Mina mest spektakulära kränkningar

Jag läser med stigande ilska och förtvivlan Dick Harryssons artikel i NEO om hur fakta idag uppfattas av många som kränkningar av integritet, åsikter och självkänsla. Inte blir jag gladare av att läsa Maciej Zarembas genomgång av anmälningar till olika ombudsmän från elever på Lärarhögskolan som blir underkända på prov eller praktik, eller Martin Ingvars et al i debattartikeln om den nya kunskapsuppfattningen och dess faror.

Eftersom jag ägnat mig åt pedagogiskt arbete på olika nivåer allt från Zigenarskolan i Skrekarhyttan på 60-talet, via undervisning i grundskolan, till 30 år på olika universitet i världen, samt massor av kurser för ”vanligt folk” inom företag och fackföreningsvärlden så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var förr.

Det jag läser är förskräckande och synnerligen absurt, men tecken har funnits tidigare. Jag skall bidra med några erfarenheter från livet.

Mitt första möte med kränkthet som ett vapen inträffade på University of Michigan (UofM) där jag beskylldes för att av rasistiska skäl ge en elev lågt betyg bara för att han var från Vietnam. Jag insåg då betydelsen av det gamla judiska ordspråk som en god vän lärde mig: ”Om någon säger att din syster är en hora så finns det bara ett sätt att gå fri – att bevisa att man inte har någon syster.” Min elev från Vietnam var en ytterst charmerande person, men hans intresse och talang för arkitektyrket levde inte upp till hans självuppfattning. Jag tilldelade honom därför betyget B- på en skala från A till F. Nu är UofM ett av de fem främsta och dyraste universiteten i USA (Raoul Wallenberg tog examen på just den arkitektskolan) och följaktligen kommer de flesta studenterna från välbeställda och inflytelserika familjer, som har både juridiska och ekonomiska muskler. Detta är universitetets ledning mycket medvetna om, så när det lämnades in en anmälan om diskriminering mot mig blev det ett dj-a liv. En annan aspekt är att Vietnamkriget innebar en oerhörd betygsinflation, som fortfarande ligger kvar. I verkligheten används bara den övre tredjedelen av betygsskalan som på den tiden gjorde det möjligt för elever att slippa militärtjänst.

Processen blev omfattande med närmast rättegångsliknande former, troligen eftersom jag nekade att ändra elevens betyg med motiveringen att B- inte kunde ses om ett lågt betyg givet skalan från A till F. Min begäran att få ett skriftligt uttalande från ledningen att endast betygen A och B fick användas bifölls inte heller. Jag erbjöd mig även att ge eleven ett B om jag fick lov att justera upp alla andras betyg med ett halvt betygssteg. Inte heller det bifölls. Lyckligtvis har elevkåren en ganska tung roll och frågan avgjordes efter en lång process med många inblandade parter när elevrepresentanten deklarerade att de andra studenterna ansåg att eleven i fråga snarare borde ha fått ett C i betyg, givet hans insatser.

Mitt andra exempel är hämtat från Chalmers arkitekturskola där man ända sedan mitten av sjuttiotalet inte har delat ut graderade betyg till eleverna och där stora delar av undervisningen bedrivs som projektarbeten i grupp, något som jag, inom parentes sagt, anser vara i huvudsak bra. Att nackdelen är att upptäcka enskilda elevers tillkortakommanden säger sig självt. En kvinnlig elev som jag mötte först i fjärde året hade blivit godkänd i samtliga moment under åren. Jag insåg emellertid ganska snart att hon inte hade de mest elementära kunskaper om byggnadsteknik och inte ens förstod hur man ritar en skalenlig ritning av en byggnad. Hon var emellertid oerhört trevlig och verserad, med en utstrålning som fick hennes lärare och kamrater att se henne som mycket auktoritativ och kunnig. Lyckligtvis fanns möjligheten att underkänna vissa moment, men det togs inte väl upp av en del kollegor.

En annan elev som jag undervisade i arbetsplatsplanering visade sig även han ha mycket bristfälliga kunskaper sent i utbildningen och kunde inte framställa en enkel arkitektskiss och inte heller med ord beskriva ett projekt på begriplig svenska. Innehållet i hans arbete var undermåligt och han ritade sina skisser på fri hand med kulspetspenna och skrev sin textdel för hand på usel svenska på sidor utrivna ur kollegieblock och krävde trots det att få bli godkänd, samtidigt som kamraterna lade ned oerhört arbete på att kommunicera sina förslag till de som skulle använda sig av byggnaden. När han inte blev godkänd hävdade han att det var en klassfråga och att han, som var uppvuxen i arbetarklassen, hade ett annat ”språk” och uttryckssätt än vi från överklassen. Därför krävde han att bli godkänd. Det gick så långt så han blev handgripligt hotfull så jag tvingades föra ut honom ur mitt rum. När han lugnade ned sig förklarade jag för honom min ståndpunkt och berättade dessutom att jag själv faktiskt också var uppväxt med kroppsarbetande föräldrar och inte var imponerad av hans fördomsfulla argumentation. Efter åtskilliga år av avbrutna studier återvände eleven till skolan för att få sin examen och ville ha mig som handledare, vilket jag tackade nej till. En kollega förbarmade sig över honom och troligen fick han sin examen, mest genom uttröttning har jag förstått.

Det sista exemplet kunde gått riktigt illa – mest på grund av tidsandan. Jag hade introducerat ämnet Facilities Management i arkitektutbildningen, vilket i vår tappning handlade om att den byggda miljön skulle utformas på ett för människor användbart sätt och därmed stödja det man avsåg göra i byggnaderna - något som inte alltid stått i första rummet bland arkitekter. Inte särskilt förvånade för mig attraherade ämnet fler kvinnor än män. Arkitektskolan har alltid haft en liten övervikt av kvinnor bland eleverna, men är kanske det yrke där det är svårast för kvinnor att göra karriär och det beror absolut inte på bristande duglighet i yrket. Drömmen för många elever är att få berömmelse som stora arkitekter, något som är en försvinnande liten del förunnat – andra ser sitt yrkesval med andra ögon och har andra mål med sitt yrkesliv.

Glädjande nog gjorde den här utbildningslinjen att ett stort antal kvinnliga arkitekter fick mycket inflytelserika och välbetalda anställningar inom fastighets- och byggnadsbranschen. Detta gällde speciellt de som valde att bygga på med en masterexamen i vårt ämne. Ofta fick de rollen att anlita, anställa och styra sina manliga kamrater ute i arbetslivet. Givetvis var jag oerhört stolt över detta och berättade för mina elever att utbildningen kunde utgöra en mycket bra språngbräda för de kvinnliga eleverna och givetvis även männen som hade sitt intresse åt det hållet. Detta uttalande resulterade i en anklagelse om könsdiskriminering och sexism som rapporterades uppåt inom högskolan, vilket är oerhört brännbart. Jag påstods ha ansett att andra klassens anställningar var gott nog åt de kvinnliga eleverna. Låter det knepig?

Nu är det så att det är finare för en arkitekt att rita på hus – om det så bara är trappor eller fönster och i underställd position – än att vara inflytelserik i andra delar av bygg- och fastighetsindustrin. Att jag uppenbarligen hade motsatt uppfattning var inte intressant för den kvinna som blivit kränkt.

Att jag ”överlevde” dessa incidenter beror nog på att Chalmers var en högskola, som åtminstone då, hade viss integritet, samt att det fortfarande var så att man hade viss ”status” kunskapsmässigt som universitetslärare. Även om det bara är några få decennier sedan så hade samhället och medborgarna, på den tiden, en viss respekt för vetenskap och kunskap, till och med om den motsade deras egna fördomar och samhällets påbjudna ”sanningar”.

Fotnot: Jag är övertygad om att någon kommer att bli kränkt av ordet ”zigenarskola”, som SAOL även varnar för. Jag tänker emellertid inte förvanska historien genom att kalla det något annat än det Katarina Taikon och andra initiativtagare kallade det för på den tiden.

Att läsa:

• Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss - ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”
• Maciej Zaremba - ”Först kränkt vinner”
• Dick Harrysson - ”Kränkta av fakta”

Vinjettbilden är lånad av stå-uppkomikern Tobias Persson, vars framträdande jag väldigt gärna skulle vilja se.

"Sjukt svensk" midsommarfest i Sydfrankrike

Våra vänner sedan länge från Norge har varit på besök i en vecka. Det blev en vecka i matens tecken, trots att det har varit strålande väder. Damerna har bara varit en halv dag på stranden och dessemellan grillat sig lite på terrassen när tillfälle erbjudits.

Första matupplevelsen blev den vackert belägna restaurang Klim & KO i Leucate, som i år blivit upphöjd till stjärnstatus av Guide Michelin. Det är en fantastisk upplevelse att sitta i deras på tre sidor inglasade lokal med hela medelhavet utanför glaset. Vi åt dagens affärslunch som var absolut perfekt tillagad och till ett rimligt pris. Efteråt skakade vi ned maten med en halvlång promenad längs den vackra kusten högt över Medelhavets nivå.

En dag besökte vi Pezenas, som är en mycket vacker väl bevarad gammal stad med små vindlande gator och mängder av hantverks- och specialbutiker av alla de slag. Det vimlar av antikhandlare i staden och så är den känd som Molières stad. Vi skämtade med våra vänner att det är Frankrikes svar på Skien i Norge. Leif har arbetat stora delar av sitt liv på Ibsenteatern i Skien och liksom i Skien är det mesta i Pezenas uppkallat efter bygdens store litteräre son. Även här åt vi gott på restaurang Le Pré St Jean, som vi anser vara det absolut bästa matstället i en stad full av turistfällor runt om i den antika delen av staden.

Det blev som jag nämnde även en kort stranddag för damerna och inköp av vin hos Château L’Hospitalet för mig och Leif. Lunch åt vi på den relativt enkla restaurang Oasis, som förbättrat sig avsevärt sedan förra sommaren då maten hade en downperiod. Hoppas den fina kvalitén håller i sig även när sommarrusningen börjar.

Midsommarafton utbröt lokalt över vårt hus i Boutenac. Fransmän tycker inte det är så mycket att fira så det blir bara vi som åbäkar oss och sjunger snapsvisor och äter konstig mat. Som traditionen bjuder hade vi bjudit in de nära vänner som var tillgängliga, vilket blev ett sällskap från fem nationer. Vi började festen vid 7-tiden eftersom det hade varit 32 grader under dagen och vi ville vänta lite på kvällssvalkan på terrassen. Nu skall jag med skam erkänna att vi var väldigt svenska på ett sätt som bland den svenska kultureliten skulle anses vara ”sjukt nationalistiskt” med på gränsen till rasistiska drag. Vi åt nämligen två sorters inlagd sill med snaps och öl, knäckebröd och ost skivad med osthyvel - en norsk uppfinning helt främmande för de flesta kulturer. Jag informerade gästerna speciellt hur maten skulle inmundigas och vi fick dom att sjunga med i svenska snapsvisor så gott det gick. Bäst klarade dom "Nu tar vi den, nu tar vi den .... ", men "Helan går" blev lite stappligare. Vidare bjöds på min hemlagade koriandergravade lax, rökt lax och varmrökta laxforeller som jag rökt under dagen. Till detta små färska potatisar och som avslutning jordgubbar med handvispar grädde – till skillnad mot den mer etniskt korrekta sprutgrädden. Som eftergift till det multikulturella drack vi norsk Linjeakvavit och åt "flatbrö fra Noreg". Till råga på allt hade vi en bordsdekoration med svenska flaggor, midsommarstång och ungdomar i en påhittad blågul folkdräkt, som dansade folkdans. Lyckligtvis var gästernas kunskap av vad som är acceptabelt beteende undermåligt eftersom ingen läser Dagens Nyheter. Dom hade därför inte vett att blir kränkta utan njöt av all storsvensk nationalistisk mat och ansåg det vara en kulturell och kulinarisk upplevelse av det positiva slaget. Så är det att bo i ett primitivt land där den dolda strukturella rasismen inte uppmärksammas i tillräcklig grad.

Dagen efter denna fest och med disken avklarad ville vi inte laga mat så vi gjorde en utflykt till Girona i Spanien för att äta på den fantastiska restaurang Nu i gamla sta’n. Det är en ”ung” restaurang med ett kök som är avancerade tapas, inspirerade av asiatiskt kök. Maten är gudomlig och personalen verkar ha så himla roligt när dom tillreder och serverar sina små mästerverk. En tiorätters gourmémeny går loss på 52 euro per person och det är det värt när man vill göra något speciellt. Det är verkligen en upplevelse.

Veckan var fantastiskt trevlig och vi njöt av att vara turister tillsammans med våra vänner. Nu väntar än fler nationalistiska sommarhögtider som ordnas av vänner från olika kulturer. Det är bara att bita ihop.

Jag känner mig kränkt

Som invandrare här i Frankrike sedan 6 år känner jag mig mer och mer kränkt. Fransmännen har väldigt lite känsla för ett korrekt multikulturellt beteende. Dom envisas med att göra som dom alltid gjort och dessutom är dom stolta över det. Dom är riktiga nationalister. Det hemska är att dom inte tar det minsta hänsyn till att jag är uppfostrad i en annan kultur – dom till och med försöker, säkert med välmening, vägleda mig in i den franska kulturen. Ni kan inte föreställa er vad jag får utstå i form av närmast rasistiska situationer.

Ta det där med att hälsa på folk. Här räcker det inte med att skaka hand annat än om det är en fullständig främling. Nejdå – här skall pussas på kind, både två, tre och fyra gånger. Att jag som svensk på sin höjd kan tänka mig att genomföra en kort enkelsidig kram med bortvänt huvud bryr dom sig inte om. Men så är dom förkylda hela tiden också. Dessutom är dom väldigt odemokratiska och högdragna. När jag på franska tilltalar dem med Du hajar dom till och ser störda ut, Nej Ni och ”Min herre” hit och ”Min fru” dit skall det vara. Vilket århundrade lever dom i? Fattar dom inte att det här är djupt obehagligt för mig som är uppfostrad i ett modernt och jämlikt samhälle.

Framfusiga är dom också. Man kan inte gå ut på gatan i byn och få vara ifred utan att folk hälsar till höger och vänster och säger några ord på sin obegripliga dialekt. Det hjälper inte att jag, som lärt mig från barnsben att man inte hälsar på personer man inte känner, bara tittar stint i gatan eller fäster blicken på något inbillat intressant när jag möter folk. Har dom inte lärt sig att man skall låta folk vara ifred. Varför kan inte jag få vara som en hederlig svensk utan att få en massa andra seder mig pådyvlade.

Vad gäller jämställdhet är Frankrike hopplöst efterblivet. Kan ni tänka er att män kan ha mage att ge min fru komplimanger för hennes utseende och klädsel och till och med visa uppskattning. Till och med i TV ger intervjuare och programledare komplimanger till kvinnor för hur de ser ut och det kan till och med gälla politiker och andra kvinnor med status. . Det är inte ens ovanligt att man ser lekfulla flirtar inför öppen kamera. Det hemska är att offren för dessa övergrepp ser förtjusta ut och kanske till och med faller in i beteendet. Franska kvinnor har inte kommit så långt att de inser hur kränkande detta är. Det är som om de inte infört rösträtt för kvinnor ännu. Runt om ser man bevis på öppna eller dold sexism – olika priser för män och kvinnor hos frisören, pojk- och flickfärger i butikerna, man öppnar dörrar för damer – listan kan göras oändlig på alla övertramp.

Maten skall man inte tala om. Att mycket som bjuds här är omöjligt att äta för en normal svensk är en sak – ostron, blodigt kött, vitlök, sniglar, gåslever – ja ni hör. Att mycket av detta inte bara är äckligt utan dessutom bryter mot flera svenska religiösa tabun som vegetarismen, djurrättsaktivismen eller är rent allmänt miljösvineri tas inga hänsyn till. Det värsta är ändå att man har svårt att få tag på vanligt hederlig mat – julskinka, lutfisk, gula ärtor, Västerbottenost, surströmming (??) och en mängd annat som jag som invandrare borde kunna kräva att dom tillhandahåller av multikulturella skäl.

Så har vi dryckesvanorna. Dom dricker sällan brännvin och pilsner och knappast mjölk och fattar inte att man måste snapsa till maten när det är fest. Vin sörplar man dagligen och påstår dessutom att det är nyttigt. Av nykterhetsskäl försöker jag dricka vatten till maten under veckan och ta mig en rejäl bläcka på fredagskvällen som sig bör i min kulturella tradition. Man är väl ingen alkoholist heller? Att jag blir ifrågasatt av både fransmän och invandrare från andra länder får jag ta. Jag måste ju få utöva min kultur utan att bli ifrågasatt.

Det är svårt att tala med fransmän om det här. Dom undrar om jag inte gillar Frankrike, fransk kultur, fransk mat och franska seder. För att få dom att förstå berättar jag hur man i Sverige förhåller sig till det multikulturella samhället. Jag berättar att det anses opassande att tydligt framhålla det typiskt svenska i religion, kultur, symboler och matvanor för att inte få personer från andra kulturer att känna sig kränkta eller utanför. Man försöker också acceptera alla yttringar för främmande kulturer aven om de ibland kan vara lite svårsmälta och göra att enskilda familjemedlemmar blir drabbade. Den gängse inställningen är att vi inte till fullo kan förstå varför människor från andra kulturer gör på ett visst sätt och att det därför vore förmätet att ha synpunkter på det även om det kanske till och med är anstötligt för oss.

Vi försöker också generellt att inte utbilda onödigtvis i svenska språket och där har vi lyckats över förväntan enligt den nya Pisa-undersökningen. Istället satsar vi mycket resurser på att barn från andra kulturer skall bli bättre i sitt hemspråk – även de som är födda i Sverige. Vi försöker också i möjligaste mån se till att de från andra kulturer bor tillsammans i speciella områden så de inte i onödan skall behöva möta den svenska kulturen och det svenska språket och därmed uppleva utanförskap. Det har lyckats så bra att man numera i dessa områden, talar en egen sorts svenska, som de som bor på andra ställen inte fullt förstår. Svenska akademin försöker emellertid att motverka detta främlingskap genom att föra in delar av detta språk i normalsvenskan, allteftersom, så hela svenska folket skall behärska detta nya språk. Det här med boendet är lite samma idé som spanjorerna tillämpar på svenskar i Spanien. De bor i egna områden, med egna affärer och egna skolor och kan ägna hela dagarna åt sina speciella intressen – spela golf och dricka gin&tonic. Inte heller de kan för det mesta tala det lokala språket.

Nu verkar inte fransmännen riktigt tycka att det svenska exemplet är så bra utan vidhåller att jag nog borde lära mig bättre franska och anamma kulturen i det land jag bor i. Intressant är att de fransmän vi känner är väldigt intresserade av den svenska kulturen och då speciellt den svenska maten som dom älskar. Kanske de vi pratar med inte ens är riktiga fransmän när jag tänker efter – det verkar som om många, förutom de vars familjer bott i byn sedan urminnes tider, är portugiser, nordafrikaner, italienare, belgare och romer i vår lilla by men som både pratar och beter sig som genuina fransmän. Så har vi oss invandrare förstås från Sverige, Holland, England, Irland, Norge, Tyskland som gör vårt bästa för att passa in. Det blir många som är kränkta det så egentligen är jag nog ganska nöjd när allt kommer omkring.

Vinjettbilden har jag lånat av den geniale Jan Berglin - hoppas du ursäktar Jan