Att ge överraskande beröm

Sedan mycket unga år har jag haft problem med ryggen. Troligen har det sitt ursprung i att vi i 14-årsåldern inte hade så mycket annat att göra på våra håltimmar i realskolan än att gå ned till Nora Atletklubbs lokaler invid skolan och lyfta så mycket vi orkade. Någon introduktion om hur man lyfter, att man skall värma upp och hur man bygger upp sin kropp allsidigt fick vi aldrig. Den enda kontakt vi hade med klubben var när vi betalade medlemsavgiften – vi var som sagt 14 år gamla och våra kroppar var inte färdigväxta, men ganska starka var vi och lyfte gjorde vi för glatta livet. 75 kilo på stången i stöt var inget ovanligt på den tiden för oss. Så tog ryggen stryk också och det har jag fått leva med.

Först när jag flyttade till Frankrike och hade haft upprepade anfall där jag fått krypa på alla fyra för att förflytta mig gjordes en grundlig undersökning av min rygg. Resultatet blev att jag blev remitterad till en reumatolog som rekommenderade en så kallad infiltration med cortison på båda sidor av ryggraden – en injektion som gjordes med bamsesprutor under överinseende av en röntgenläkare som såg till att läkaren träffade rätt, vilket jag uppskattade.

Jag har nu fått två sådana infiltrationer och de verkar mellan 1,5 och 2 år varje gång, under vilken tid jag är helt problemfri – helt fantastiskt! På senaste tiden har jag emellertid haft ett antal anfall som visar att behandlingen slutat göra verkan – det är dags för en ny omgång. Reumatologen, som är en mycket trevlig man, sa senaste gången vi sågs att jag bara behövde ringa så skulle han ge mig en ny remiss för behandling. Det gjorde jag, men kom inte längre än till sekreteraren, som är en mycket antipatisk person. Hon nekade mig att tala med läkaren och ansåg att vi skulle ha ny remiss och någon ny tid ville hon inte ge mig.

Min husläkare sa att sekreteraren gick utanför sina befogenheter, men tröstade oss med att inte ens hon som kollega kan komma förbi Cerberus, som hon sa. Hon chansade emellertid på att hon själv kunde skriva en remiss på denna behandling och om det inte accepterades av radiologen i Narbonne fick vi väl gå den långa vägen över reumatologen. Sagt och gjort och med låga förväntningar åkte vi till Narbonne med remissen i en hand och de gamla röntgenplåtarna i den andra. Jovisst sa mottagningssköterskan – vi har dig här på datorn med alla detaljer. När vill du göra ingreppet – passar nästa vecka? Jag blev helt stum över hur enkelt det var. Med ett recept i handen som listade, cortison, bedövningsmedel, spruta, injektionsnålar och operationsdukar skickade dom mig till apoteket för att skaffa alla utensilier och önskade mig välkommen veckan efter.

Vi var bara tvungna att säga till dem hur nöjda vi är med den franska vården och hur mycket bättre service och tillgänglighet det är än i vårt hemland. Att vi kom från Sverige var överraskande för dem eftersom Sverige har ett ryckte sedan 60-talet att vara världsledande vad gäller vård, skola och omsorg. Den uppfattningen sitter djupt hos fransmännen fortfarande. De två bakom disken sken som solar över vårt beröm och menade att fransmännen själva bara klagar på vården och förstår inte hur bra den faktiskt är.

Jag kanske skall säga att vi fick betala 1,20 euro för injektionsnålarna och 1,80 euro för operationsdukarna – resten var fritt, liksom ingreppet kommer att vara. Kostnaden delas mellan samhällets allmänna sjukförsäkring och vår mycket rimliga privata försäkring. Det kanske krävs en liten förklaring varför jag själv måste ta med mig alla handlingar, medikamenter och redskap till ingreppet. Genom att inte lagra röntgenplåtar, hålla lager av medicin, sprutor och annat på kliniken håller man nere kostnaderna för vården samtidigt som personalen kan ägna sig åt att bota sjuka istället för att administrera och köpa in material. Som gammal professor i ämnet Facilities Management, bl.a. inom vården, kan jag inte annat än buga mig inför en sådan organisation.

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.

Fram för bra sjukvård för de unga, rika och friska

Sjukvården är ypperlig i Frankrike, vilket både våra erfarenheter och en färsk EU-undersökning visar. Dessutom kostar det ganska lite eftersom mediciner och läkarbesök till största delen ersätts av försäkringskassan. Man får tid hos sin husläkare på stört och om man är riktigt krasslig kommer läkaren hem. Trots detta har de flesta fransmän en extra sjukförsäkring – en s.k. mutuelle. Den ersätter i stort sett allting som har med sjukdom att göra. Man kan välja lite olika nivåer men vi har bett att få offerter från några bolag på en försäkring som täcker all sjukvård, all tandvård samt glasögon och linser till största delen.

Vi har roat oss med att jämföra med vad man får och vad det skulle kosta om man tar en sådan försäkring i Sverige. Jag har kollat med ett av de stora svenska bolagen. Skillnaderna är intressanta mellan länderna! Första och främst kan man inte ta en privat sjukförsäkring i Sverige om man är över 65. Åtminstone slutar alla tabeller över premier där. I de franska bolagen tillhör man den yngre kategorin om man är mellan 35 och 65, sedan kan man fortsätta till dödagar. I det svenska bolaget kräver man hälsodeklaration, som skall godkännas av bolaget för att man skall få teckna försäkring. Man måste således vara frisk för att få teckna sjukförsäkring i Sverige. I Frankrike är det olagligt att begära hälsodeklaration eller begära att få ta del av sjukjournaler. Skälet är just att det blir så ojämlikt om bara friska får försäkra sig och de sjuka får betala själv eller får högre premier. Vi har ju hört om föräldrar i Sverige som nekats försäkring för sina bebisar för att deras journal från BVC tar upp någon smärre åkomma. Man kan ju undra vad slags försäkringsbolag vi har i Sverige som kräver att bara dom som sannolikt inte kommer att utnyttja försäkringen får teckna en. Det verkar strida mot grundprincipen för försäkringar på något sätt. En annan skillnad är att det svenska bolaget inte ersätter sjukdomar som debuterar inom 2 år efter man har tecknat försäkringen och som kan härledas till noteringar i sjukjournaler som fanns innan försäkringen tecknades. I Frankrike har man 3 månaders karens för att bolaget skall skydda sig mot att någon tar en försäkring när man redan är sjuk. Å andra sidan erbjuder de flesta bolag gratis försäkring under samma antal månader och ingen karens för att locka kunder. Sammanfattningsvis täcker den franska försäkringen allt och man betalar inte en Euro för något som har med hälsan att göra. Den svenska motsvarigheten radade upp mängder av restriktioner för sådant som man inte betalade för.

Slutligen – vad kostar det? Den offert vi fått in hittills vill ha 1100 Euro/år för både mig och min fru. Den svenska försäkringen var nästan precis dubbelt så dyr. Det är inte så konstigt att man anser att privat sjukförsäkring är en lyx för överklassen i Sverige. Visst är det mycket pengar i Frankrike också, men det kan man ju kosta på sig när man har 11 % i statsskatt och 800 Euro om året i kommunalskatt.