Den dominerande uppfattningen bland kulturrelativister idag är att det knappast finns några kulturella skillnader utan alla innerst inne har samma värderingar som vi har i Sverige, alternativt – om man kan konstatera skillnader så finns skäl för dessa, vilket vi måste acceptera och bejaka. Min erfarenhet är en annan.
De exempel jag kommer att beskriva kan inte generaliseras, men åtminstone jag kan se att de utgör typiska inslag i den kultur de uppstått i – allt enligt min personliga erfarenhet och föreställning om detta. En annan speciell förutsättning i alla exempel är att samtliga de elever jag beskriver är över medelmåttan begåvade och ambitiösa. De är alla på nivån universitet eller doktorandnivå. En annan gemensam sak är att jag i samtliga fall initialt ställts inför situationer där jag gjort bort mig, alternativt inte riktigt förstått hur det förhåller sig. En sista gemensam nämnare är att kulturskillnaderna inte på något sätt var spektakulära, men ändå helt avgörande för den pedagogiska situationen.
Det första fallet är från sent 80-tal när jag undervisade på den prestigefyllda arkitektskolan vid University of Michigan, där för övrigt Raoul Wallenberg tog sin arkitektexamen. Jag införde något så oamerikansk som grupparbete, vilket åtminstone i arkitektutbildningen var helt okänt vid den tiden. En grupp presterade mycket bra och förde sitt projekt framåt bättre än de andra. Jag blev därför förvånad när de kom till mig och klagade på att de inte kunde arbeta i grupp, vilket var tvärtemot min erfarenhet av gruppen där diskussionerna var intensiva och arbetet gjorde stora framsteg: ”Vi bara diskuterar hela tiden och ingen vill bestämma hur vi skall göra”, sa de till mig. Jag berättade konfunderad för en god vän som var professor i arbetssociologi vid samma universitet och han skrattade åt mig och förklarade: ”I USA”, sa han, ”tar vi idealet för grupparbete från sportens, eller militärens värld. Där följer man den ledare som utsetts eller utkristalliserats och all diskussion anses vara dålig ’team spirit’. Ni i Skandinavien ser ju diskussionen som en väg till lösning, vilket är svårt för dina elever att begripa.”
Det andra exemplet jag erinrar mig är från min undervisning i Hong Kong, men också från mina diskussioner med en kinesisk doktorand på Chalmers. Jag har alltid använt mig av metaforer, motsägelser och ironiska liknelser i mina föreläsningar, liksom jag vid personliga samtal med doktorander ofta provat olika hypotetiska resonemang för att vidga begreppen. Det var med förskräckelse jag insåg att mina kinesiska elever tog allt jag sade för sanningar och redovisade det sedan. Ironi, humor, metaforer och hypotetiska resonemang förstod man inte över huvud taget. Allt jag sade var fakta som måste läras in. Det var en skrämmande upplevelse som fick mig att ändra min stil helt i dessa sammanhang. Jag erinrade mig då ett gammalt skämt jag läste, som lyder: ”Man inser inte vad man åstadkommit förrän man försöker få det ogjort”.
Jag minns som kontrast en populär föreläsning som jag hade för anställda inom städbranschen i Sverige. Jag kallade den för ”10 sätt att motverka medverkan på arbetsplatsen”, där jag beskrev vanliga sätt som chefer och fackliga ledare använde sig av för att i förment omsorg om personalen motverka alla former av medinflytande. Jag bävar för vad en sådan föreläsning skulle kunna åstadkomma i ett kinesiskt företag.
Att humor och ironi är ett farligt redskap vet vi alla som finns på Facebook. En svensk komiker – minns inte vem – hade rest i Japan och insåg hur annorlunda humorn är där. Mina Hong Kongelever skrattade en enda gång på mina lektioner. Det var när jag satte mig på katederhörnet, katedern vippade och jag dråsade i golvet. Tårtkastarhumor är oerhört populärt i Kina så eleverna kiknade av skratt. I sådana lägen är det viktigt i den kulturen att skratta lika hejdlöst själv annars förlorar man ansiktet.
En tysk mastersstudent jag hade glädjen att handleda lärde mig ytterligare något om hur personer från olika kulturer kan uppfatta pedagogik och lärande. På denna nivå anser jag att ett ganska stort mått av eget kunskapssökande är viktigt, varför jag inte gav min elev några svar om hur hon skulle definiera och angripa sitt forskningsproblem, utan ställde istället frågor till henne som hon förväntades söka svar på själv. Frågor som ”vad har du kommit fram till själv i frågan”, eller ”varför inte undersöka det och redovisa för mig vad du kommit fram till, så kan vi diskutera det sedan”. Detta gjorde henne oerhört frustrerad. Hon hade förväntat sig att jag skulle ge henne en checklista som hon kunde följa på väg till en färdig masteruppsats. Hon hade även förväntat sig att jag skulle lära henne alla fakta som krävdes för uppsatsen och dessutom att kunskapen var entydig – vilket den för övrigt inte är. Hon var rädd för att hennes arbete inte skulle godkännas på hennes hemuniversitet. Till slut uppmanade jag henne att fråga sin professor i Tyskland om råd eftersom han skickat henne till mig för handledning. Hon gjorde detta och fick svar att hon borde lita till min undervisningsmetod, som vi skämtsam likande vid att lära sig simma genom att bli kastad i vattnet. Hon skrev en brilliant uppsats, med inte oansenlig verkshöjd och egna intressanta observationer. Vid hennes examen kom fadern – en diplomingenjör - till Sverige. Han berättade att hans dotter ringde honom och varit förtvivlad för att jag inte instruerade henne i detalj hur hon skulle göra. Han tackade mig för det.
En doktorand, god vän och kollega från Nordafrika lärde mig mycket om andra sätt att se på saker. Oftast var det mycket lärorikt för mig, men ibland kunde jag återgälda genom att få honom att inse att hans tankebanor kanske inte passade in i Sverige alltid. En lustig sak var att vi kunde komma överens om att han skulle utföra en viss uppgift, eller ta fram några data. När jag efter en tid frågade hur det gick kunde jag få svaret: ”Nej det har inte blivit färdigt”. Jag påpekade då lite surt att han menade att ”han inte gjort det färdigt” och undrade om han påbörjat det, vilket han inte hade gjort. När jag frågade varför – om han glömt vad vi kom överens om – svarade han att han inte trodde det var så viktigt eftersom jag inte hade stött på honom upprepade gånger om det. Vi hade en intressant diskussion där han kunde resonera om de kulturella skillnaderna mellan hans sätt att se på det lite vaga sätt vi i Sverige överenskommer om saker och hur man gör i hans kultur. I Sverige är man mycket rädd för att ge order, vilket upplevs som att det inte är så noga av personer från en del andra kulturer. Han lärde mig också att min irritation över franska hantverkare -som jag delgett honom - faktisk hade mer med mina förväntningar att göra än med Frankrike, där man inte förväntar sig att en hantverkare kommer som överenskommet och därför inte blir besvikna.
Det sista exemplet handlar en brasiliansk professor i arkitektur som jag handledde till doktorsexamen. Hennes modersmål är givetvis portugisiska och hennes författarstil portugisisk, men avhandlingen skrevs på engelska. Hennes forskning tar sin utgångspunkt både i Brasilien och i Sverige. Det var dessutom en outforskad vetenskapsmetod som kallas ”konstnärligt utvecklingsarbete”.
Om den svenska vetenskapliga redovisningsstilen är till sitt ideal mycket logiskt uppbyggd och mycket resultatinriktad samt ganska minimalistisk, så är den brasilianska jag mött den motsatta. Att det inte bara var en personlig stil har jag insett när jag lyssnat till spanska och portugisisktalande kollegors föreläsningar. Ofta upplever jag att de har svårt att komma till sak och när de gör det så upprepar de samma sak på olika sätt och i olika ”tonarter” gång efter gång. Som svensk skulle man vilja veta de logiska stegen fram till resultatet, samt konsekvenserna av resultatet – gärna i en exakt prosa utan utvikningar. Detta upplevde jag också var min doktorands problem, vilket skulle komma att rendera en skarp kritik vid disputationen om det fullföljdes. Det var för mycket onödigt kringsnack och upprepningar helt enkelt ansåg jag. Jag liknade sättet att skriva vid en dansare som inom en begränsad cirkel på golvet dansade solodans till musik utan att någonsin upprepa exakt samma steg, men ändå dansa exakt samma dans.
Eftersom hon är en mycket kompetent person som vet vad hon gör blev hon mycket upprörd över min kritik och påpekade att om hon skrev på svenskt vis skulle hon skämma ut sig inför sina brasilianska kollegor. Man måste brodera och ge en avhandling en viss litterär och estetisk stil för att vinna respekt i hemlandet menade hon. Vi kom överens om att eftersom det var en svensk doktorsexamen, som skulle godkännas i Sverige måste hon modifiera sin stil något. Senare kunde hon skriva enskilda artiklar i hemlandet, med avhandlingen som grund i den stil hon ansåg relevant där.
Det är en sak att man kan råka ut för sådana här för pedagogiken knepiga situationer när man möter analytiska och välutbildade vuxna som elever. Då kan man lära sig något. En helt annan sak måste det vara om man skall undervisa barn från andra kulturer eller knappt läskunniga vuxna. Man undrar lite vilka resurser och vilken utbildning svenska lärare ute i kommunerna har för att möta detta. Man undra vidare hur många missförstånd och motsättningar olika kulturskillnader kan ge orsak till i förlängningen utan att de inblandade ens observerat att det föreligger ett problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar