Nystart efter 90

Min mor fyllde 90 år för några månader sedan. Med hänsyn till den höga åldern är hon lyckligt lottad. Hon är fullständigt klar i huvudet och har mängder av intressen. Hon har fram till sin 90-årsdag klarat allt själv – mat, städning, tvätt och framföra allt det stora intresset, bakning. Till det har hon ägnat sig åt olika handarbeten för att fördriva tiden.

Problemet har emellertid varit att hon så länge jag kan minnas haft värk och haft allehanda andra fysiska åkommor som satt ned hennes livslust. Den stora grejen varje vecka har varit att rada upp alla pillerburkar på stora bordet och fylla dosetten omsorgsfullt enligt skrivna instruktioner. Antalet piller har hela tiden ökat och inga har tagits bort. Många har haft som uppgift att döva biverkningarna av de andra. 

Hennes livslust var tidvis inte det bästa. Med hög ålder försvinner vännerna. Enda sättet att träffa sina gamla vänner är att gå till kyrkogården och sitta där vid gravvården någon halvtimma och berätta för dem om det senaste som hänt och tala om gamla minnen.

I normala fall ringer min mor alltid till min bror och talar om när hon tänker duscha och ringer igen när hon är klar. Han har ett arbete som gör att han enkelt kan komma om något händer. Ett av barnbarnen tittar också in varje dag en stund på en kopp kaffe och ser hur det är. Just den här dagen ringde hon inte min bror och barnbarnet hade fått ett vikariat och kunde inte komma. Givetvis föll min mor i hallen efter duschen och kunde inte ta sig upp själv. Larmet var inte heller nära eftersom hon tagit av det när hon duschade. 

När min bror kom hem på kvällen ansåg han det vara för sent att väcka vår mor så han tittade inte in förrän på morgonen. Hon hade då legat hela natten utan kläder på hallgolvet och kunde inte ta sig någonstans. Hon var i mycket dålig kondition och kördes i ilfart till lasarettet i Lindesberg där man fann att hon hade en svår infektion i kroppen och en sänka på 180.

Efter några dagars vård hämtade hon sig emellertid och chefsläkaren som varit ledig ansåg henne vara frisk nog att skrivas ut. Det visade sig att läkaren var en av min mors gamla slöjdelever så det blev ett trevligt återseende.  Ett resultat av sjukhusvistelsen blev att man såg över hennes medicinering och tog bort alla piller utom tre som hon behövde på grund av sin ålder.

Två veckor senare ville hon berätta en trevlig nyhet för mig, som hon väntat med tills hon var säker på sin sak. Sedan hon slutat med sina mediciner hade hon varit helt befriad från värk, sömnproblem och negativa tankar. Hon hade inte tagit en enda smärtstillande tablett på två veckor och inga sömnpiller. Hon var pigg och positiv och tyckte att hon fått en nystart på livet.

Det enda negativa må vara att min mors status väl har sjunkit bland andra åldringar eftersom hon nu är den som har minst antal piller i sin dosett. Men – å andra sidan ger det många poäng att köras akut till lasarettet.