Betraktelser

Nu har vi varit i Sverige i två veckor och som vanligt haft bra väder. Visserligen var det två dagars blötsnö i Nora för mig, men det störde mig inte det minsta. Vistelsen har varit fantastisk. Att få uppleva de första veckorna med nya barnbarnet Nils var en upplevelse, liksom det var att ta med min 91-åriga mor på en 50 mils dagstripp tur och retur Nora – Stockholm för att hälsa på dottern Sara. Det var första längre bilresan för min mor i hennes nya friska liv efter att hon fått slut på 15 års medicinförgiftning.

Det spännande med att röra sig mellan kulturer är att man kan jämföra. Nu är jag funtad så att jag ständigt ser skillnader, speciellt de som är lite absurda. Det blir väldigt fragmentariskt, men jag vill ändå dela med mig.

Tänk er att någon i Sverige skulle ondgöra sig, på en generell nivå, över hur kvinnor behandlas i muslimska kulturer – en sådan generalisering skulle få hela PK-maffian att stå upp som en hen och kalla personen för islamofob om inte något ännu värre. Däremot går det bra för politiker och tyckare att i TV svepande påstå att alla Sydeuropéer behandlar sina djur illa och trattar i dom antibiotika och andra hälsofarliga saker, till skillnad från svenska bönder, vilka därför inte kan konkurrera. För mig som bor i Frankrike är det inget annat än fördomsfullt och dessutom lögn. Vi åt en fantastiskt välsmakande och saftig kyckling på Bryssels flygplats på ett vanligt snabbmatsställe – den kycklingen måste således vara importerad från Sverige. Vi fick också en lika god kyckling av dottern och svärsonen i Göteborg, men den hade gått och pickat ute och kostade nog lika mycket som en fransk kyckling och hade samma kvalitet. Fortsätt ni bara att köpa kycklingar för 19.90 kronor och klaga på att det är utlänningarnas fel som plågar sina djur om ni trivs med det och även om kycklingen smakar spånplatta.

Eftersom jag var i Sverige måste jag äta svenskt. Korv med mosbricka samt semla är absolut nödvändigt – dock inte på samma ställe. Jag kunde heller inte motstå det när, den av Mannerström övertagna, kulturkrogen Kometen i Göteborg serverade kokt bergtorsk med hackat ägg, smält smör, kokt potatis och färskriven pepparrot. Det var väldigt gott, som jag visste att det skulle vara, men snuskigt dyrt tyckte jag. Denna rätt med en mellanöl tappat i glas kostade 270 kronor. Det får man en dagen trerätters lunch på en enstjärnig (Michelin) fransk restaurang för. OK – det var värt det för en gångs skull.
En kul grej med Kometen är att den är genuin i alla delar. Det inräknar också serveringspersonalen. Det är inte den här unga fräcka moderna stilen som står där och utgjuter sig över rätterna utan att veta ett skvatt om varken mat eller vin. Nej här kör man den gamla stadhotellstilen där folk fick, med mössan i hand, försöka få fem assietter med två vita och en brun. Inget fjäsk här inte – passar det inte så …. Troligen är stilen kulturskyddad tillsammans med restaurangens helhet.

Något annat vi får i Sverige är utländskt vin – dvs. vin från annat än Frankrike, vilket inte finns i vårt nya hemland. Våra vänner bjuder alltid på ofranskt vin av hög kvalitet som vi njuter av. Det är därför en spännande upplevelse att komma hem från resan och korka upp en Corbières Boutenac 2009 från Grand Moulin. Jag förstår att våra svenska vinälskande vänner blir helt tagna. Vinet är nästan svart, doften slår emot en som en våg av bär och animaliska toner och det har en kraft i smaken som inte kan jämföras med mycket annat. Nu tycker ni jag tramsar, men där finns tobak, syltade bär och ändå gott om mjuka tanniner som ger karaktär. Man glömmer även smaker på ett par veckor. Om Systembolaget hade en extra överhylla ovanför den där det står ”kraftiga röda” skulle den reserveras för dessa viner – om dom köptes in av Systembolaget vill säga.

