kypare. Den bilden stod i stark kontrast till dagens gäster och kyparna som gjorde allt för att kasta begagnade bestick i disklådan och släppa ned tallrikar med så mycket väsen som möjligt för att visa hur hårt de arbetade. Att relationen mellan gäster och personal inte var alltför respektfull bevisades också av att vi upprepade gånger blev kontrollerade så att vi inte smugit oss in för att tjuväta av de eftertraktade ”delikatesserna”.

Inte blev det mycket bättre till frukosten heller, men där kom vi lite sent så de mest ivriga hade redan blivit klara och man hade fyllt på faten. Man fick emellertid även nu hålla koll på personalen för om vi båda lämnade bordet för att fylla på kaffe så försvann allt bröd, dryck och pålägg som man just hade hämtat – oj vad det gick undan och det med buller och bång!

Hur som helst så ångrade vi inte att vi valde hotellet – det var kul att se hur ett riktigt fint gammalt hotell såg ur. Det måste ju finnas veckor där gästerna inte bara kommer från Östeuropa?

Platja d’Aro

Nästa etapp var kort – bara till Sant Feliu de Guixols. Nu fortsatte vi en bit upp till Platja d’Aro, som ligger precis norr om. Skälet till att vi åkte dit var närmast nostalgiska eftersom vi varit där förut och så hade min fru en dold extraagenda – Platja d’Aro är nämligen en utmärkt shoppingstad. Vi hade tänkt besöka den utmärkta fiskrestaurangen Don Eduardo vid stranden, men vi hade glömt namnet så vi missade den. Det blev en annan lika bra fiskrestaurang – Fanals Platja Ca l’Adolfo, där vi åt var sin grillad bamsestor Dorade som var mycket god och perfekt tillagad.

Sant Feliu de Guixols

Tillbaka några kilometer till Sant Feliu de Guíxols där min fru hittat ett litet familjehotell som heter Hotel Hostal del Sol. Det var en vacker byggnad som troligen hade ett förflutet som privatbostad, men nu var tillbyggd med en flygel och ett annex och nu fungerade som hotell. Även här fanns en vacker trädgård med pool. Åtminstone i vårt rum var det oerhört lyhört, vilket ju är ganska vanligt när man bygger om privathus till hotell. Det blev lite si och så med sömnen och inte blev det bättre av att dubbelsängen var av den franska ”grand-lie” modellen och således väldigt smal.

Platsen som sådan är trevlig och befolkas av fransmän både inom hotellets väggar och ute på st’an. Eftersom vi ätit ganska rejält till lunch letade vi efter något enklare, men tänkte dricka något innan vi bestämde oss. Det visade sig att den lilla baren Bar El Gallo hade en så trevlig kypare och dessutom serverade smårätter så vi stannade där och åt lite sorterade tappas. Det var riktigt bra. Sista etappen på vår minisemester blev den kortaste – bara ett par mil.

Calella de Parafrugell

Utsikt från Hotel Sant Roc

Vi hade egentligen tänkt att bo på hotell Casamar i Llafranch, mest för att de har en utsökt fin restaurang med en stjärna i Guide Michelin, som vi besökt tidigare. Nu blev det inte så eftersom de skickade ett mail till oss om att restaurangen var stängd för middag på söndagar. Vi valde istället grannbyn Calella de Parafrugell och Hotell Sant Roc och det visade sig vara en höjdare.

Hotellet har varit i samma familj i flera generationer sedan femtiotalet och omsorgen om gästerna var exemplarisk. Det ligger upp på höjden med utsikt över byn och stranden och allt är i mycket gott skick och vackert utformat. Deras trädgård där frukost serveras är mycket vacker med en strålande utsikt över havet. Enda minuset var att vårt rum återigen var mycket lyhört och vi hade en herre i rummet intill som lyckade snarka på både in-och utandning med samma ljudnivå och variationsrikedom som en större bleckblåsarorkester på en svensk brunnsort. Det lät som om han satt i vår säng – dessutom var han sur och grinig och vägrade hälsa när vi sågs på balkongerna drygt två meter ifrån varandra. Undra på det!

Till vår glädje hade hotellet en utsökt restaurang – El Balcó de Calella och vi valde deras avsmakningsmeny. Två förrätter, två varmrätter och två desserter inklusive vin i den mängd man önskade kostade 44 euro per person. Det var för mycket – mat alltså, men ack så gott och vällagat. Vi kommer inte att glömma den ostronsoppa som var förrätt nummer två. Vill ni gotta er i detaljer finns det på min restaurangblogg.

