Vi har varit hemma ungefär en vecka nu, men av olika skäl har jag inte kommit mig för att skriva om det ännu. Ett av skälen är att sommarvärmen mötte oss här hemma med 26-27 graders värme och bara några grader kallare i vattnet. Det är så det blir efter lång tid av pålandsvind från Afrika.
I Istanbul hade vi funnit ett trevligt hotell i gamla staden nära till allt och vi lyckades under våra fem dagar se det mesta av ”det obligatoriska”. Blå moskén blev första besöket men det var något av en besvikelse. Det är dessutom bökigt med alla regler om kvinnornas klädsel för att komma in – väl inne verkade emellertid ingen bry sig om reglerna. För oss män räckte det att vi tog av oss skorna, men vi måste bära dom med oss för att dom inte skulle bli stulna sa dom.
Hagia Sofia var betydligt mer intressant och storslaget, men så är den också åtskilligt äldre och har fått genomleva tre religioner under sin existens. Numera är det ett museum så här kan man gå klädd som man vill. Vi gick före i den oändliga kön och fick ett bra pris eftersom vi anlitade en guide som var mycket trevlig och väldigt kunnig. För mig var det lite speciellt att komma hit eftersom mitt första arbete i arkitektutbildningen var att bygga modell av Hagia Sofia.
En överväldigande upplevelse var Topkapipalatset där man kan gå runt i stort sett hur länge som helst. Där var det ganska fullt av turister trots årstiden. Ryska var ett vanligt språk och en egenhet dom har att dom tror att kapitalism innebär att man tränger sig före alla andra i motsats till det dom är vana vid, dvs stå i kö för allt.
Givetvis besökte vi flera marknader och blev imponerade av allt vackert hantverk, men också förvånade över att man säljer så mycket kopior, som dessutom är mycket välgjorda. Inte konstigt eftersom dom ofta görs på samma fabrik som originalen i södra Kina. Man får emellertid passa sig om man köper något för franska tullen är observanta och böterna för att inneha kopior är oerhört höga i Frankrike.
Ett främmande inslag var den stora obelisk med hieroglyfer som Konstantin den store norpade med sig från Luxor och placerade i sin stad. Det ryktas att Apple kommer att stämma de gamla egyptierna för att dom plagierat deras ikoner (Obs ironi).
Vi hann också med en seglats med mat så vi fick se både den europeiska och den asiatiska sidan. Bebyggelsen är emellertid ganska ointressant och kunde ligga var som helst i Europa. Underligt nog finns det en viss likhet med skandinavisk arkitektur med en hel del träarkitektur som lika gärna hade kunnat ligga vid infarten till Oslo.
En trevlig upplevelse var en dansuppvisning i ett gammalt bad där man förutom obligatorisk magdans av hög klass visade ett program av traditionella danser från området kring Svarta Havet. Dessutom var musikerna mycket bra – nästan lite jazzigt.
Mat åt vi en hel del, vilket var en angenäm upplevelse. Det produceras även en hel del vin i Turkiet, men det är dyrt. Kvalitén är väl heller inte något att skryta med – dom billigaste husets vin var OK, men de dyrare var inte något att betala för. Vi åt också fisk på nedre våningen av Galatabron, men det skulle jag vilja avråda från. De är ett gatlopp mellan inkastarna på restaurangerna som erbjuder den bästa maten och det renaste köket och gärna berättar om den usla kvalitén och det snuskiga köket som grannetablissemanget håller sig med. Personligen tappar jag aptiten av aggressiv marknadsföring av det slaget.
Eftersom min rygg tar mycket stryk av flera dagars vandrande på gatstenar kostade jag på mig en rejäl ryggmassage vid det exklusiva badet framför Hagia Sofia. Behandlingarna var snuskigt dyra, men en vanlig ryggmassage var inte så farligt med svenska mått mätt. Bra var det också!
Om det är något man minns från Turkiet är det hur artiga och vänliga alla är. Visserligen insåg vi snart att man inte bör säga att man kommer från Frankrike om man inte samtidigt säger att man är svensk. Man vet väldigt väl att Frankrike tillsammans med Holland är dom starkaste motståndarna till turkiskt medlemskap i EU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar