Under min tid på Chalmers anställde vi ett antal så kallade konstnärliga professorer inom arkitektursektionen. Dessa hade oftast ingen som helst varken pedagogisk eller vetenskaplig skolning, men var kända för att rita fina hus. Man kan i efterhand konstatera att vi bland dessa rekryteringar fick tillgång till några av de bästa lärare vi haft, men också fick leva med några av de värsta exemplen på personer som inte fungerade varken som undervisare eller som kollegor.
Speciellt en av dessa personer gjorde sig grundligt omöjlig. Han strödde pengar omkring sig av våra svårvunna anslag och det för eget bruk. Han gjorde sig omöjlig bland elever och hotade kollegor med stryk om de hade en annan uppfattning än han hade i arkitekturfrågor. Vidare var han sällan närvarande utan ägnade sig åt resor till avlägsna platser på vår bekostnad. Kollegor jag pratade med från personens hemland undrade varför vi inte frågat dem innan vi anställde honom. Vi ansåg att vi kunde bedöma det själva – han ritade ju så spännande hus.
När vi äntligen lyckades bli av med personen anställdes han omedelbar på ett flerårskontrakt av Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Att de väl visste om de problem vi hade med personen var enbart en merit till hans fördel. Troligen ansåg man att Chalmers inte var mogna att uppskatta detta konstnärliga geni. Det gick som man kan förvänta sig. Eleverna strejkade snart från hans undervisning och krävde att man skulle säga upp kontraktet med personen. Man bröt således kontraktet i förtid vilket, enligt uppgifter jag fått, kostade KTH runt en miljon kronor – på den tiden!
För rättvisans skull kan man väl tillägga att det inte bara är akademin som inte lär av andras erfarenheter i frågor som är av administrativ karaktär. Oslo, Boston, och flera andra städer hade kunnat berätta för Göteborg att man inte bör köpa spårvagnar från Ansaldobreda i Italien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar