Jag har förmånen att ha tid att både läsa de stora svenska tidningarna och följa Sveriges Radio och vad människor tycker på Facebook och i olika kommentarsfält. Jag har insett att tycka – eller tänka som det heter numera - är mycket viktigare än att veta. Lite konstigt språkbruk är det allt eftersom tyckandet numera sällan har så särskilt mycket med tänkande att göra.
Strategin idag – både i Sverige och i resten av västvärlden – verkar vara att både avskärma sig från kunskap som inte stämmer med det man tycker, som från medias sida att avskärma människor från fakta som kan få dem att tycka/tänka fel. På så vis så överensstämmer mångas målsättning med medias strategi. Frågan är om denna strategi är framgångsrik eller ej. Indikationer tyder på att så inte är fallet eftersom partier med skrämmande ideologier får allt större stöd i hela västvärlden idag. Jag behöver väl inte nämna några exempel. Jag anser emellertid att det finns en viss logik i detta.
Jag skall ta några aktuella och jordnära exempel. Idag läser jag i tidningen att ännu en ung flicka blivit våldtagen på ljusa dagen i Malmö. Polisen vädjar till allmänheten om hjälp att finna förövaren. Signalementet är att han är 20-30 år gammal man och åker cykel. Han uppfattas som mörk. Man lär ha oerhörd tur för att finna honom med det signalementet om inte alla icke blonda cyklister i Malmöområdet skall få det jobbigt. De order uppifrån som polisen uppenbarligen har att inte på något sätt indikera att en förövare har en utländsk bakgrund har säkert ett gott uppsåt, men får det önskad effekt?
Anta för ett ögonblick att flickan hade konstaterat att personen var blond, blåögd och talade skånska utan brytning och var iklädd svarta jeans och röd tröja. Han hade en blå cykel. Frågan är om man då hade gått ut med detaljerat signalement? Troligen inte i konsekvensens namn – allt annat hade varit upprörande givet den nya praxis man har fått order om. Således kommer alla som är övertygade om att det är en invandrare att vara övertygade om att det är en invandrare även i detta fall. De som främst vill framhäva att det är en man skulle hävda att etniciteten är ointressant eftersom det är ett sexistiskt dåd och universellt bland män. Således ger avsaknaden av öppenhet närmast motsatt effekt. Det innebär bara att alla tror vad de vill tro oavsett fakta.
Ett annat närliggande exempel: Man har diskuterat livligt huruvida personer från kulturer med annan kvinnosyn är överrepresenterade i den svenska statistiken över sexuella brott. Båda sidor i debatten har varit helt säkra på att deras tyckande i frågan är korrekt. Den ”antirasistiska” sidan har dels haft strategin att hävda att det inte finns några kulturella skillnader, bara naturliga böjelser från vita heterosexuella män oavsett ursprungsland, dels tagit stöd i det faktum att det inte presenterats någon officiell statistik från BRÅ sedan 2005 om etnicitet hos sexualbrottslingar. Den ”rasistiska” sidan har varit lika övertygade om det motsatta i sitt tyckande och hävdat att avsaknaden av statistik är en mörkläggning som snarare bevisar motsatsen. För dem innebär alla fall där etnicitet inte redovisas att det är en invandrare, oavsett hur det förhåller sig. Ni får ursäkta att jag använder ena sidans beteckningar på de olika ståndpunkterna. Jag är väl medveten om att ”antirasister” och ”rasister” inte täcker in de värderingar som de grupperna står för. Det finns ett uns av ironi i att jag använder dessa begrepp.
Nu är det ju inte så väldigt intressant hur olika grupper tycker. Det viktiga är ju hur det förhåller sig i verkligheten så man kan vidta åtgärder om sådana behövs. Anta först att det inte finns några som helst skillnader mellan olika etniska grupper från olika kulturer vad gäller sexualbrott i Sverige. Om det är så är det intressant att en gång för alla bevisa detta med officiell statistik – speciellt ”antirasisterna” borde vara angelägna om detta. Om det å andra sidan skulle förekomma en överrepresentation bland män som kommer från andra kulturer så borde alla vara intresserade av att diskutera orsakerna till detta. Om det skulle vara så är det dels viktigt att förstå vad det beror på, dels att bestämma vad man skall göra åt fenomenet. Detta inte minst för alla offers skull, men också för den övervägande majoriteten av sunda hederliga och fina män från andra kulturer som aldrig skulle komma på tanken att begå sådana brott.
Om det å andra sidan skulle visa sig att det bara är propaganda från ”rasisternas” sida måste det ligga i de flesta hederliga människors intresse att reda ut dessa fördomar och sätta in intensiva utbildningsinsatser på skolor och annorstädes mot alla de vita heterosexuella män som uppenbarligen numera - och enligt en del i alla tider - känner stort behov av att skända kvinnor på offentliga platser och inte ens drar sig för att överfalla unga kvinnor i motionsspåren och ute i naturen.