Platsen är riktigt trevlig med vackra omgivningar, spännande folkliv, små intima stränder och vacker bebyggelse. Man kan ta långa promenader längs kusten på lättgångna promenadvägar. Vi gick ända till grannbyn Llafranch där vi hörde oss för om vi kunde äta lunch på restaurang Casamar, men det var fullbokat. Det blev en annan restaurang vid vattnet istället där jag troligen fick i mig något som jag senare fick ångra. Lyckligtvis tog jag bara ett par tuggor av köttet som jag kände smakade skämt så det kunde blivit värre. Det illustrerar ett problem med Spanien – skillnaden mellan det bästa och det sämsta är gigantisk. I ena änden har vi El Bulli och El Celler de Can Roca som är bland världens bästa restauranger och alla mindre kända ställen som vill efterlikna dessa stjärnors kvalitet. I andra änden har man alla de restauranger som inte bryr sig ett dugg om kvalitet – åtminstone inte när man vänder sig till turister. Där kan både det ena och det andra hamna i stekpannan och på bordet. Det tog ganska lång tid för oss att skilja den ena från den andra innan vi hamnade vid bordet, men numera går vi sällan på nitar utan vet att det spanska köket är lika bra som det franska när det gäller den första kategorin. Den andra kategorin möter man emellertid sällan i Frankrike eftersom mat, för de flesta franska restaurangägare är något mycket mer än det som gör att man kan betala hyran.

Peratallada

Paratallada

På hemvägen passerade vi den vackra historiska byn Peratallada och var naturligtvis tvungen att göra en paus där och köpa lite keramik och ta lite bilder. Tydligen är Peratallada väl representerad i amerikanska guideböcker för det amerikanska inslaget bland besökarna är markant – speciellt med hänsyn till årstiden och att det inte ligger riktigt efter huvudvägen.



Eftersnack

Jag älskar att jämföra upplevelser när jag reser i olika länder och så givetvis den här gången. En mycket trevlig erfarenhet när man reser i Sydeuropa och på de flesta ställen utanför Skandinavien är öppenhet mellan generationerna. Det är väldigt trevligt när unga människor ser en och ler när man möter dem i hotellkorridoren eller i hissen. Dom verkar inte inse att personer över 70 är både patetiska och lite skumma, speciellt om de är av hankön. Man kan till och med säga hej och le tillbaka mot deras små barn när de tilltalar en utan att mammorna blir förskräckta och drar iväg med barnen.

En annan underlighet som jag funderat över är badrummen i många hotell. Inte ett enda hotell vi besökte hade en dusch som man som vi män kan ställa oss under (kvinnor föredrar ju handdusch för att inte blöta håret). Nu skall man kravla sig upp i ett slipprigt badkar och sedan skruva på vattnet i karet till lagom temperatur, varefter man skall försöka fästa handduschen i ett löst rangligt fäste varefter man skall dra i någon spak som får vattnet att komma genom duschen. Har man tur så kommer vattnet i karet, har man otur så sprutar det rakt ut i rummet och vill det sig riktigt illa så lossnar eller vrider sig hela anordningen så vattnet kommer lite varstans utom över ens kropp. Skulle – vilket sällan är fallet – vattnet vara för varmt så måste man sträcka handen genom strålen för att reglera. Redan första året på arkitektskolan lärde jag mig att det är stor skållningsrisk med sådana lösningar. Att slutligen ta sig ur det blöta och hala badkaret utan att halka är förknippat med stora risker eftersom halkskydd inte verka vara uppfunnet ännu.

En annan nyhet som införts nästa på alla restauranger vi besökte är en hel sida i menyn med förklaringar till listiga ikoner som symboliserar alla tänkbara medicinskt fastställda matallergier, men också listar de för tillfället mest populära egenpåhittade matfobierna. Således kan man i anslutning till varje maträtt se exakt vad man skall undvika. Troligen sparar det mycket arbete och irritation för personalen, men det blir inte mycket kvar som går att äta för de riktigt ”alternativa” gästerna.

Såpbubblor

Slutligen inser man hur lyckligt lottade de som vill bada är vid våra stränder efter Languedocs kust. Våra ofta mer än hundra meter breda sandstränder är inte märkbart fulla ens under brinnande semester och alla kan få gott om plats. På de flesta andra platser i Spanien och Italien är stränderna smala och pyttesmå och folk ligger som packade sillar. Oftast är det inte ens sand utan grus man ligger på. Ibland kostar det dessutom pengar att trängas. Samma sak gäller på Frankrikes Atlantkust.

Tillbaka hemma i Boutenac har högsommaren kommit med 33 grader i skuggan och alla klagar över värmen, medan resten av Frankrike får vada eller åka båt till jobbet.

1) Guia Costa Brava - Edicion Internacional; 1958

Två dagar i Spanien

Det är förvånande hur mycket man hinner på två dagar. Tillsammans med vännen Eva åkte vi ned till Costa Brava i Spanien som verkligen är trevlig när det inte är turistsäsong. Tjejerna hade planerat allt inklusive övernattning och var vi skulle äta. Det kändes för mig som söndagsskolans resa mot okänt mål, som vi gjorde varje sommar på flaket till cementgjuteriägarens lövade lastbil. Skillnaden var bara att i söndagsskolan var det okända målet alltid detsamma, dvs. till en missionsförbundsfamilj tillika elektrikerföretagare som hade en vacker gård mellan Järnboås och Hjulsjö.

Den här gången var det mer oförutsägbart, något bekvämare och avsevärt mer spännande, men började tråkigt nog i regn och blåst. Det verkade emellertid som om det ljusnade söder om Pyrenéerna – dom hade lovat det i alla fall sa damerna. Jag körde och fick direktiv allt eftersom.

När vi ändå åkte in i Jonquiera - Spaniens svar på Charlottenberg i kombination med Tijuana - för att tanka spansk superdiesel tyckte damerna att vi skulle testa den nya gigantiska ”outletten” – heter det så? Det var en orgie i skoaffärer och annat för damer och bara någon enstaka affär som en man kan finna förstrött intresse i. Min stillsamma reflektion är att trots det upprörande förhållandet att kvinnor har lägre lön än män måste det ändå finnas någon klurig fördelningsfunktion i samhället. Varför skulle annars 95 % av alla affärer i alla städer vända sig till kvinnliga köpare? Hur som helst lyckades jag, under mitt ensamma strövande i denna köphelgedom, finna en affär som hade en liten herravdelning där jag köpte en riktig snygg sportjacka till halva priset. Eftersom jag inte deltagit i planeringen av resan och kanske inte varit tillräckligt uppmärksam, hade jag nämligen bara utrustat mig med linnekavaj så jag frös rejält i småregnet och blåsten.

Första planerade målet blev Begur där vi nog skulle äta lunch om inte allt varit stängt. Det var så på tisdagar fick vi veta. En snäll restaurangdam berättade emellertid för min fru att det fanns en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang nere vid havet i Llafranc. Det var ingen överdrift! Vi kom till det utsökta hotellet/restaurangen Casamar som var en kulinarisk höjdare, men så hade dom fått två knivar och gafflar samt en stjärna i Guide Michelin också. Vad vi åt där får ni läsa om på restaurangbloggen. Medan vi åt vår lunch passade solen på att komma tillbaka och stannade kvar resten av tiden.

Vårt mål för natten var Palafrugell där också en bra restaurang var utsedd och hotell bokat. Hotellet hette Arrels d’Empoda och var ett spillrans nytt lägenhetshotell. Vi fick en fin lägenhet med två sovrum, samt vardagsrum med minikök och balkong för totalt 98 euro inklusive inomhus parkering. Det fanns fem sängplatser totalt och standarden var mycket hög. På morgonen kunde man köpa frukost i deras bar för en väldigt låg kostnad. Till centrum var det 10 minuters promenad.

Så var det maten. Restaurangen vi skulle äta på var stängd på tisdagar, men vi hittade en annan som såg bra ut som skulle vara öppen alla dagar – trodde vi. Det var den inte. Där strövade vi omkring och såg den ena snabbmatsrestaurangen efter den andra med fotograferad mat utanför och plastmöbler inomhus. Det var inte vad vi bespetsat oss på. En vänlig dam som vi frågade kunde emellertid berätta att det fanns två bra tapasrestauranger vid kyrkan. Vid den första möttes vi av skrålande öldrickande engelsktalade turister i en fullsatt lokal så det kändes inte så avkopplande. Runt hörnet fanns emellertid en liten restaurang med det obskyra namnet KøSa bistrõ och där möttes vi av en trivsam miljö och gäster som bara talade katalanska och uppenbarligen var där för att äta. Det verkade mer genuint och det var det också. Maten var mycket bra och servicen likaså, men återigen får ni läsa om det på restaurangbloggen.

Dagen efter åkte vi till en gammal bekant, nämligen Platja d'Aro där vi alla tre var för några år sedan. Vårt första uppdrag blev att köpa god olivolja och några flaskor lokalt vin att ta med hem. Sedan blev det shopping för somliga av oss och det gavs rikliga tillfällen för främst skoinköp.

Ett givet besök som intresserade mig mer var restaurang Don Eduardo nere på stranden som vi lärde oss uppskatta vid vårt förra besök. Grillad färsk sjötunga var ”inte så dj-a misslyckat”, som vi örebroare brukar uttrycka oss när något är riktigt gott.

Återresan till Frankrike gick bra – man hinner med en del på bara två dagar om det inte är alltför långt att åka och det tar ju bara ett par timmar till Costa Brava.

Vårresa till Spanien 2014

Visserligen klarar vi oss här nere för det mesta från alla oväder som drabbar Frankrike, men det skadar inte att tjuvstarta lite och åka ner till Spanien några dagar under tidig vår – det har blivit en vana. Pyrenéerna skyddar ju lite från allt elände som drabbat framför allt västra delen av Europa i år. Vi beslutade att åka på en minitripp till Girona, Tarragona och Valencia under fyra dagar. Det var verkligen skillnad – i Valencia var det 29 grader och det brukar vara normaltemperatur i juli i vanliga fall.