Dagen innan vi åkte hem fick vi samvetskval och insåg att vi nog inte borde ha besökt våra barn i Stockholm och Göteborg. TV-programmet Go Kväll (tror jag det hette) hade ett inslag om hur man skall förhålla sig till resande ur miljösynpunkt. Man skall inte flyga fick vi reda på – tåg och cykel var acceptabelt. Om man måste flyga skall man flyga med fulla plan, hur man nu påverkar det som kund. Så skall man inte mellanlanda heller så då får man väl kapa planet för miljöns skull. Så skulle man använda miljöcertifierade hotell. Eftersom jag är väl insatt i de självcertifieringsorgan som resebranschen och andra branscher använder vet jag att det oftast är bluff och båg. Däremot går det bra att åka ”all inclu” som det heter och utarma de lokala kulturerna och ta död på all lokal företagsamhet på resmålet. Men fri sprit till pappa och fri glass till barnen ursäktar allt - eller hur? Allra bäst, fick vi veta, var att miljökompensera genom att betala några hundra extra för resan till resebolaget, som dom sedan påstår sig använda till att plantera skog eller plantera vindkraftverk i Norrlands vackraste och mest orörda natur. Hur mycket av de kompensationspengarna som används till något nyttigt får väl var och en avgöra.

I samma program ”gör man om människor”. Varför diskuterar ingen mode- och kosmetikabranschen ur miljösynpunkt? Samma dag försökte min fru köpa ett klädesplagg i brunt, men det finns inte i år fick vi reda på. Man tar sig verkligen för pannan – vem tusan bestämmer att man inte får klä sig i brunt i år – och varför går folk med på det. En annan sak jag funderat på när det gäller mode är hur det kommer sig att Nordkoreas pojkdiktator har bildat frisyrmode för alla innemän numera. Det skall vara skalat på sidorna och en hög hårborste på toppen – gärna fläskkotlettsvarianten, som Jan Guillou så träffande kallar det. Min fru, som är bättre historiskt bevandrad än jag är, påpekar emellertid att det inte är Kim Jong Un som
kommit på frisyren – den var populär redan under kriget bland SS-officerare – så det så. Man har sina förebilder.

En annan liten chick nyhet på extremistfronten är att Ulf Ekman - grundaren av Livets Ord - blivit katolik. Påven lär vara lika glad som Jimmie Åkesson blir när en ny järnrörsliga ansluter sig till Sverigedemokraterna – han tycker han har nog av skandaler – påven alltså. En god vän som var skolkamrat med Ulf Ekman visste att berätta att Ulf Ekman var aktiv medlem i KPML under den gemensamma skoltiden. Så det kan blir – eller hur det alltid varit skall man kanske säga.

Klockan 23.33 samma dag: Verkligen överträffar det mesta - http://www.svd.se/kultur/kim-jong-uns-klipp-politik-for-bisarr-att-ta-in_3409772.svd

Snabbvisit till Barcelona

La Barceloneta i oktober

Vår favoritrestaurang i Barcelona, Osmosis, bjöd in oss till vin- och matprovning. Eftersom vädret skulle bli bra och det bara tar drygt ett par timmar att åka dit med bil så bestämde vi oss spontant för att åka. Det blev väldigt lyckat. Man hade dukat långbord i restaurangen för 16 par och vi var de enda utlänningarna så man ställde upp med en kypare som översatte vad som berättades om vinerna och maten. Han var glad för han fick äta med gästerna och slapp jobba den kvällen.

Maten var som alltid helt fantastisk och vinerna var av det slaget som man inte normalt har råd med själv. Trevligt var det också och det gick riktigt bra att hanka sig fram på en blandning av en mängd olika språk. Det enda tråkiga var att min frus förkylning bröt ut rejält under kvällen.

För inte så länge sedan låg Osmosis som nummer 1 av Barcelonas restauranger på TripAdvisor – nu är den inte ens bland de 200 bästa, vilket kräver en kommentar om TripAdvisor och andra liknande sajter. Man kan emellertid konstatera att maten är precis lika bra som alltid och servicen kan inte bli bättre. Detta visas också av att nästan varje gäst har gett högsta poäng och överväldigande goda omdömen på TripAdvisor. En handfull gäster har emellertid gett bottenbetyg med kommentarer som oätlig mat, snålt med mat, snorkig betjäning och usel miljö. Det krävs bara några få sådana omdömen för att rasa i listan.

Man vet att vissa restauranger och hotell skriver positiva rapporter om sig själva, liksom att man skriver ned sina konkurrenter. Detta är ett problem för de här sajterna och straffas om det avslöjas. Det finns emellertid andra förklaringar. Jag roade mig med att gå igenom kritiken om Osmosis och fann att det var företrädesvis engelska gäster som varit starkt kritiska. Man inser ju lätt att den egna matkulturen, samt religiösa/etiska, personlig smak eller andra orsaker kan spela in.

Gourmetrestauranger använder ofta råvaror som gåslever, ostron, bläckfisk, sniglar, kalvbräss och annat som den vane inte kan/vågar äta. Gästen har helt enkelt kommit till fel restaurang. Man kan ju tänka sig unga fotbollsentusiaster som vill fullborda sitt besök i fotbollens Mecka med ett besök på den bästa restaurangen enligt TripAdvisor och blir serverade sju små rätter med råvaror som man aldrig smakat förr och kanske dessutom kryddat med vitlök och inte ens pommes frites till. Troligen är dom både hungriga och missnöjda när dom lämnar stället. Får dom dessutom vin till maten istället för öl så är kvällen totalt botten.

Dagen efter turistade vi, men det var varmt – 27 grader och helt vindstilla - så svettig blev man. Vi hann emellertid med Picassomuseet, men jag blir lika besviken varje gång jag följer hans utveckling. Hans kända verk gillar jag mycket, men det han gjort utöver det är knepigt. Att en så tekniskt begåvad ung konstnär kan utvecklas till en så slentrianmässig massproducent av underliga målningar är förunderligt. Mycket av det han gjorde under sitt liv påminner mest om ABF:s keramik- och målarkurser. Svenska Ord har troligen studerat hans arbeten ingående och haft liknande reflektioner när de gjorde filmen Picassos äventyr.

Santa Maria del Mar

Äntligen kunde vi komma in i den intressanta kyrkan Santa Maria del Mar från 1300-talet. Det är så uppfriskande att besöka detta överväldigande byggnadsverk helt i avsaknad av den obscena rikedom som många katolska kyrkor uppvisar. Speciellt intressant är det för oss som läst Ildefonso Falcones bok Katedralen vid havet.

Vi besökte också stranden i Barcelona – La Barceloneta – där vi åt lunch. Nog är det underligt att man kan finna en badstrand mitt i en miljonstad. Stranden var full av solande och badande människor trots att det var mitt i veckan. Vi åt en ganska bra lunch vid stranden.

På hemvägen ville min fru besöka ett outlet som heter La Roca Village, som hon läst om. Det ligger strax norr om Barcelona i riktning mot Girona. Det var enormt och rymde alla de kända märkena och några mindre kända – snyggt gjort faktiskt och mycket påkostat. Min fru saknade emellertid skoaffärer och dessutom var stilen på kläderna lite väl överdekorerade för hennes smak. Kanske det beror på att stora delar av kunderna vi såg var kineser, ryssar och araber och skyltningen var på därför lämpliga språk. För att dom skulle ta sig ända dit ut i obygden hade man en helikopterhamn i anslutning till anläggningen. Varför dom sökte sig till en outlet förstår jag inte – dom om några har väl råd att betala fullpris. Jag måste säga att jag undrar lite över det där med araberna. Hur funkar det när frun iklädd fotsid svart burka med bara springa för ögonen shoppar kläder. Vi såg många klädda på detta traditionella sätt - kvinnor alltså, inte männen, men det kanske var männen som shoppade på sig det senaste inom herrmodet för de var moderna så det förslog.

I vanlig ordning åkte vi in i La Jonquera på hemvägen och köpte på oss lite olivolja och en stor bit av den goda spanska skinkan, som vi åt som kvällsmat när vi kom hem.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av originaltexten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen  http://france-midi.blogspot.fr/2013/10/snabbvisit-till-barcelona.html

Fördomsfull äldre man

Att vara fördomsfull äldre man – kan det bli värre i dagens Sverige? En fördomsfull 48-åring ringde till radion i veckan och erkände hur han irriterade sig på äldre människor, eftersom de var så fördomsfulla. Kan det vara så att han har rätt i det? Jag har funderat lite.

Under mitt aktiva yrkesliv har jag deltagit i ganska många innovativa utvecklingsprojekt inom svensk storindustri, bland annat utveckling av nya produktionssystem för bilmontering. Vad som förvånade mig som något yngre forskare och konsult i de sammanhangen var att det nästan alltid var personer 55+ som drev nytänkandet i den traditionella industrin. Motståndet mot förändring kom starkast från de medelålders personerna mitt i karriären. Förklaringen var nog ganska enkel. De äldre, om de nu var ingenjörer eller fackföreningspersoner, kunde använda sin erfarenhet fritt utan att snegla på hur det skulle uppfattas av ledning och makthavare, medan de yngre inte hade råd att satsa på ”fel häst” utan måste följa med strömmen av klättermöss.

Jag tycker man ser samma tendens i samhällsdebatten idag. De som vågar ifrågasätta det som anses vara den korrekta uppfattningen i olika samhällsfrågor är ofta pensionerade kunniga personer. Inom akademia är det ofta emeriti, dvs. pensionerade professorer, som vågar peka på att kejsaren är naken.

