Costa Brava utanför säsongen - så skinka och vin förstås

Vi och vännen Eva kom på att vi ville ta en minisemester – om man nu kan ta semester när man är pensionär. Det är lite som Pippi Långstrump som var avundsjuk för att hon inte hade sommarlov.

Vi bestämde att åka ned till Costa Brava till en ort som heter Platja d'Aro som damerna hade hittat och dessutom hade dom hittat ett lämpligt hotell, som visade sig vara riktigt bra och inte kostade skjortan.
När vi kom till gränsen fick vi se den oerhörda förödelse som de stora bränderna hade orsakat för någon tid sedan. All skog  så långt man kunde se runt motortvägen från gränsen och hela två mil ned till Figueres  var avbränd. Det var en underlig upplevelse att se svartbränd jord med kolsvarta stammar av ekar där det började spira lite ny grönska. Lyckligtvis var det ingen mark av ekonomisk värde som förlorades och det lär vara bra för flora och framförallt fauna att marken bränns av ibland, men hemskt ser det ut.

På nervägen besökte vi en av våra favoriter - de stora grekiska och romerska ruinstäderna Empuria nära byn L'Escala. Varje gång vi kommer dit har utgrävningarna kommit lite längre så det är alltid värt ett besök. Jag har skrivit om det i en tidigare text.

Platja d'Aro visade sig vara en lagom stor stad vid kusten med en fin plage och en lämplig uppsättning av shopping för att damerna skulle trivas och en miljö som även jag kunde stå ut med. Dessutom fann vi en riktigt bra restaurang som vi åt både lunch och middag på. Det kan vara lite knepigt med mat i Spanien om man är kräsen som vi är, speciellt på turistorter där man inte helt går in för att tillfredsställa gästerna. Don Eduardo var emellertid ett ställe där den trevlige ägaren verkligen var intresserad av att laga mat och uppskattade gäster som var intresserade av att äta gott. På lunch blev det, som sig bör på en kustort, fisk. Jag åt en utsökt grillad sjötunga och damerna åt grillad Dorade – helt perfekt tillagade.

På kvällen bestämde vi oss för kött och min vana trogen äter jag alltid något som man inte så ofta får. Det blev killing som är en favorit och damerna åt dilamm. Båda var helt perfekta och sköljdes ned med ett inte helt billigt vin från Burgos – hela 300 kronor och det är dyrt i våra trakter, men det var det värt. Givetvis hade vi inlett middagen med en tallrik spansk skinka.

Restaurangägaren gav oss också några tips om utflykter som vi testade dagen efter, samt berättade var vi kunde köpa bra viner och god skinka att ta med oss hem. Vi har blivit ”skinkomaner”! Det är nu tredje hela skinkan vi köpt och karvar på. Nu har vi köpt en ställning också så det är lättare att skära och dessutom lärt oss lite om god skinkskötsel.

Dels finns det många olika kvaliteter av skinka. Den bästa är Pata Negra och den finaste bland dem är Bellota där grisen bara ätit ekollon. Det är dyrt, men gott. Vi köpte en något enklare som var helt underbart god. Man skär bort det yttersta lagret av fett och sparar och försöker sedan efter bästa förmåga att göra så tunna skivar man bara kan av skinkan med en speciell kniv. För att skinkan skall hålla sig länge täcker man snitten med det fett man skär bort och lindar in skinkan i en bomullsduk, typ örngott, och lagrar den i rumstemperatur – inte i kyl. Den håller sig då färsk länge – åtminstone längre än man har något kvar eftersom det är så gott. Man äter den med den absolut bästa olivoljan som man kan köpa, vrider i lite salt och doppar sitt godaste bröd i oljan och äter med skinkan. Vi bunkrar alltid upp skinka, olivolja och vin när vi besöker Spanien. Visserligen är våra egna viner i regionen fantastiska, men ombyte förnöjer och ibland vill man dricka något mindre kraftigt.

På hemvägen besökte vi en av de orter som restaurangägaren rekommenderade. Den heter Peratallada och var en väldigt intressant upplevelse – väldigt vacker och väl bevarat. Där kan man gå i timmar om man är intresserad av gamla vackra miljöer. Troligen är det knôkat där på sommaren, men nu var det lugnt och fint och väldigt vackert. Jag har sällan sett en by med några tiotal bofasta som har så många restauranger. Det här är verkligen ett ställe att besöka igen – det är ju bara ett par timmars väg från vårt hem.


På återvägen passerade vi Figueres, som ju är känt för Dalimuseet och domineras av Salvatore och Gala Dali och det är inte det sämsta. Damerna gick och såg på Dalis smyckemuseum som är något alldeles extra – få vet vilken fantastisk smyckekonstnär han var. Att äta på turistorter som Figueres kan var svårt, speciellt nära museet, men vi fann en riktigt bra lite restaurang ett par kvarter bort som vi kan rekommendera för den som blir hungrig efter all kultur. Det är ingen märkvärdig restaurang, men dom har god pizza enligt damerna och min kanin var absolut perfekt grillad liksom den hemlagade flan jag åt till dessert. Den heter Los Angeles och det finns diskreta skyltar nedanför museet. Som ni märker så blir det ofta udda rätter som killing, kanin och annat när jag är på resa och det ångrar jag sällan.

På restaurangen hamnade vi bredvid ett par från Normandie där mannen var oerhört pratsjuk och uppskattade verkligen att prata med min fru. När han hörde att vi bott i Sète i många år blev han eld och lågor eftersom han var stor beundrare av George Brassens och blev så lycklig när vi svenskar kände till honom och hans sånger. Han kunde alla texter utantill och sjöng flera av dom för oss så min fru fick nästan inte i sig en matbit, men trevlig var han.

Väl hemma öppnade vi vår nya skinka och njöt av en av de nyinköpta vinflaskorna med bröd och god olja till. En liten bit ost slank också ned.