Gamla staden i Girona

En god vän hade berättat att gamla staden i Girona skulle vara vacker så det blev första anhalten – det tar ju inte lång stund att åka dit från oss. Vi hade spetsat in oss på en restaurang som heter Nu och det var verkligen resans mathöjdare. Visserligen sa hotellet att dom kunde fixa in oss på El Celler de Can Roca, som enligt The White Guide skall vara världens bästa restaurang idag. Normalt är väntetiderna astronomiska, men vi avböjde – det får bli en annan gång.

Gamla staden var fin med många fina miljöer. Vi såg en rolig grej där. I stället för att klottra och rista in sina namn i det ena och det andra hade ungdomarna skrivit sina namn på hänglås som man fäste på räcket till en av broarna över till gamla staden. Vi visade det för ett gäng engelska fjortisar som tyckte det var såå coolt. Vi hann med lite shopping också – det var 70 % rea i många affärer.

I stället för klotter

Nästa anhalt blev Tarragona, som inte har ett dugg att göra med nötchoklad. Däremot var den en mycket viktig stad under romartiden och har mängder av gamla spännande lämningar från den tiden. Man hade ett speciellt krisprogram under februari på ett stort antal restauranger. Man kunde då äta deras gourmetmeny till ett starkt reducerat pris – exempelvis 30 euro för en meny som normalt kostade 50 euro. Vi valde restaurang AQ, som var ett mycket bra val. Deras sjurätters meny var mycket god. Den var mer traditionellt spanskt än den vi åt på Restaurang Nu i Girona, men även här i den nya stilen med små oerhört välgjorda smårätter. Döm av vår förvåning när man i slutet av måltiden kom med en påse med en flaska av samma vin vi valt till maten, som vi skulle ta med oss hem. Visserligen stod det att man fick två flaskor för en, men inte trodde vi, svenskar som vi är, att vi kunde ta hem den andra flaskan. En intressant sak med vinet var att det innehöll exakt samma druvor som ett vin från Corbières, dvs. Carrignan, Grenach och Syrah, men var mycket mjukare och mindre kraftigt i smaken. Där ser man vilken skillnad jordmånen gör fast klimatet är ganska likartat.


Valencia hade vi gett två nätter och även det är en vacker stad med mängder att se. Här blev jag emellertid lite irriterad ett par gånger, vad det nu tjänar till. Den första gången var när, på spanskt vis, man skulle ha 5 euro i inträde till katedralen. Jag tycker faktiskt att det är fräckt av katolska kyrkan, som har ställt till så mycket elände och grymhet för folk i nästan 2000 år, tar betalt när människor vill gå in i kyrkan. Kyrkan skulle ju enkelt kunna betala hela Spaniens underskott med det dom gamat åt sig genom åren, men ändå kan inte folk gå in i kyrkorna gratis.

Den andra gången jag fick höjt blodtryck var när vi besökte ortens stolthet, den berömde arkitekten Santiago Calatravas berömda operahus. Det är stängt på obestämd tid eftersom byggnadens fasad är byggd av helsvetsad plåt som en oceanångare. En i och för sig strålande idé för att ge den en spännande form, men inte när man sedan lägger en beklädnad av keramikmosaik ovanpå plåten. Visserligen klädde Barcelonas mest kände arkitekt Antonio Gaudí ofta sina verk med mosaik, men på betonggrund. Den, det minsta fysikkunniga person vet att solbelyst plåt utvidgar sig och krymper oerhört mycket, medan keramik inte rör sig alls. Resultatet har blivit att de vassa keramikplattorna spjälkar av från underlaget och regnar ned över besökarna – dom är vassa så hela området är avlyst på obestämd tid. Nu ägnar sig ett gäng hantverkare åt att bila bort varenda flisa av mosaik för att sedan kanske kunna måla plåten istället. Men – det ger arbetstillfällen i krisens Spanien. Det är synd när man ritar en så spännande byggnad att inte kunna det mest elementära om materialegenskaper. Det är också sorgligt att sådana tokigheter inte är ovanliga bland världens stjärnarkitekter och riktigt illa är det att det aldrig ger dem dåligt ryckte bland kollegorna. Man får, för Malmös skulle, hoppas att Calatrava har läst på bättre när han ritade Turning Torso.

Den vackra saluhallen i Valencia

I övrigt gav Valencia mersmak. Vi hann också besöka den vackra saluhallen som är världens äldsta som fortfarande är i bruk. Den ligger mitt i gamla sta’n som man kan ägna många timmar åt. En sak som är så spännande med spanska och andra sydeuropeiska städer också förresten, är alla öppna platser och parker i staden. Det ger en väldigt spännande och omväxlande stadsmiljö där människor kan mötas och koppla av. Det är skillnad mot i ett av Europas mest glesbefolkade länder där alla stadsmiljöer numera skall ”förtätas” genom att någon ”allmännytta” eller HSB smäller upp en skyskrapa. Jag har aldrig förstått mina kollegors förtjusning över denna ”förtätning”, men jag tror det har något att göra med att ju tätare man bor ju bättre är det för miljön och så måste ju alla tokstollar som envisas med att bo på kvar på landet få plats så småningom när dom blivit förnuftiga och tagit sitt miljömässiga ansvar.

