Legenden Dr. John live

I helgen har vi haft en musikupplevelse av absolut världsklass. I vår gamla sommarstad Sète spelade den levande legenden från New Orleans Dr. John and the Nite Trippers. Vi är få förunnade att få höra honom i en en och en halv timma lång livekonsert tillsamman med hans fantastiska musiker. Festivalen Jazz a Sète är en av många musikfestivaler i vår närhet som alltid attraherar världsstjärnor på sommaren. Konserterna hålls på Theatre de la Mère som är ett gammal fort där man sitter under bar himmel och scenens fond är bara Medelhavet. Den här kvällen var vädret speciellt lämpat för just Dr. John’s musik med rötter i jazz, rock, blue grass, blues och gammal mysticism med woodoo-inslag. Dimman rullade in i vågor över scenen från havet och den kvinnliga trombonisten kunde framkalla toner som fick en att inbilla sig att man såg smådjävlar och andar komma flygande i röken.

Musiken är absolut någonting utöver det vanliga och musikerna i The Nite Trippers är solister av världsklass. Sättningen är Dr. John själv på piano och keybord och gitarr, en trombonist, en gitarrist, en basist, en trummis och en fantastisk musiker som hanterade ”the big tree” som Dr. John kallade det – dvs. Hammondorgeln.

Musikerna i The Nite Tripper var befriande i avsaknad av maner och konstlade utklädningar. Man skulle inte bli förvånad om man mötte någon av dem som försäljare i bilhallen eller på skattemyndigheten. Det blir väl ofta så när konstnärsskapet i sig räcker för självkänslan. Dr. John själv spelade emellertid rollen som den mystiske individ som vuxit upp bland andedyrkande och mystiska människor i the Bayou runt New Orleans. Det var således Dr. John vi lyssnade till inte den begåvade musikerna Malcolm John Rebennack Jr., som han lär heta i verkliga livet.

Förbandet gick verkligen inte av för hackor heller. Det var Jonny Lang – en formidabel gitarrist från USA som trots sin ungdom turnerat i tjugo år och spelat med allehanda världsstjärnor. Langs musik är blus-rock av i den stil som troligen bara en äldre publik uppskattar idag, dvs. riktig rock, spelad på riktigt av riktiga musiker på riktiga instrument som gör att lokalen kokar. Medelåldern bland publiken var också närmare 60 än 50 år och man märkte att alla njöt. Lang är en virtuos gitarrist, men har också en otrolig sångröst, där han kan variera från en ljus pojkröst till att bli riktigt groovie. Hans framträdande växlade mellan lyriska inslag och riktig ”vrålrock”. Min fru var så upplivad av kvällens upplevelse att hon inte kunde somna förrän efter flera timmar.

Påskfirande i strålande väder

Påsken har just passerat! Vinstockarna har smyckat sig med små ljusgröna vippor lagom till helgen, syrenerna och flädern blommar liksom blåregnet och till och med vallmon har kommit i dikesrenarna. Allt är väldigt grönt i naturen. Det är en vacker tid.

Sista i raden av födelsedagar för en tid har avätits på Restaurang Coq Hardy i Narbonne. Nu kommer en ganska lugn tid innan vänner från när och fjärran letar sig hit till oss och värmen. Det skall bli trevligt att återse dom som brukar komma på sommaren och vi ser fram emot några som kommer för första gången. Vi tänkte hinna med några dagars resa till Spanien under mellantiden. Det blir Granada, Cordoba och Toledo - en ganska lagom biltur om man tar det i rimliga etapper.

En ofrivillig Spanienresa blev det härom dagen när min fru, istället för att hamna i Toulouse, där det var strejk, var tvungen att åka till Barcelona från Amsterdam. En resa fram och tillbaka på nästan 60 mil över dagen är inget man önskar sig om man kan slippa.

Hemflugen lammfilé, sikrom och rådjursstek från Sverige fick utgöra basen för två trevliga kvällar med först franska vänner, sedan engelska. Första middagen bestod av sikrom, med traditionella svenska garneringar, min frus patenterade gratinerade ostron som även fransmännen längtar efter, rosastekt lammfile med en sås på en blandning av espelettepeppar och grönpeppar blev perfekt med en puré på potatis och jordärtskockor. Färska hallon blev efterrätt.

Engelsmännen fick färsk sparris med ostsås, rådjursfilé med rostade grönsaker och en blandning av färska jordgubbar och hallon som dessert. Givetvis åt vi ett antal ostar till båda middagarna. Bor man i Boutenac behöver man aldrig fundera på vad man skall dricka eftersom vinerna är superbra, om än väl kraftiga i en dels människors smak.

Nu undrar säkert någon varför man importerar mat från Sverige när man bor i matens hemland Frankrike. Skälet är att vissa specialiteter inte går att få tag på härnere. Man styckar inte ut vare sig ytter- eller innerfilé av lamm i Frankrike. Viltkött är ingen stor grej här om det inte rör sig om vildsvin förstås och sikrom vet man inte ens att det existerar. Lax- och öringrom kan man till nöds hitta, men det gillar vi inte så mycket.

På annandagen bestämde vi att vi skulle åka till vår gamla sommarstad Sete. Väl ditkomna startade med en långpromenad på stranden och besökte sedan en av dom  nya restaurangerna som man byggt. Stranden i Sete har alltid varit en av Frankrikes bästa, men nu är den riktigt välordnad med massor av plats, parkeringar och restauranger, men framför allt en 12 km låg bred sandstrand. Man bygger också mängder av nya lägenheter med havskontakt i ena ändan utan att dom stör den vackra stranden. Det var mängder av folk som solade och en del badade till och med.

Som sig bör åt vi fisk. Min fru fick en bamseskiva svärdfisk och jag åt en helstekt Dorade. Båda var helt perfekta. De hade tillagats "a la plancha", vilket är svårt att översätta till svenska. I Sverige kallar man det oftast plankstek och serverar det på en träskiva. Jag vet inte hur man fått till det, men här nere betyder a la plancha att det är stekt på gjutjärnshällen, dvs. den är inte grillad. Således serveras den på en vanlig tallrik.

Det var stort möte av stora segelskepp i Sete så sta'n var knôkad med folk. Hela kanalen var fullparkerad med gamla segelskutor vilket gjorde att fiskebåtarna hade förpassats till sidokanalerna och kanalerna på baksidan av ön. Det var ett fantastiskt folkliv på gatorna och alla restauranger och kaféer var fulla av folk som njöt i solen.

Hela vägen hem körde vi med taket öppet och när vi kom hem vid 19-tiden var det fortfarande 20 grader varmt. Det är en härlig tid som vi har framför oss nu.

Vitt vin - det är väl fruntimmersdricka?

Egentligen är jag en rödvinsälskare. Rödvin är som kubanska cigarrer - det är kultur och njutning i varje ögonblick. Jag är emellertid ingen fundamentalist. Sedan jag flyttade till Sydfrankrike har roséviner blivit en allt större del av min matkultur på sommaren. Ändå är det så att vita viner alltid har varit det som gett mig de största upplevelserna. Vita viner är ju svårt eftersom dålig kvalitet avslöjas obarmhärtigt. Vita viner har så oerhört många ansikten - variationsrikedomen är närmast oändlig, till och med när vinerna är gjorda av samma druva.

Jag minns fortfarande första gången en kollega introducerade mig för en Gewürtztraminer till en Boston clam showder - i Boston. Under lång tid var viner gjorda på Riesling mina favoriter - framför allt de äldre som växt på skifferjord. Jag minns än idag när jag hade en vinprovning tillsammans med den eminente göteborgske krögaren och vinkännaren Ulf Wagner och jag lät utbrista: "Det här har en doft precis som min gamla 68-ans Amazon när den var riktigt varmkörd". Jag trodde Ulf skulle rynka på näsan åt ett så amatörmässigt yttrande. Istället berättade han när han hade en vinprovning för ett gäng konstnärer och en deltagare sniffade djupt på en Riesling odlad på kalkjord och säger: "Det doftar som pyset ur en cykelslang". Jag har fortfarande dessa två bilder i mitt luktminne när jag känner doften av den typen av viner. Det är just bilder knutna till dofter som gör att man kan känna igen ett vin senare.

Min nästa favorit bland vita druvor var Sauvignan Blanc. Först var jag väldigt förtjust i vinerna från Sancerre, vilka kommer från Loiredalen, som när de är som bäst smakar som ett diskret smaksatt kallt vatten från en kallkälla hemma i Bergslagen. Det låter inte så spännande kanske, men väldigt angenämt. När jag skaffade sommarställe i Languedoc insåg jag att Sauvignon Blancdruvan har flera ansikten. Lite norr om Sete finns en odlare som heter Domaine de la Fadèze. De var en av de första som vågade odla Sauvignon Blanc nere vid Medelhavet. För dom är inget tidigt emellertid eftersom man odlat druvor på deras domäner sedan 500 före Kristus. Det är många år sedan jag drack en av deras viner nu, men jag minns dom som en explosion av fruktsmaker. Där framträdde en del "gröna" smaker tillsammans med fläder och grapefrukt, men jag minns också toner av lycheefrukt.

Nästa bekantskap med druvan fick jag under min tid i Hong Kong där man främst importerade sina viner från Down Under och Sauvignon Blanc kom framför allt från det kalla klimatet på Nya Zeeland. Dessa viner var helt annorlunda. Snustorra och diskret fruktiga,  med en framträdande "grön" smak, eller kanske man skall säga stjälkig. Det var nämligen som att tugga på den gröna stjälken på vinplantan eller kanske på grässtråt som man trädde upp smultronen på som liten. I det oerhört heta och fuktiga klimatet i Hong Kong njöt man verkligen av dessa svala viner.

Sedan jag permanent flyttat till Corbières har jag fått två nya bekantskaper med druvan, med återigen andra ansikten. Min första favorit blev versionen från Famille Fabre på Château de Luc. De odlar sin Sauvignan Blanc i närheten av den urgamla grekiska bosättningen vid Oppidum d'Enserune, med anor från 600 före Kristus. Vinet har en intensiv smak och doft av exotiska frukter där ananas framträder tydligt, men avslutningen domineras av citrusfrukter, främst citron och grapefrukt. Nu beror det lite på om vinet är nytappat eller om det varit på flaska något år, men de exotiska frukterna framträder mer med tiden på citrusens bekostnad.

Jag trodde inte ett fruktigt Sauvignon Blanc kunde bli bättre tills jag kom i kontakt med Château Gaussan Kozines Sauvignan Blanc som fullständigt golvade mig. De två vinerna har i mycket samma smak- och doftpalett, men om vinet från Château de Luc representerar en underbar fruktkorg av exotiska frukter som man stilla njuter som dessert, så kan vinet från Gaussan Kozine närmast beskrivas som glädjefylld orgie i exotiska frukter som man dricker champage till. Det har en lätthet i sin struktur som gör att man dricker alltför mycket utan att märka det. Båda vinerna passar utmärkt till alla sorter av de lokala skaldjuren, råa eller tillagade. Dessutom fungerar dom väldigt bra till kryddstarka rätter av alla slag för att inte tala om att dricka det som balkongvin på sommaren.

Ny stormarknad för prostitution i Spanien och lite annat

Lyxigt rum på Hotel de Paris

Vi blev trötta på vinden så vi åkte till Sete idag och där var det underbart varmt och skönt som så ofta. Det är lustigt hur klimatet kan skilja på bara tio mil. Vi åt lunch på ett nygammalt hotell som verkligen är värt ett besök.

Allt sedan vi först kom till Sete i början av 90-talet har vi förundrats över det centralt belägna Grand Hotel de Paris som är ett, en gång vackert, Art-Decohotell som under många år drevs av en gammal dam som var milt sagt originell. Hotellet var verkligen ett spökhotell. Att komma in i hotellet var som att komma tillbaka till seklets början och det var oerhört slitet. Vi bodde där en natt en av de första åren på 90-talet, men rummen och sängarna var verkligen bedrövlig urmodiga så vi stod ut en natt.

Hotellet har nu köpts upp av ägaren till den stora campingen utanför Sete och det är numera fantastiskt vackert och maten är av högsta klass i Café de Paris. Man visade oss rummen och lät oss gå igenom hotellet och det var imponerande. Troligen kommer gästerna att förändras. Tidigare var det ett omtyckt ställe för motorcykelturister, men jag tror nog att dom söker sig till enklare logi nu.

Vad som inte var så trevlig i Sete var alla sopor som staplats överallt på gatorna. Sophämtarna har strejkat i tre veckor mot pensionerna. Jag begriper inte riktigt hur dom tänker för dom får ju själva ta hand om skiten när dom går tillbaka till arbetet och det lär ju inte vara så trevligt.

Vi läste i tidningen att Spaniens motsvarighet till Strömstad -  La Jonquera - fått en ny attraktion. Man har ordnat ett 2000 kvadratmeter stort Super Marche för sex. 170 kvinnor servar män i 80 rum. Kunderna är huvudsakligen fransmän. stället heter Paradiset och har redan blivit oerhört populärt. Allt enligt den lokala avisen.

Denna verksamhet har hittills skötts mer genom egna initiativ. Efter huvudvägarna mellan Beziers och Narbonne och hela vägen ned till Spanska gränsen står unga kvinnor - främst spanjorskor - och bjuder ut sina tjänster. Det är bara att svänga in på en rastplats och förhandla om pris och lämpliga tjänster. Nu skall det bli mer ordning på det och Spanien har tagit kontroll över verksamheten så inte resurser flyter ut ur landet. Det är ju ändå deras råvaror som exploateras. Så är ju momsen lägre i Spanien också.

Det är annat än dom patetiska husvagnarna i Strömstad det.