Vårresa till Spanien

Några gånger under året gör vi en biltur till något av grannländerna Spanien eller Italien. Baskien, Katalonien och norra Italien ligger alla inom bekvämt bilavstånd för några dagars omväxling till den invanda miljön. Oftast blir det vädret i närmaste dagarna som får bestämma vart vi åker. En viktig aspekt är emellertid att vi alltid åker på våren eller hösten när turistsäsongen inte har börjat eller är över. Det är lugnare, billigare och man får mycket bättre service, men främst så brukar platserna befolkas av vanligt folk som endera är bofasta eller är personer på kortare utflykter. Det gäller nu inte alltid. Jag kan exempelvis inte förstå när man skall åka till Mallorca och inte mötas av tyska språket som huvudsakligt tungomål och bli bemött som tysk var man än går.

Den här gången valde vi kusten kring Barcelona som mål. Även om högsommaren inte anlänt till våra Sydfranska trakter ännu så har vi ju inte sett något av översvämningar och regnelände som resten av Frankrike fått genomlida. Tack vare Pyrenéerna så hade emellertid sommaren kommit på riktigt dit vi åkte. Badstränderna var välbesökta, solen sken och det var omkring 28 grader varenda dag. Nästan som i Sverige just nu.

Sitges

Hotel Medium Sitges Park

Vi startade i Sitges som ligger några mil söder om Barcelona och det tar ett par tre timmar för oss med bil dit. Min fru hade hittat ett hotell inne i gamla sta’n, vilket innebar att det var närmast omöjligt att hitta dit än mindre komma ända fram med bil utan att bryta mot flera trafikregler. Hotellet heter Hotel Medium Sitges Park och var mycket trevligt och prisvärt. Frukosten var den bästa under hela resan och det blev inte sämre av att den kunde ätas i den vackra trädgården med bar och pool där barnen plaskade runt redan före frukost.

Sitges är en vacker plats med en trevlig strandpromenad. Platsen är även känd för att vara en populär ort för gaypersoner och det kunde man märka både på hotellet och ute på st’an. Platsen är åtminstone så här års lugn och trevlig och borde passa bra för både barnfamiljer och äldre.

Vi fann en trevlig restaurang vid namn Restaurante Hidalgo som hade imponerande bra mat till rimligt pris. Dock hade den en liten skönhetsfläck, men det får ni läsa om på min restaurangblogg.

För att komma till nästa plats var vi tvungna att passera Barcelona, men det går förvånansvärt smidigt trots den intensiva trafiken. Kustvägen från Sitges till Barcelona är av hög klass och mycket vacker – och kurvig. Den som inte kör kan berätta om allt det vackra för den som måste hålla reda på bilens förhållande till vägen. Givetvis körde vi med taket öppet från och med nu eftersom vädret var strålande.

LLoret de Mar

Hostal Roger de Flor

Nästa anhalt blev Lloret de Mar och där hade vi valt ett hotell från en gammal guidebok över Costa Brava [1]. Man kunde se att hotellet på den tid det begav sig hade varit det mest exklusiva man kunde finna på orten och tilldelade 7 stjärnor i guiden. Det heter Hostal Roger de Flor och ligger helt avskild uppe på en klippa ovanför den centrala stranden. Att ta sig dit ned var en ganska jobbig klättring i branta trappor. Man undrar hur överklassen som bodde där på femtiotalet bar sig åt – inte tror jag de gick i trappor inte. Hotellet var mycket välbevarat rent exteriört och i publika utrymmen, men det var lite si och så med rummen. Inte heller servicepersonalen hade väl inte riktigt behållit stilen sedan 50-talet.

Det mest markanta var emellertid att hotellet var helt befolkat av ryssar som tydligen reste med helpension. Både på hotellet och nere i samhället vimlade det av ryssar och det satte sin prägel på såväl hotellet som platsen. Det var tydligt att den nya ”all inclusive-vågen” påverkade orten för det fanns nästan inga gäster på de talrika restauranger som låg nere vid strandpromenaden trots ett livligt folkliv. Man undrar lite om det är så smart av resebyråerna att ta död på de lokala företagarna. Vad skall man sedan locka med?

Kvällsbild Lloret de Mar

Delvis för att vi inte orkade gå en gång till i trapporna, delvis för att vi inte fann någon restaurang som vi gillade beslöt vi oss för att prova hotellets middagsbuffé för 10 euro, vilket inte var någon vidare bra idé. Redan vid öppningstiden stod en lång kö av ryssar och väntade i dörren och medan vi stillsamt plockade till oss lite förrätt från salladsbordet gick de lös på varmrätterna, som var försvunna inom fem minuter, varefter gästerna återvände till sina bord triumferande med berg av blandade fisk och kötträtter och sallader av olika slag i en enda röra. Det var en utfodring som liknade ett mellanting mellan ett svenskt färjesmörgåsbord och en modern högstadiebespisning. Inte blev det trevligare av att många gäster kom direkt från poolen och satte sig att äta i blöta badkläder.