Vinjettbilden föreställer Calatravas operahus med större delen av mosaiken borthuggen. OBS de vita horisontala delarna samt nedtill på "skrovet" där mosaiken är intakt. Det är där den är lagd på betong.

Vårtecken

Någon riktig vinter har vi inte haft hos oss, men runt omkring oss har det varit dramatiskt. Både norr om oss i Montagne Noire och söder om oss i Pyrenéerna ser vi snöklädda bergstoppar och borta på Rivieran har det som vanligt varit översvämningar. Vi kan se tecken på det här också eftersom vattnet forsar fram i floden Orbieu och den kommer ju från trakter där det tydligen regnat rejält.

Vi har haft 15 grader några dagar nu och man börjar skönja tecken på att våren kommer. Fåren bakom slottet nedkommer nu med fler och fler små telningar. Idag var nykomlingarna så små och späda så tackorna fortfarande hade efterbörden hängande kvar. Av naturliga skäl var de lite skygga mot oss, men de mödrar vars telningar var några dagar gamla var desto mer intresserade att få smaka på våra brödskalkar.

I naturen ser man att mimosans små gula kulor blir allt större och mandelträdens knoppar spricker snart ut. De ljusblå blommorna på rosmarinen visar sig också, men de buskarna kommer snart att vara fyllda av blommor och ger en vacker kontrast till en taggig buske som blommar i klargult. Man kan tro att naturen hyllar den svenska flaggan.

Vi funderar på att fuska lite och åka över bergen ned till Spanien på nära dagar så våren får utveckla sig i sin egen takt här hemma medan vi njuter av den spanska förhandsvisningen. Det finns få saker som är så trevliga och rogivande som vidsträckta medelhavsstränder på vintern och vackra spanska städer utanför turistsäsongen. Troligen står mandelträden i full blom när vi kommer tillbaka.

Klicka gärna på bilderna så blir de större och finare.

Mitt i smeten

Att ett av våra intressen är att laga mat och äta god mat har väl inte undgått någon. Vi har ju också fördelen att bo i ett land där man kan äta på de bästa restaurangerna utan att bli fullständigt ruinerad. Dessutom har vi inom räckhåll för en dagstur med eller utan övernattning några av de bästa kök man kan tänka sig, nämligen de spanska, katalanska, franska, baskiska och italienska. Jag har berättat om våra upptäktsfärder på min restaurangblogg där jag hittills recenserat 72 restauranger inom närområdet.

Tips på bra restauranger kan man få från allehanda källor. Givetvis Guide Michelin, men i Frankrike finns ett otal andra guider man kan botanisera i. Det är lika roligt att hitta en enkel restaurang med billig och god mat som att besöka en världsberömd stjärnmärkt restaurang. Det är bara olika upplevelser – och olika kostnad.

Nyligen har The World's 50 Best Restaurants publicerat listan för 2013. Som sig bör domineras toppen av europeiska restauranger och många är givetvis franska, men det trevliga är listan över de 10 bästa där vi har 4 inom en dagsresa.

Listan toppas av El Celler de Can Roca i Girona i Spanien och dit är det mindre än ett par timmars resa. Osteria Francescana i Modena, Italien tar tredjeplatsen. Dit tar det visserligen 9 timmar med bil så det får bli en lillsemester och det finns mycket annat trevligt att se samtidigt. Nummer fyra är Mugaritz i vårt favoritområde, nämligen Baskien. Den ligger i San Sebastian och dit tar det bara fem timmar. I samma stad ligger Arzac som placerat sig på plats nummer åtta. San Sebastian har förresten 7 restauranger med minst en stjärna i Guide Michelin så där kan man stanna en vecka om man tar en ny inteckning på huset.

Samtliga dessa fyra utvalda restauranger har dessutom två eller tre stjärnor i Guide Michelin. Det bästa är emellertid priset som ligger mellan 120 och 200 euro för en lunch och en femtiolapp (euro) högre för en middag. Visst är det väldigt mycket pengar, men man får se det som en semestertripp och det är ju inte dagens pizza man får direkt. Dessutom har jag betalat betydligt mer på många svenska restauranger som tror att priset avgör kvalitén och inte tvärtom och ibland också ursäktar snorkigt beteende av serveringspersonalen i brist på professionalitet och restaurangutbildning.

Jag måste tillstå att jag gläder mig åt att den köpenhamnska restaurangen Noma halkat ned till andra plats. Inte ens om jag blev bjuden skulle jag äta på ett ställe där man sätter munkavle på gratisarbetande gästkockar och hotar dom med repressalier om dom yppar något om sina arbetsförhållanden. Restaurangvärldens RyanAir verkar det som.

Man får väl prioritera och beta av de här smultronställena under de närmaste åren.

Costa Brava utanför säsongen - så skinka och vin förstås

Vi och vännen Eva kom på att vi ville ta en minisemester – om man nu kan ta semester när man är pensionär. Det är lite som Pippi Långstrump som var avundsjuk för att hon inte hade sommarlov.

Vi bestämde att åka ned till Costa Brava till en ort som heter Platja d'Aro som damerna hade hittat och dessutom hade dom hittat ett lämpligt hotell, som visade sig vara riktigt bra och inte kostade skjortan.
När vi kom till gränsen fick vi se den oerhörda förödelse som de stora bränderna hade orsakat för någon tid sedan. All skog  så långt man kunde se runt motortvägen från gränsen och hela två mil ned till Figueres  var avbränd. Det var en underlig upplevelse att se svartbränd jord med kolsvarta stammar av ekar där det började spira lite ny grönska. Lyckligtvis var det ingen mark av ekonomisk värde som förlorades och det lär vara bra för flora och framförallt fauna att marken bränns av ibland, men hemskt ser det ut.

På nervägen besökte vi en av våra favoriter - de stora grekiska och romerska ruinstäderna Empuria nära byn L'Escala. Varje gång vi kommer dit har utgrävningarna kommit lite längre så det är alltid värt ett besök. Jag har skrivit om det i en tidigare text.

Platja d'Aro visade sig vara en lagom stor stad vid kusten med en fin plage och en lämplig uppsättning av shopping för att damerna skulle trivas och en miljö som även jag kunde stå ut med. Dessutom fann vi en riktigt bra restaurang som vi åt både lunch och middag på. Det kan vara lite knepigt med mat i Spanien om man är kräsen som vi är, speciellt på turistorter där man inte helt går in för att tillfredsställa gästerna. Don Eduardo var emellertid ett ställe där den trevlige ägaren verkligen var intresserad av att laga mat och uppskattade gäster som var intresserade av att äta gott. På lunch blev det, som sig bör på en kustort, fisk. Jag åt en utsökt grillad sjötunga och damerna åt grillad Dorade – helt perfekt tillagade.

På kvällen bestämde vi oss för kött och min vana trogen äter jag alltid något som man inte så ofta får. Det blev killing som är en favorit och damerna åt dilamm. Båda var helt perfekta och sköljdes ned med ett inte helt billigt vin från Burgos – hela 300 kronor och det är dyrt i våra trakter, men det var det värt. Givetvis hade vi inlett middagen med en tallrik spansk skinka.

Restaurangägaren gav oss också några tips om utflykter som vi testade dagen efter, samt berättade var vi kunde köpa bra viner och god skinka att ta med oss hem. Vi har blivit ”skinkomaner”! Det är nu tredje hela skinkan vi köpt och karvar på. Nu har vi köpt en ställning också så det är lättare att skära och dessutom lärt oss lite om god skinkskötsel.

Dels finns det många olika kvaliteter av skinka. Den bästa är Pata Negra och den finaste bland dem är Bellota där grisen bara ätit ekollon. Det är dyrt, men gott. Vi köpte en något enklare som var helt underbart god. Man skär bort det yttersta lagret av fett och sparar och försöker sedan efter bästa förmåga att göra så tunna skivar man bara kan av skinkan med en speciell kniv. För att skinkan skall hålla sig länge täcker man snitten med det fett man skär bort och lindar in skinkan i en bomullsduk, typ örngott, och lagrar den i rumstemperatur – inte i kyl. Den håller sig då färsk länge – åtminstone längre än man har något kvar eftersom det är så gott. Man äter den med den absolut bästa olivoljan som man kan köpa, vrider i lite salt och doppar sitt godaste bröd i oljan och äter med skinkan. Vi bunkrar alltid upp skinka, olivolja och vin när vi besöker Spanien. Visserligen är våra egna viner i regionen fantastiska, men ombyte förnöjer och ibland vill man dricka något mindre kraftigt.

På hemvägen besökte vi en av de orter som restaurangägaren rekommenderade. Den heter Peratallada och var en väldigt intressant upplevelse – väldigt vacker och väl bevarat. Där kan man gå i timmar om man är intresserad av gamla vackra miljöer. Troligen är det knôkat där på sommaren, men nu var det lugnt och fint och väldigt vackert. Jag har sällan sett en by med några tiotal bofasta som har så många restauranger. Det här är verkligen ett ställe att besöka igen – det är ju bara ett par timmars väg från vårt hem.