Hur skall man då veta vad som är sant. Det är ju oavsett hur det är det enda sättet att komma tillrätta med problemet – oavsett hur problemet ser ut – om det består i rasistiska fördomar eller kulturella diskrepanser. En del säger att det inte finns något sätt att veta och därför drar man slutsatsen att problemet inte existerar. Nu är detta sällan sant. Man kan alltid ta reda på hur det förhåller sig om man verkligen vill veta. Problemet är att många människor inte vill veta hur det är, men vill odla sitt tyckande i fred. Mest förundrad är jag nog trots allt över ”antirasisternas” hållning i strävan att avhända sig möjligheten att ta reda på fakta. Jag anar en ”svaghet i anden”, som man säger i religiösa kretsar.
Personligen anser jag att vi så långt det står i vår makt skall skydda människor som behöver vår hjälp och skydd. Detta gäller speciellt barn och kvinnor och personer som flyr för sitt liv från oroshärdar eller förföljelse. Jag är emellertid inte så naiv att jag tror att alla som söker sig till vårt land är hederliga människor, med goda avsikter. Jag tror att de helt enkelt är människor, med den moraliska och kulturella variationsvidd som förekommer bland just människor. Jag tror inte att vi kan välkomna nya kulturella upplevelser, nya maträtter och nya musikupplevelser, som kommer med de nyanlända och samtidigt inte inse att det även kommer moraliska, kulturella och religiösa yttringar som vi inte vill ha. Speciellt är det viktigt för majoriteten av de nyanlända att de inte även här utsätts för det de blivit offer för i sitt hemland.
Det är att grovt underskatta människor från andra länder om vi inte inser att det är inte bara de hederliga som använder sig kreativitet för att skapa sig ett nytt liv. Jag blir inte chockerad om det skulle visa sig att de nyanlända har en högre förekomst av vissa brott, om en del importerar sina konflikter och fördomar till Sverige, om Daesh smugglar in terrorister med flyktingströmmen eller framför allt om det skulle visa sig att en del unga män som kastat bort sina ID-handlingar inte är barn utan yngre män. Självklart är det så. Jag skulle göra likadant om jag var i deras situation och visste att livet berodde på om jag skulle bli betraktad som barn eller vuxen.
Inte desto mindre är det viktigt att vi bemöter detta och för min del förändrar det inte på något sätt min inställning till människor från andra kulturer som grupp, eller min övertygelse att vi måste skydda och hjälpa de som har behov av och rätt till detta. Att ha en annan inställning påminner mig alltför mycket om den elitistiska och nedlåtande synen på de stackars okunniga och hjälplösa, men innerst inne gudagoda, hedningarna och ”negrerna” i Afrika som jag fick lära mig om i söndagsskolan. Om jag däremot skulle omfatta synen att det inte finns kulturella skillnader och att eventuell kriminalitet bland nyanlända bara är en könsmaktsfråga skulle jag emellertid ha problem att förklara problem om de blev bevisade.
Nu åter till fakta i just frågan om sexualbrott. Det finns faktiskt möjlighet att gå igenom domar i sexualbrott i svenska domstolar. Där finns angivelse om både nationalitet, ursprung och efternamn på förövarna. Det finns sådana sammanställningar för tiden efter 2005, trots att BRÅ inte fått i uppdrag av regeringen att sammanställa statistiken. Denna statistik har tagits fram av intresserade personer och presenterats i olika sammanhang. Jag tänker inte berätta vad dessa genomgångar visar eftersom jag vet att en del av er inte vill veta, med risk att ni själva måste ifrågasätta ert tyckande. Om ni verkligen är intresserade och vill utmana era fördomar – vilka ni nu odlar – så får ni söka och värdera själva.
Att detta är en bra princip fick jag erfara för nästan 10 år sedan när jag i South China Morning Post läste en intressant artikel om hur vindparker i norra Kina förstörde mikroklimatet för de fattiga herdarna där så de inte kunde utöva sin näring. Jag delade denna artikel på en väns blogg, som handlade om vindkraftsfrågor. Det var första gången jag bidrog på bloggen, men det fullständigt vettlösa påhopp med förolämpande omdömen om min undermåliga intelligens som jag fick från de svenska Älvräddarnas ordförande fick mig att inse att information inte är hårdvaluta bland fanatiker.
Jag har själv en allt överordnad övertygelse och det är att fakta aldrig kan vara farlig eller negativ. Om man måste blunda för fakta för att behålla en moralisk hållning så vilar ens moral på oerhört bräcklig grund. Om man dessutom måste förtiga eller förfalska fakta gentemot medborgarna med motiveringen att de annars skulle agera omoraliskt har man både en elitistisk och nedlåtande inställning till sina medmänniskor, förutom att man uppenbarligen saknar förmåga att argumentera för den önskvärda ståndpunkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar