Att bryta mot regler eller mot förnuftet

Jag läser i svenska tidningar att polisen bötfällt de som kör i mittfältet på den trefiliga motorvägen utanför Stockholm. En del kritiker menar att det inte är förbjudet i andra länder att ligga i mittenfilen. Åtminstone är det likadant i Frankrike kan jag berätta och även här får polisen ”stolleryck” och beivrar detta brott då och då.

Nu är det viss skillnad på att bryta mot regler i Frankrike och i Sverige. Även om man i Frankrike bryter mot exempelvis trafikregler eller betalar in sin skatt för sent - saker som i princip skall innebära straff - så blir det sällan mer än en tillsägelse eller påminnelse och dessutom framförd på ett artigt sätt, förutsatt att man själv verkar inse sitt misstag och uppför sig väl. Men nu till sakfrågan.

Frågan om att använda mittfilen på motorväg är en av de brott som ingen har kunnat få mig att förstå allvaret i. En helt vanlig dag på en fransk motorväg är högerfilen fullproppad med långtradare lastade med spanska grönsaker på väg till Östeuropa, samt holländska campingbilar och husvagnar. Där går det inte särskilt fort och luckorna mellan fordonen är närmast obefintlig. Mittenfilen håller emellertid ofta den lagstadgade farten på 130 km/timma medan högerfilen är relativt glest trafikerad om det inte är veckoslut mitt i sommaren. Där fräser mestadels tyskregistrerade BMW och Audi fram i obegränsad fart som inte besväras av något som händer i de två övriga filerna eller, i deras tycke, fjantiga hastighetsbegränsningar. Även i Frankrike har vi emellertid en del privatpoliser och – hör och häpna – ”vänner av ordning”, speciellt andras ordning som det vanligen brukar vara inom den kategorin.

Dessa rättskaffens personer har ett mycket speciellt trafikbeteende. När en sådan trafikant hastigt dyker upp ca 1,5 meter bakom ens bil i mittenfilen vidtar ett aggressivt blinkande och knôende bakifrån för att man skall trycka sig in i den högra filen där trafikrytmen är minst 40 km/timma långsammare. Att det finns en fullständigt tom vänsterfil som går att använda faller aldrig denna person in. Om man inte lyder kastar sig personen slutligen ut i vänsterfilen och skär in framför ens egen bil så man tvingas bromsa för att inte få framskärmen skadad. Den omkörande trycker sig sedan in mellan en rumänsk långtradare och en holländsk husbil och tvingas tvärbromsa till den trafikrytm som där råder. Nästan omedelbart kastar han sig emellertid ut i mittenfilen igen, accelererar vilt med sin ofta kraftfulla bil för att hinna upp nästa idiot som kör i fel körfält – efter lite skrämsel, runda densamme i rasande fart i vänsterfilen och därefter skära över två filer för att återigen bromsa sig in mellan ett par långsamma fordon i högerfilen. Detta kan man med stigande oro följa tills den skicklige föraren försvinner vid horisonten. Jag har några häftiga videosnuttar av sådan slalomkörning i högfart, som skulle göra Ingemar Stenmark grön av avund. Om man inte insett det tidigare så ser man då vilka risker sidoförflyttningar i hög fart innebär i trafiken – vilket tydligen inte lagstiftarna insett.

Efter alla livsfarliga händelser (1) på våra franska vägar har jag nämligen skaffat mig en kamera i framrutan så mina efterlevande åtminstone kan se att det inte var mitt eget fel.

1) Officiell EU- och fransk statistik visar att antalet dödsolyckor i trafiken är fem gånger så hög per capita i Sydfrankrike som i exempelvis Sverige. Dessutom ser de ”överlevande” bilarna – även ganska nya - ut som gamla Gevaliaburkar som barnen spelat fotboll med. Det är dåligt beställt både med omdömet och körskickligheten således.

PS: Om någon inte förstår min referens till Gevaliaburkar så får ni fråga morfar och mormor.

Trafik i EU, Sverige och Frankrike

De som följt min blogg under en tid vet att jag på nästan alla områden, som är viktiga anser att det Franska samhället, miljön, kulturen och vädret är fantastiskt. Att flytta hit var ett av de bästa beslut vi tagit. På ett område har jag emellertid stora problem med Frankrike. Det är de franska bilförarna och deras totala avsaknad av ansvar och fantasi. Det gör mig också väldigt beklämd att se alla de blombuketter som är uppsatta efter vägarna runt där vi bor. De blir bara fler och fler och dyker upp på ställen där det är väldigt svårt att förstå hur man kan köra ihjäl sig. Att även personer runt omkring oss drabbats gör inte saken lättare att stå ut med.

När vi skulle hyra bil för en tid sedan frågade vi ingående om självrisker vid skada, vilket uthyraren fann något underligt så vi kände att vi måste förklara. När vi hänvisade till det sätt medtrafikanterna (eller snarare mottrafikanter) uppförde sig blev han irriterad och snäste att ”det dör väl folk i trafiken i Sverige också?”

Vi har numera skaffat oss en s.k. svart låda – dvs. en liten videokamera som sitter i framrutan och registrerar allt som händer på vägen så man åtminstone skall ha bevis på att den som kört på en kört på fel sida eller kört i fel varv i en rondell, vilket faktiskt händer.

Häromdagen tänkte jag emellertid gå lite längre och ta reda på hur dödstalet i trafiken faktiskt ser ut i olika länder. Jag fann då ett pressmeddelande från 19 mars 2013 utfärdat av Europeiska kommissionen om Trafiksäkerhet i EU. Där kunde jag läsa om olycksstatistik i alla EU-länder.

Inte förvånande var de före detta öststaterna de som hade flest döda per miljon innevånare, men där Grekland tränger sig in i topplistan. I topp ligger Litauen med 100 döda/miljon innevånare med Polen på andra plats med 93 och Grekland på tredje plats med 92 döda. I Sverige dödas 31 personer i trafiken och i Frankrike 56. Lägst dödstal har United Kingdom med 28 döda. Jag måste tillstå att min intuitiva uppfattning var att skillnaden mellan Frankrike och Sverige skulle vara större.

Jag gick därför till en fransk sida för att kontrollera statistiken departement för departement. Vår skadereglerare hade nämligen sagt att vårt departement Aude var riktigt skadedrabbat. Det visade sig att den låga landsstatistiken mycket hade att göra med Parisområdet där dödstalen hade närmast svenska nivåer. Högst hade departementet Tarn et Garonne som ligger i trakten av Toulouse där det dör 209 personer i trafiken per miljon innevånare. Det visade sig också att siffror runt 100 som värstingarna i EU har är vanliga i de flesta franska departement. Vårt eget Aude har exempelvis 165 döda per miljon innevånare. Det är mer än 5 gånger så många som i Sverige.

Man måste emellertid nämna att dödssiffrorna ständigt har minskat i alla änder, även i Frankrike. I Frankrike var den som högst i början av 70-talet för att sedan stadigt minska. Intressant är att införande av fasta automatiska fartkameror 1983 inte hade någon märkbar effekt. Det kan ju bero att de är placerade där de ger bäst fångst inte där det är farligast. Fransmän kör nämligen mer ovarsamt ju mindre och uslare vägarna är och det är naturligtvis där de dör också. Där ger ju inte trafikkamerorna så stor fångst som precis efter begränsningsskyltar vid stadsinfarter och andra lönsamma fångstställen. De franska motorvägarna där tillåten fart är 130 km/tim är närmast idylliska ur trafiksynpunkt jämfört med andra länder jag kört i, medan man bör tänka sig för innan man ger sig ut på en mindre väg, speciellt precis för lunch.

En anomali jag lade märke till var att dödstalet för Frankrike, som är det enda jag detaljstuderat, blir högre om man tar snittet av alla departementssiffror än det som rapporterats till EU. Man kan kanske anta att de inhemska siffrorna för Frankrike är mer korrekta än de som tagits fram för externt EU-bruk. Om samma sak gäller för Sverige vet jag inte.