På återvägen passerade vi Figueres, som ju är känt för Dalimuseet och domineras av Salvatore och Gala Dali och det är inte det sämsta. Damerna gick och såg på Dalis smyckemuseum som är något alldeles extra – få vet vilken fantastisk smyckekonstnär han var. Att äta på turistorter som Figueres kan var svårt, speciellt nära museet, men vi fann en riktigt bra lite restaurang ett par kvarter bort som vi kan rekommendera för den som blir hungrig efter all kultur. Det är ingen märkvärdig restaurang, men dom har god pizza enligt damerna och min kanin var absolut perfekt grillad liksom den hemlagade flan jag åt till dessert. Den heter Los Angeles och det finns diskreta skyltar nedanför museet. Som ni märker så blir det ofta udda rätter som killing, kanin och annat när jag är på resa och det ångrar jag sällan.

På restaurangen hamnade vi bredvid ett par från Normandie där mannen var oerhört pratsjuk och uppskattade verkligen att prata med min fru. När han hörde att vi bott i Sète i många år blev han eld och lågor eftersom han var stor beundrare av George Brassens och blev så lycklig när vi svenskar kände till honom och hans sånger. Han kunde alla texter utantill och sjöng flera av dom för oss så min fru fick nästan inte i sig en matbit, men trevlig var han.

Väl hemma öppnade vi vår nya skinka och njöt av en av de nyinköpta vinflaskorna med bröd och god olja till. En liten bit ost slank också ned.

Påskfirande i strålande väder

Påsken har just passerat! Vinstockarna har smyckat sig med små ljusgröna vippor lagom till helgen, syrenerna och flädern blommar liksom blåregnet och till och med vallmon har kommit i dikesrenarna. Allt är väldigt grönt i naturen. Det är en vacker tid.

Sista i raden av födelsedagar för en tid har avätits på Restaurang Coq Hardy i Narbonne. Nu kommer en ganska lugn tid innan vänner från när och fjärran letar sig hit till oss och värmen. Det skall bli trevligt att återse dom som brukar komma på sommaren och vi ser fram emot några som kommer för första gången. Vi tänkte hinna med några dagars resa till Spanien under mellantiden. Det blir Granada, Cordoba och Toledo - en ganska lagom biltur om man tar det i rimliga etapper.

En ofrivillig Spanienresa blev det härom dagen när min fru, istället för att hamna i Toulouse, där det var strejk, var tvungen att åka till Barcelona från Amsterdam. En resa fram och tillbaka på nästan 60 mil över dagen är inget man önskar sig om man kan slippa.

Hemflugen lammfilé, sikrom och rådjursstek från Sverige fick utgöra basen för två trevliga kvällar med först franska vänner, sedan engelska. Första middagen bestod av sikrom, med traditionella svenska garneringar, min frus patenterade gratinerade ostron som även fransmännen längtar efter, rosastekt lammfile med en sås på en blandning av espelettepeppar och grönpeppar blev perfekt med en puré på potatis och jordärtskockor. Färska hallon blev efterrätt.

Engelsmännen fick färsk sparris med ostsås, rådjursfilé med rostade grönsaker och en blandning av färska jordgubbar och hallon som dessert. Givetvis åt vi ett antal ostar till båda middagarna. Bor man i Boutenac behöver man aldrig fundera på vad man skall dricka eftersom vinerna är superbra, om än väl kraftiga i en dels människors smak.

Nu undrar säkert någon varför man importerar mat från Sverige när man bor i matens hemland Frankrike. Skälet är att vissa specialiteter inte går att få tag på härnere. Man styckar inte ut vare sig ytter- eller innerfilé av lamm i Frankrike. Viltkött är ingen stor grej här om det inte rör sig om vildsvin förstås och sikrom vet man inte ens att det existerar. Lax- och öringrom kan man till nöds hitta, men det gillar vi inte så mycket.

På annandagen bestämde vi att vi skulle åka till vår gamla sommarstad Sete. Väl ditkomna startade med en långpromenad på stranden och besökte sedan en av dom  nya restaurangerna som man byggt. Stranden i Sete har alltid varit en av Frankrikes bästa, men nu är den riktigt välordnad med massor av plats, parkeringar och restauranger, men framför allt en 12 km låg bred sandstrand. Man bygger också mängder av nya lägenheter med havskontakt i ena ändan utan att dom stör den vackra stranden. Det var mängder av folk som solade och en del badade till och med.

Som sig bör åt vi fisk. Min fru fick en bamseskiva svärdfisk och jag åt en helstekt Dorade. Båda var helt perfekta. De hade tillagats "a la plancha", vilket är svårt att översätta till svenska. I Sverige kallar man det oftast plankstek och serverar det på en träskiva. Jag vet inte hur man fått till det, men här nere betyder a la plancha att det är stekt på gjutjärnshällen, dvs. den är inte grillad. Således serveras den på en vanlig tallrik.

Det var stort möte av stora segelskepp i Sete så sta'n var knôkad med folk. Hela kanalen var fullparkerad med gamla segelskutor vilket gjorde att fiskebåtarna hade förpassats till sidokanalerna och kanalerna på baksidan av ön. Det var ett fantastiskt folkliv på gatorna och alla restauranger och kaféer var fulla av folk som njöt i solen.

