Sedan mycket unga år har jag haft problem med ryggen. Troligen har det sitt ursprung i att vi i 14-årsåldern inte hade så mycket annat att göra på våra håltimmar i realskolan än att gå ned till Nora Atletklubbs lokaler invid skolan och lyfta så mycket vi orkade. Någon introduktion om hur man lyfter, att man skall värma upp och hur man bygger upp sin kropp allsidigt fick vi aldrig. Den enda kontakt vi hade med klubben var när vi betalade medlemsavgiften – vi var som sagt 14 år gamla och våra kroppar var inte färdigväxta, men ganska starka var vi och lyfte gjorde vi för glatta livet. 75 kilo på stången i stöt var inget ovanligt på den tiden för oss. Så tog ryggen stryk också och det har jag fått leva med.
Först när jag flyttade till Frankrike och hade haft upprepade anfall där jag fått krypa på alla fyra för att förflytta mig gjordes en grundlig undersökning av min rygg. Resultatet blev att jag blev remitterad till en reumatolog som rekommenderade en så kallad infiltration med cortison på båda sidor av ryggraden – en injektion som gjordes med bamsesprutor under överinseende av en röntgenläkare som såg till att läkaren träffade rätt, vilket jag uppskattade.
Jag har nu fått två sådana infiltrationer och de verkar mellan 1,5 och 2 år varje gång, under vilken tid jag är helt problemfri – helt fantastiskt! På senaste tiden har jag emellertid haft ett antal anfall som visar att behandlingen slutat göra verkan – det är dags för en ny omgång. Reumatologen, som är en mycket trevlig man, sa senaste gången vi sågs att jag bara behövde ringa så skulle han ge mig en ny remiss för behandling. Det gjorde jag, men kom inte längre än till sekreteraren, som är en mycket antipatisk person. Hon nekade mig att tala med läkaren och ansåg att vi skulle ha ny remiss och någon ny tid ville hon inte ge mig.
Min husläkare sa att sekreteraren gick utanför sina befogenheter, men tröstade oss med att inte ens hon som kollega kan komma förbi Cerberus, som hon sa. Hon chansade emellertid på att hon själv kunde skriva en remiss på denna behandling och om det inte accepterades av radiologen i Narbonne fick vi väl gå den långa vägen över reumatologen. Sagt och gjort och med låga förväntningar åkte vi till Narbonne med remissen i en hand och de gamla röntgenplåtarna i den andra. Jovisst sa mottagningssköterskan – vi har dig här på datorn med alla detaljer. När vill du göra ingreppet – passar nästa vecka? Jag blev helt stum över hur enkelt det var. Med ett recept i handen som listade, cortison, bedövningsmedel, spruta, injektionsnålar och operationsdukar skickade dom mig till apoteket för att skaffa alla utensilier och önskade mig välkommen veckan efter.
Vi var bara tvungna att säga till dem hur nöjda vi är med den franska vården och hur mycket bättre service och tillgänglighet det är än i vårt hemland. Att vi kom från Sverige var överraskande för dem eftersom Sverige har ett ryckte sedan 60-talet att vara världsledande vad gäller vård, skola och omsorg. Den uppfattningen sitter djupt hos fransmännen fortfarande. De två bakom disken sken som solar över vårt beröm och menade att fransmännen själva bara klagar på vården och förstår inte hur bra den faktiskt är.
Jag kanske skall säga att vi fick betala 1,20 euro för injektionsnålarna och 1,80 euro för operationsdukarna – resten var fritt, liksom ingreppet kommer att vara. Kostnaden delas mellan samhällets allmänna sjukförsäkring och vår mycket rimliga privata försäkring. Det kanske krävs en liten förklaring varför jag själv måste ta med mig alla handlingar, medikamenter och redskap till ingreppet. Genom att inte lagra röntgenplåtar, hålla lager av medicin, sprutor och annat på kliniken håller man nere kostnaderna för vården samtidigt som personalen kan ägna sig åt att bota sjuka istället för att administrera och köpa in material. Som gammal professor i ämnet Facilities Management, bl.a. inom vården, kan jag inte annat än buga mig inför en sådan organisation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar