Jag gick i Missionsförbundets söndagsskola i 9 år och lärde mig mycket jag hade nytta av under resten av livet. Jag tror att den tiden gjorde att jag blev forskare till professionen och hängiven motståndare till tro och vidskepelse som motsats till vetenskap och fakta. Det har också gjort att jag ställer stora krav på mig själv och omgivningen vad gäller logik i resonemang och tankemönster vilket är både svårt och framför allt obekvämt eftersom man inte har några riktlinjer annat än sin egen tankeförmåga och omdöme att stödja sig på - så det nu blir.
Nu tror ni säkert att jag är uppväxt i en strängt religiös familj, men så är inte fallet. Min mor hade visserligen en nedärvd vardagsreligiositet från sin religiösa mor. Ni vet den där ”för säkerhets skull eftersom man aldrig kan veta”. Min far däremot var närmast ateist och oerhört intresserad och kunnig i och intresserad av alla ideologiska och existentiella frågor. Han ansåg att man måste vara väl insatt i en fråga för att kunna ha en uppfattning, varför han såg söndagsskolan som en möjlighet för mig att få en grundad uppfattning om religiösa frågor. Mest av allt gick jag nog i söndagsskolan för att inte tant Jenny skulle bli ledsen. Hon var en underbart snäll granne som ägnade sitt liv åt söndagsskolan. Det här var ju länge sedan och på den tiden när man hade en ”negersparbössa” som stod på knä i full mansstorlek och som bockade artigt när man la sin femtioöring på brickan, som han höll framför sig. Det var den tidens enkla biljett till att få oss att känna oss som goda människor oavsett hur goda vi i verkligheten var. Nuförtiden fyller ju en tjuga till en knästående romsk tiggare den funktionen för alla jäktade människor, som tycker det är för mycket godhet att skicka 200 kronor till Rädda Barnen eller VI-skogen.
En sak jag lärde mig i söndagsskolan var att man inte fick fråga saker där svaret kunde ifrågasätta det man måste tro på för att komma till himlen. Jag lärde mig också att man inte skall låtsas om de företeelser i verkligheten som gör det svårt att tro på de religiösa ”sanningarna”. Inte minst fick jag lära mig att själva frågandet – tvivlet – var en synd i sig som kunde göra att man inte kom till himlen. Det var en ibland skräckfylld tid för en parvel som var frågvis och som funderade mycket. Det värsta var ju att även om man snart lärde sig att följa reglerna och hålla inne med sina tankar så fanns det ju ändå där – invändningarna, frågorna och tvivlet – och Gud ser ju och vet allt så det där med himlen verkade vara en osäker belöning.
Vi lever numera i ett sekulariserat land där hotet om hinsides straff inte omfattas av så många – om man inte räkna förutsägelsen om planetens undergång. Ändå känner jag väl igen mig både i traditionell medier och i de så kallade sociala medierna på Internet. Det är bara det att straffet för tvivel, frågor och invändningar mestadels utdelas omgående numera. Jag ser också hur de troendes skara är precis lika ”nitälskande” och deras beredvillighet till ologiska resonemang, förtigande och rena lögner är lika vanlig som under min ”religiösa” barndom. Detta gäller inte särskilt förvånande både de som anses var onda som de goda.
Jag blir ganska förvånad när jag ser en del nätvänner som alltid tycker helt rätt enligt det ”evangelium” som deras grupp predikar. Det är verkligen en prestation att genom studier och noggrann analys alltid lyckas tänka precis rätt i förhållande till gruppen i varje liten detaljfråga.
Om jag åter blir den lille grabben i söndagsskolan så skulle jag fundera på några banala frågor som jag inte förstår. Jag avhåller mig från de mest brännbara och centrala frågorna i debatten, som exempel, eftersom jag bara vill peka på principen.
Om man samtidigt förespråkar gemensamma toaletter - eftersom kön bara är en social konvention – men förespråkar skilda dagar på badhus för män och kvinnor – för att tillmötesgå religiösa minoriteter – och vill ha fredade kvinnozoner på festivaler – eftersom alla män är våldtäktsmän, varav några ännu inte bejakat sin genetiska predestination – så tycker åtminstone jag det blir lite ologiskt.
Med min logik så borde gemensamma toaletter vara ett himmelrike för oss män att under lågtrafik få utlopp för våra naturliga jägarinstinkter och ett oerhört problem för exempelvis muslimska kvinnor att över huvud taget uträtta sina behov.
För att ta ett annat banalt exempel så har jag problem med logiken i att flera som omfattar ovanstående åsikter även anser att vi skall sluta äta kött – helst skall det förbjudas. Samtidigt värnar man om naturens mångfald och ekologiskt odlande. Vem som skall tänkas hålla idisslande djur i framtiden framgår inte och inte heller vad som skall hända med kulturlandskapet. Varifrån den naturgödsel som skall spridas på våra åkrar skall komma har jag inte heller fått klart för mig. Men – kan man köpa sopor från maffian i Neapel så kan man väl köpa kontaminerad gödsel från länder som inte är lika högtstående som vi är. Dom är ofta glada om de kan få i sig en liten bit animaliskt protein under en vecka så dom kommer nog att fortsätta både med kött, ost och mjölk.
Nu säger någon att det inte är samma personer som har dessa motsägelsefulla åsikter. Min erfarenhet är det motsatta, vilket blir tydligt om man följer med i debatten. Likaväl som extremhögern har en uppsättning frågor som är obligatoriska så har deras motsvarighet på andra planhalvan en uppsättning åsikter som ingår i paketet som gör dem till ”goda människor” i sina egna och vännernas ögon.
För att ta några riktiga pärlor från båda sidor så väljer jag tokhögerns motstånd mot att översätta svensk historia och turistguider till utomeuropeiska språk, samtidig som man vill att invandrarna skall ta till sig det svenska så snart som möjligt och se Sveriges historia som sin egen. På andra planhalvan är man mer detaljerad eftersom det är vanligt bland de ”goda människorna” att till och med ha synpunkter på om män skall utföra sina behov sittande eller stående. Personligen förbehåller jag mig rätten att varken behöva redovisa mina intima vanor eller låta någon ha synpunkter på dem – vilket naturligtvis i mångas ögon indikerar att jag gör fel.
Det är inte utan att jag ser med viss nostalgi på söndagsskolan och den tid då vi svenskar trodde på gudomliga väsen, som väntade med att straffa eller belöna oss till efter döden. De än mer dogmatiska trosuppfattningar som idag råder är oerhört mycket mindre förlåtande än vad vissa kyrkors gudomliga gestalter var. Så kunde man ju förr undvika skärselden och straffet genom att helt enkelt sluta tro på religionen och gudaväsen – då var man onåbar. Det alternativet ges inte idag utan straffdomen är ofta omedelbar och total för de som vågar gå utanför sin grupps åsiktssfär, likaväl som berömmelsen är omedelbar för den artist eller kändis som uttalar sig "rätt", men oftast utan sakkunskap, i en aktuell fråga. Idag ges ingen möjlighet för oss vanliga fotsoldater till offentlig avbön inför församlingen inte, såvida man inte tillhör den inre kretsen på respektive sidor så klart för då kan man än idag klara sig undan med det mesta.
Bilden ovan är den takmålning som man ser vid utgång ur min konfirmationskyrka i Järnboås församling i Nora kommun i Örebro län. Det var vad kyrkobesökarna borde begrunda under veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar