Mina mest spektakulära kränkningar

Jag läser med stigande ilska och förtvivlan Dick Harryssons artikel i NEO om hur fakta idag uppfattas av många som kränkningar av integritet, åsikter och självkänsla. Inte blir jag gladare av att läsa Maciej Zarembas genomgång av anmälningar till olika ombudsmän från elever på Lärarhögskolan som blir underkända på prov eller praktik, eller Martin Ingvars et al i debattartikeln om den nya kunskapsuppfattningen och dess faror.

Eftersom jag ägnat mig åt pedagogiskt arbete på olika nivåer allt från Zigenarskolan i Skrekarhyttan på 60-talet, via undervisning i grundskolan, till 30 år på olika universitet i världen, samt massor av kurser för ”vanligt folk” inom företag och fackföreningsvärlden så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var förr.

Det jag läser är förskräckande och synnerligen absurt, men tecken har funnits tidigare. Jag skall bidra med några erfarenheter från livet.

Mitt första möte med kränkthet som ett vapen inträffade på University of Michigan (UofM) där jag beskylldes för att av rasistiska skäl ge en elev lågt betyg bara för att han var från Vietnam. Jag insåg då betydelsen av det gamla judiska ordspråk som en god vän lärde mig: ”Om någon säger att din syster är en hora så finns det bara ett sätt att gå fri – att bevisa att man inte har någon syster.” Min elev från Vietnam var en ytterst charmerande person, men hans intresse och talang för arkitektyrket levde inte upp till hans självuppfattning. Jag tilldelade honom därför betyget B- på en skala från A till F. Nu är UofM ett av de fem främsta och dyraste universiteten i USA (Raoul Wallenberg tog examen på just den arkitektskolan) och följaktligen kommer de flesta studenterna från välbeställda och inflytelserika familjer, som har både juridiska och ekonomiska muskler. Detta är universitetets ledning mycket medvetna om, så när det lämnades in en anmälan om diskriminering mot mig blev det ett dj-a liv. En annan aspekt är att Vietnamkriget innebar en oerhörd betygsinflation, som fortfarande ligger kvar. I verkligheten används bara den övre tredjedelen av betygsskalan som på den tiden gjorde det möjligt för elever att slippa militärtjänst.

Processen blev omfattande med närmast rättegångsliknande former, troligen eftersom jag nekade att ändra elevens betyg med motiveringen att B- inte kunde ses om ett lågt betyg givet skalan från A till F. Min begäran att få ett skriftligt uttalande från ledningen att endast betygen A och B fick användas bifölls inte heller. Jag erbjöd mig även att ge eleven ett B om jag fick lov att justera upp alla andras betyg med ett halvt betygssteg. Inte heller det bifölls. Lyckligtvis har elevkåren en ganska tung roll och frågan avgjordes efter en lång process med många inblandade parter när elevrepresentanten deklarerade att de andra studenterna ansåg att eleven i fråga snarare borde ha fått ett C i betyg, givet hans insatser.

Mitt andra exempel är hämtat från Chalmers arkitekturskola där man ända sedan mitten av sjuttiotalet inte har delat ut graderade betyg till eleverna och där stora delar av undervisningen bedrivs som projektarbeten i grupp, något som jag, inom parentes sagt, anser vara i huvudsak bra. Att nackdelen är att upptäcka enskilda elevers tillkortakommanden säger sig självt. En kvinnlig elev som jag mötte först i fjärde året hade blivit godkänd i samtliga moment under åren. Jag insåg emellertid ganska snart att hon inte hade de mest elementära kunskaper om byggnadsteknik och inte ens förstod hur man ritar en skalenlig ritning av en byggnad. Hon var emellertid oerhört trevlig och verserad, med en utstrålning som fick hennes lärare och kamrater att se henne som mycket auktoritativ och kunnig. Lyckligtvis fanns möjligheten att underkänna vissa moment, men det togs inte väl upp av en del kollegor.