Jag kunde inte låta bli att föreställa mig de middagsgäster som under hotellets storhetstid försynt rörde sig över marmorgolvet och sedan förde lågmälda konversationer medan man åt sig igenom en bättre middag, betjänade av uppmärksamma kypare. Den bilden stod i stark kontrast till dagens gäster och kyparna som gjorde allt för att kasta begagnade bestick i disklådan och släppa ned tallrikar med så mycket väsen som möjligt för att visa hur hårt de arbetade. Att relationen mellan gäster och personal inte var alltför respektfull bevisades också av att vi upprepade gånger blev kontrollerade så att vi inte smugit oss in för att tjuväta av de eftertraktade ”delikatesserna”.

Inte blev det mycket bättre till frukosten heller, men där kom vi lite sent så de mest ivriga hade redan blivit klara och man hade fyllt på faten. Man fick emellertid även nu hålla koll på personalen för om vi båda lämnade bordet för att fylla på kaffe så försvann allt bröd, dryck och pålägg som man just hade hämtat – oj vad det gick undan och det med buller och bång!

Hur som helst så ångrade vi inte att vi valde hotellet – det var kul att se hur ett riktigt fint gammalt hotell såg ur. Det måste ju finnas veckor där gästerna inte bara kommer från Östeuropa?

Platja d’Aro

Nästa etapp var kort – bara till Sant Feliu de Guixols. Nu fortsatte vi en bit upp till Platja d’Aro, som ligger precis norr om. Skälet till att vi åkte dit var närmast nostalgiska eftersom vi varit där förut och så hade min fru en dold extraagenda – Platja d’Aro är nämligen en utmärkt shoppingstad. Vi hade tänkt besöka den utmärkta fiskrestaurangen Don Eduardo vid stranden, men vi hade glömt namnet så vi missade den. Det blev en annan lika bra fiskrestaurang – Fanals Platja Ca l’Adolfo, där vi åt var sin grillad bamsestor Dorade som var mycket god och perfekt tillagad.

Sant Feliu de Guixols

Tillbaka några kilometer till Sant Feliu de Guíxols där min fru hittat ett litet familjehotell som heter Hotel Hostal del Sol. Det var en vacker byggnad som troligen hade ett förflutet som privatbostad, men nu var tillbyggd med en flygel och ett annex och nu fungerade som hotell. Även här fanns en vacker trädgård med pool. Åtminstone i vårt rum var det oerhört lyhört, vilket ju är ganska vanligt när man bygger om privathus till hotell. Det blev lite si och så med sömnen och inte blev det bättre av att dubbelsängen var av den franska ”grand-lie” modellen och således väldigt smal.

Platsen som sådan är trevlig och befolkas av fransmän både inom hotellets väggar och ute på st’an. Eftersom vi ätit ganska rejält till lunch letade vi efter något enklare, men tänkte dricka något innan vi bestämde oss. Det visade sig att den lilla baren Bar El Gallo hade en så trevlig kypare och dessutom serverade smårätter så vi stannade där och åt lite sorterade tappas. Det var riktigt bra. Sista etappen på vår minisemester blev den kortaste – bara ett par mil.

Calella de Parafrugell

Utsikt från Hotel Sant Roc

Vi hade egentligen tänkt att bo på hotell Casamar i Llafranch, mest för att de har en utsökt fin restaurang med en stjärna i Guide Michelin, som vi besökt tidigare. Nu blev det inte så eftersom de skickade ett mail till oss om att restaurangen var stängd för middag på söndagar. Vi valde istället grannbyn Calella de Parafrugell och Hotell Sant Roc och det visade sig vara en höjdare.

Hotellet har varit i samma familj i flera generationer sedan femtiotalet och omsorgen om gästerna var exemplarisk. Det ligger upp på höjden med utsikt över byn och stranden och allt är i mycket gott skick och vackert utformat. Deras trädgård där frukost serveras är mycket vacker med en strålande utsikt över havet. Enda minuset var att vårt rum återigen var mycket lyhört och vi hade en herre i rummet intill som lyckade snarka på både in-och utandning med samma ljudnivå och variationsrikedom som en större bleckblåsarorkester på en svensk brunnsort. Det lät som om han satt i vår säng – dessutom var han sur och grinig och vägrade hälsa när vi sågs på balkongerna drygt två meter ifrån varandra. Undra på det!

Till vår glädje hade hotellet en utsökt restaurang – El Balcó de Calella och vi valde deras avsmakningsmeny. Två förrätter, två varmrätter och två desserter inklusive vin i den mängd man önskade kostade 44 euro per person. Det var för mycket – mat alltså, men ack så gott och vällagat. Vi kommer inte att glömma den ostronsoppa som var förrätt nummer två. Vill ni gotta er i detaljer finns det på min restaurangblogg.

Platsen är riktigt trevlig med vackra omgivningar, spännande folkliv, små intima stränder och vacker bebyggelse. Man kan ta långa promenader längs kusten på lättgångna promenadvägar. Vi gick ända till grannbyn Llafranch där vi hörde oss för om vi kunde äta lunch på restaurang Casamar, men det var fullbokat. Det blev en annan restaurang vid vattnet istället där jag troligen fick i mig något som jag senare fick ångra. Lyckligtvis tog jag bara ett par tuggor av köttet som jag kände smakade skämt så det kunde blivit värre. Det illustrerar ett problem med Spanien – skillnaden mellan det bästa och det sämsta är gigantisk. I ena änden har vi El Bulli och El Celler de Can Roca som är bland världens bästa restauranger och alla mindre kända ställen som vill efterlikna dessa stjärnors kvalitet. I andra änden har man alla de restauranger som inte bryr sig ett dugg om kvalitet – åtminstone inte när man vänder sig till turister. Där kan både det ena och det andra hamna i stekpannan och på bordet. Det tog ganska lång tid för oss att skilja den ena från den andra innan vi hamnade vid bordet, men numera går vi sällan på nitar utan vet att det spanska köket är lika bra som det franska när det gäller den första kategorin. Den andra kategorin möter man emellertid sällan i Frankrike eftersom mat, för de flesta franska restaurangägare är något mycket mer än det som gör att man kan betala hyran.

Peratallada

Paratallada

På hemvägen passerade vi den vackra historiska byn Peratallada och var naturligtvis tvungen att göra en paus där och köpa lite keramik och ta lite bilder. Tydligen är Peratallada väl representerad i amerikanska guideböcker för det amerikanska inslaget bland besökarna är markant – speciellt med hänsyn till årstiden och att det inte ligger riktigt efter huvudvägen.



Eftersnack

Jag älskar att jämföra upplevelser när jag reser i olika länder och så givetvis den här gången. En mycket trevlig erfarenhet när man reser i Sydeuropa och på de flesta ställen utanför Skandinavien är öppenhet mellan generationerna. Det är väldigt trevligt när unga människor ser en och ler när man möter dem i hotellkorridoren eller i hissen. Dom verkar inte inse att personer över 70 är både patetiska och lite skumma, speciellt om de är av hankön. Man kan till och med säga hej och le tillbaka mot deras små barn när de tilltalar en utan att mammorna blir förskräckta och drar iväg med barnen.

En annan underlighet som jag funderat över är badrummen i många hotell. Inte ett enda hotell vi besökte hade en dusch som man som vi män kan ställa oss under (kvinnor föredrar ju handdusch för att inte blöta håret). Nu skall man kravla sig upp i ett slipprigt badkar och sedan skruva på vattnet i karet till lagom temperatur, varefter man skall försöka fästa handduschen i ett löst rangligt fäste varefter man skall dra i någon spak som får vattnet att komma genom duschen. Har man tur så kommer vattnet i karet, har man otur så sprutar det rakt ut i rummet och vill det sig riktigt illa så lossnar eller vrider sig hela anordningen så vattnet kommer lite varstans utom över ens kropp. Skulle – vilket sällan är fallet – vattnet vara för varmt så måste man sträcka handen genom strålen för att reglera. Redan första året på arkitektskolan lärde jag mig att det är stor skållningsrisk med sådana lösningar. Att slutligen ta sig ur det blöta och hala badkaret utan att halka är förknippat med stora risker eftersom halkskydd inte verka vara uppfunnet ännu.

En annan nyhet som införts nästa på alla restauranger vi besökte är en hel sida i menyn med förklaringar till listiga ikoner som symboliserar alla tänkbara medicinskt fastställda matallergier, men också listar de för tillfället mest populära egenpåhittade matfobierna. Således kan man i anslutning till varje maträtt se exakt vad man skall undvika. Troligen sparar det mycket arbete och irritation för personalen, men det blir inte mycket kvar som går att äta för de riktigt ”alternativa” gästerna.

Såpbubblor

Slutligen inser man hur lyckligt lottade de som vill bada är vid våra stränder efter Languedocs kust. Våra ofta mer än hundra meter breda sandstränder är inte märkbart fulla ens under brinnande semester och alla kan få gott om plats. På de flesta andra platser i Spanien och Italien är stränderna smala och pyttesmå och folk ligger som packade sillar. Oftast är det inte ens sand utan grus man ligger på. Ibland kostar det dessutom pengar att trängas. Samma sak gäller på Frankrikes Atlantkust.

Tillbaka hemma i Boutenac har högsommaren kommit med 33 grader i skuggan och alla klagar över värmen, medan resten av Frankrike får vada eller åka båt till jobbet.

1) Guia Costa Brava - Edicion Internacional; 1958