Jag ger nog upp på 1:a april

Jag tycker man skall avskaffa aprilskämten för de tjänar inget syfte längre. Varje år roar jag mig med att klura ut vilka nyheter som är skämt på 1:a april, men det blir svårare och svårare och förra året misslyckades jag i stort sett. Inte gick det mycket bättre i år.

Att jag inte hittade några säkra skämt i DN och SvD fast jag fann många tillräckligt absurda nyheter för att platsa beror på att man slutat att skoja med läsarna fick jag reda på i radion. Länge trodde jag att nyheten att Facebook registrerade även tillfälliga besökare som inte hade konton var skämtet, men det övergav jag mest på grund av den seriösa tonen i artikeln. Sakinnehållet var däremot knappast förvånade – det är ju vad staten, alla tjänster på Internet och även din ICA-handlare gör till och över den gräns som lagen och tekniken tillåter.

Skälet till att det är så svårt att skilja fejkade nyheter från äkta är att mycket idag är så absurt så man aldrig kan vara säker. Den satiriska nättidningen Storken fabricerar ständigt nyheter, som läsarna upprörs över och sprider som om de vore sanningar. Speciellt tacksamma att driva med är politiker där man låter dem intervjuas och fälla yttranden som visserligen är absurda men som ligger i linje med vad de mycket väl skulle kunna säga utifrån sina politiska plattformar. Gudrun Schyman, Åsa Romson, Gustav Fridolin och Jimmy Åkesson är här tacksamma påhittade intervjupersoner. Det verkar inte finnas några gränser för vad många tror de personerna om att faktiskt kunna säga.

Jag lägger ned lite tid på att hitta skämten varje år och tänker så här. Man får inte skämta om vissa saker så allt som har med katastrofer, krig och elände kan man räkna bort. Vissa ämnen är också tabu i Sverige till skillnad mot i mitt nya hemland Frankrike, hur roliga de än kan vara att skämta om. Jag uteslöt därför nyheten att en musikfestival i Skåne hade anlitat 83 män och 1 kvinna som artister – absurt, men inte särskilt roligt. Braskande rubriker om att Pelle Plutt överraskande blivit uttagen till något känt TV-program skippade jag också hur absurt det än kan tyckas vara bland de som är insatta i denna värld. Eftersom det dessutom var stor nyhet i flera tidningar så föll det ju bort. Samma öde mötte den braskande nyheten att många svenskar skulle mista tillgången till Eurosport, vilket i allt övrigt är så otänkbart att det kunde vara ett skämt, men också det visade sig vara sant enligt EKOT.

Slutligen fann jag – tror jag – skämtet i Göteborg-Posten. Man skulle använda betalstationerna för trängselskatt för att ta fast fartsyndare. Artikeln är skickligt skriven och så nära den möjliga sanningen att man måste tänka efter. Argumenten för denna nya användning följde väl de mål som hela satsningen har enligt den nyligen bortgångne Göran Johansson – nämligen att få in pengar till annat. Det som avslöjade skämtet för mig var att de myndighetspersoner som yttrade sig var alltför entusiastiska inför möjligheten att tjäna pengar och mindre intresserade av trafiksäkerhet. Man hade nämligen konstaterat att fartkameror runt i Göteborg nog hade tjänst ut sin roll som inkomstkällor eftersom ”för få” körde för fort förbi dem. Man förväntade sig emellertid frekventa lagbrott vid betalstationerna, vilket skulle ge så stora inkomster att man skulle kunna anställa 8 nya personer i Kiruna enbart för att debitera ut böter från 1500 kronor och uppåt i Göteborg. Jag genomskådade det inte på grund av entusiasmen hos myndighetspersonerna utan mer på att man inte dolde de verkliga motiven bättre i intervjuerna.

Jag fann faktiskt en till kandidat till skämt i GP och i samma ämne. Det var en person som använd en nedladdad bild från en betalstation med tidsstämpel för att bevisa att han fått P-böter felaktigt på Lidl:s P-plats. Han skulle nämligen inte kunnat vara där om han inte kört med en hastighet av 324 km/tim för att hinna från ena platsen till den andra. P-bolaget vidhåller emellertid att man har rätt och kräver personen på böter. Här överträffar verkligheten till och med en kreativ journalists fantasi.