En annan elev som jag undervisade i arbetsplatsplanering visade sig även han ha mycket bristfälliga kunskaper sent i utbildningen och kunde inte framställa en enkel arkitektskiss och inte heller med ord beskriva ett projekt på begriplig svenska. Innehållet i hans arbete var undermåligt och han ritade sina skisser på fri hand med kulspetspenna och skrev sin textdel för hand på usel svenska på sidor utrivna ur kollegieblock och krävde trots det att få bli godkänd, samtidigt som kamraterna lade ned oerhört arbete på att kommunicera sina förslag till de som skulle använda sig av byggnaden. När han inte blev godkänd hävdade han att det var en klassfråga och att han, som var uppvuxen i arbetarklassen, hade ett annat ”språk” och uttryckssätt än vi från överklassen. Därför krävde han att bli godkänd. Det gick så långt så han blev handgripligt hotfull så jag tvingades föra ut honom ur mitt rum. När han lugnade ned sig förklarade jag för honom min ståndpunkt och berättade dessutom att jag själv faktiskt också var uppväxt med kroppsarbetande föräldrar och inte var imponerad av hans fördomsfulla argumentation. Efter åtskilliga år av avbrutna studier återvände eleven till skolan för att få sin examen och ville ha mig som handledare, vilket jag tackade nej till. En kollega förbarmade sig över honom och troligen fick han sin examen, mest genom uttröttning har jag förstått.

Det sista exemplet kunde gått riktigt illa – mest på grund av tidsandan. Jag hade introducerat ämnet Facilities Management i arkitektutbildningen, vilket i vår tappning handlade om att den byggda miljön skulle utformas på ett för människor användbart sätt och därmed stödja det man avsåg göra i byggnaderna - något som inte alltid stått i första rummet bland arkitekter. Inte särskilt förvånade för mig attraherade ämnet fler kvinnor än män. Arkitektskolan har alltid haft en liten övervikt av kvinnor bland eleverna, men är kanske det yrke där det är svårast för kvinnor att göra karriär och det beror absolut inte på bristande duglighet i yrket. Drömmen för många elever är att få berömmelse som stora arkitekter, något som är en försvinnande liten del förunnat – andra ser sitt yrkesval med andra ögon och har andra mål med sitt yrkesliv.

Glädjande nog gjorde den här utbildningslinjen att ett stort antal kvinnliga arkitekter fick mycket inflytelserika och välbetalda anställningar inom fastighets- och byggnadsbranschen. Detta gällde speciellt de som valde att bygga på med en masterexamen i vårt ämne. Ofta fick de rollen att anlita, anställa och styra sina manliga kamrater ute i arbetslivet. Givetvis var jag oerhört stolt över detta och berättade för mina elever att utbildningen kunde utgöra en mycket bra språngbräda för de kvinnliga eleverna och givetvis även männen som hade sitt intresse åt det hållet. Detta uttalande resulterade i en anklagelse om könsdiskriminering och sexism som rapporterades uppåt inom högskolan, vilket är oerhört brännbart. Jag påstods ha ansett att andra klassens anställningar var gott nog åt de kvinnliga eleverna. Låter det knepig?

Nu är det så att det är finare för en arkitekt att rita på hus – om det så bara är trappor eller fönster och i underställd position – än att vara inflytelserik i andra delar av bygg- och fastighetsindustrin. Att jag uppenbarligen hade motsatt uppfattning var inte intressant för den kvinna som blivit kränkt.

Att jag ”överlevde” dessa incidenter beror nog på att Chalmers var en högskola, som åtminstone då, hade viss integritet, samt att det fortfarande var så att man hade viss ”status” kunskapsmässigt som universitetslärare. Även om det bara är några få decennier sedan så hade samhället och medborgarna, på den tiden, en viss respekt för vetenskap och kunskap, till och med om den motsade deras egna fördomar och samhällets påbjudna ”sanningar”.

Fotnot: Jag är övertygad om att någon kommer att bli kränkt av ordet ”zigenarskola”, som SAOL även varnar för. Jag tänker emellertid inte förvanska historien genom att kalla det något annat än det Katarina Taikon och andra initiativtagare kallade det för på den tiden.

Att läsa:

• Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss - ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”
• Maciej Zaremba - ”Först kränkt vinner”
• Dick Harrysson - ”Kränkta av fakta”

Vinjettbilden är lånad av stå-uppkomikern Tobias Persson, vars framträdande jag väldigt gärna skulle vilja se.