Hela vägen hem körde vi med taket öppet och när vi kom hem vid 19-tiden var det fortfarande 20 grader varmt. Det är en härlig tid som vi har framför oss nu.

Två pensionärer i Barcelona

Parc Güell

Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.

Bröllopsdagsresa till Baskien

Bröllopsdagsresan till Baskien och Pyreneerna var väldigt lyckad. Det är framför allt maten och naturen som lockar på en sådan resa. Vi valde att åka direkt hemifrån till Saint Jean de Luz där vi stannade i två nätter, fortsatte sedan till Bilbao där vi för andra gången bodde på Hotell Carlton, som ligger absolut mitt i centrum. Vi åkte sedan på södra sidan om Pyreneerna och korsade bergen via den enorma skidorten Formigal, som gör sig bäst på sommaren. sedan åkte ned på franska sidan, klättrade över en utlöpare av bergen över Col d'Aubiscue, där en av de mest mördande sträckorna i Tour de France går och ned i nästa dal till termalorten Couterets där vi stannade en natt för att sedan åka direkt hem.

Första stoppet var således badorten Saint Jean de Luz. Det är vackert, men man kan bara konstatera att priserna på det mesta är dubbelt upp mot Languedoc och stränderna påminner mest om packade sardinaskar - man tänker med glädje på Languedocs rymliga stränder.

Pintxos

Höjdpunkten vad gäller boende var som vanligt Carlton i Bilbao. Att man kan få ett stort nyrennoverat rum på ett femstjärnigt hotell inklusive frukost för 135 euro är ovant för en svensk. Minst prisvärt var Hôtel Du Lion d'Or i Couterets, som såg mycket fint ut på Internet, men inte alls var prisvärt i verkligheten. Att betala 125 euro för ett inte särskilt märkvärdigt rum utan luftkonditionering och utan frukost är ingen höjdare.

På det kulturella området måste man besöka Museo De Bellas Artes de Bilbao. Det är ett fantastiskt museum fullt av konst från alla tidsåldrar. Vad gäller det mer berömda  Guggenheimmuseet intill så räcker det med att se utsidan och omgivningarna där det finns många intressanta konstverk. Inne i huset finns inte mycket konst dock och hela inredningen är ett byggnadstekniskt fuskverk av typisk modern amerikansk sort.

Maten i Baskien är erkänt bra. La Table des Frères de Ibarbour i Bidart serverar traditionell mat i den högre skolan. Miljön och serveringen var fantastisk så man njöt verkligen. I övrigt så är det alltid en högtid att komma till Baskien och äta deras variant på tappas - pintxos - som är allehanda delikatesser på små brödbitar. Det är nog världens bästa och mest delikata småmat. Favoritstället i Bilbao heter El Globo Bar, men även runt Plaza Nuevo finns fina ställen med bra pintxos.

I Bilbao hade vi också turen att det var karneval just den helgen. Den var till havets ära och en trevlig upplevelse. En imponerande sak var att en aromada av renhållningsfordon fäljde något hundratal meter efter karnevalståget och avlägsnade varje spår av skräp.

Bottennoteringen på matsidan var La Brasserie de Bigorre i Couterets, en restaurang med gott ryckte i byn, men riktigt usel. Man blir riktigt bedrövad när man kan förstöra bra råvaror så till den grad. Vi kunde inte äta upp vår sallad Lyonaise och Tournedos Rossini i någon underlig lokal variant och som kronan på verket blev min fru magsjuk. Vi kände inte för att klaga, men måste ändå berätta eftersom kocken observerat att vi inte åt upp. Han såg mycket generad ut när vi i detalj redogjorde för våra klagomål, men någon kompensation fick vi inte och det gjorde detsamma - det var ju god mat vi ville ha.

Kuststräckan mellan franska gränsen och Bilbao är väldigt vacker, men den har vi sett förrut och hoppade över den här gången. Den största naturupplevelsen var nu nedresan från Pyreneerna på den franska sidan. Det är verkligen en resa värd att minnas, men det tar tid. Den mest negativa upplevelsen var Lourdes, som vi bara måste besöka eftersom vi faktiskt passerade. Kanske för jag inte är troende så blir jag förfärad hur människor förnedrar sin livsåskådning. Det är ändå Frankrikes viktigaste vallfartsort för katoliker som man förvandlat till en enorm marknadsplats där pilgrimmer, nunnor och präster blandat med vanliga turister verkar njuta av spektaklet. Om man tänker sig Kiviks marknad när det är som värst, fast mycket större och mycket mer folk så förstår man. Vem köper plastflaskor från Kina i formen av den Heliga Jungfrun fylld med heligt vatten, undrar jag? I städer som Carcassonne och Pezenas har man ställt upp vissa regler för hur kommersen får gå till och vad som får säljas med i Lourdes verkar inget vara för lågt för att passera.

Läs DN-Resors reportage från Baskien