På samma sätt som inom industrin är ofta den yngre generationen så upptagen av att höra till, vilket innebär att ha flest vänner på Facebook, att delta i kulturlivet, att hänga på rätt ställe och med rätt människor och att absolut inte avvika varken vad gäller åsikter eller image från det godkända.

Visst finns det stor fördomsfullhet även bland många äldre människor. Jag tror emellertid att en bidragande orsak är en alldeles speciell fördomsfullhet, som Sverige är ganska ensam om i världen, nämligen att se ned på äldre människor. Jag har aldrig mött en så nedlåtande inställning till äldre som den man möter i Sverige i någon annan kultur. Visst - i USA är man livrädd för att bli gammal, men man anser inte gamla vara sämre människor – man vill bara inte tillhöra den kategorin.  Det är lite som de där patetiska 40-åringarna med familj och barn i Sverige, som påstår att de inte känner sig vuxna och är stolta över det. I Asien är det ett adelsmärke att vara gammal och samma oerhörda respekt möter man i södra Europa. 

Denna åldersdiskriminering i Sverige resulterar naturligtvis i att många äldre blir isolerade utan möjlighet att byta åsikter med andra människor, vilket föder förstenade åsikter och rädsla för det utanför den egna världen. Att sitta ensam och grunna är inte hälsosamt i längden. Det är inte så underligt att människor i sådana situationer inte alltid är så vidsynta, men det får nog samhället och familjen ta på sig ansvaret för. 

Om jag skulle våga mig på en fördomsfull generalisering så lutar jag åt att det är de yngre och medelålders generationerna i Sverige som är mest fördomsfull och oflexibla  i sitt tänkande. Det är bland dem som det är mest diskriminerade att tänka själv och att våga vara annorlunda. Minsta avvikelse resulterar i massiv bannlysning.  Det är bara att följa samhälldebatten för den som tvivlar, men det har jag skrivit om för inte så länge sedan.

Gammal gubbe i trasiga modejeans

Mina favoritjeans av hyfsat märke börjar se bedrövliga ut. Lår, knän och rumpa är nedslitna till en babyblåvit färg och i ändan är det nästan bara varpen kvar av tyget. Ändå vill jag inte göra mig av med dom för dom är så bekväma och har varit med så många år. Jag blir nog tvungen att kasta dom ändå snart.

När vi åkte hem från Venedig i nyår fick jag emellertid en ny syn på mina gamla trotjänare. Under en liten fönstershopping bland de exklusiva boutiquerna vid Lago di Garda hittade jag mina jeans till det överkomliga priset av 400 euro. På dockan bredvid hängde mina målarbyxor och dom kostade 500 euro, med färg och allt. Denna insikt om vilka dyrgripar jag var nära att kasta bort fick tankarna att vandra i mitt huvud.

En av mina yrkessjukdomar är att jag normalt sett är ganska analytisk och strukturerad i mina tankar, men den här gången fick jag ingen ordning på tankarna. Det bara surrade av de mest absurda associationer och frågor som så ofta sker när de intryck man får är så surrealistiska att normala tankemönster inte duger längre.

Första tankarna är färgade av avsky för människans dumhet: "Vem betalar nästan fem tusen svenska kronor för ett par nedsölade och utslitna jeans" - och varför gör man det? Nästa steg i tankebanorna är: "Vem i herrans namn designar utslitna och färgfläckade jeans, och varför? Så kommer tankarna i snabb följd: "Hur dumma får folk vara?" Hur fantasilösa får modedesigners vara?. Sedan kommer de mer moraliskt färgade frågorna: "Är det inte ett oerhört hån mot dom som inte har livets nödtorft att göra deras vardagsmisär till exklusivt mode?"

Sedan försöker man se det från den humoristiska sidan. Vad händer när någon nästa år kommer på att min barndoms mest pinsamma byxor, de mörkblå rejäla jeansen med gula sömmar från Algots från Borås, blir högsta mode. Kommer samma modejournalister höja detta nya geniala mode till skyarna och föraktfullt fnysa åt alla sandblästrade jeans för tusentals kronor från förra året och kommer alla fåntrattar att snabbt hänga med och se ut som "Vi på Saltkråkan." Kommer Susanne Ljung att ha en speciell temaupplaga av programmet Stiiil på bästa sändningstid på lördagsmorgonen om det nya fantastiskt vågade jeansmodet? Nu tror jag inte att det är så lång borta eftersom inredning från 50-talet är högsta mode bland yngre idag och jag har redan sett tendenser till detta nya återanvända  jeansmode i butikerna. Jag har inget emot den gamla Rockabillymusiken, men modet får gärna de unga ha för sig själva.

Jag har emellertid inte lyckats komma till något beslut om mina numera uppgraderade trotjänare och inte heller om mina målarbyxor. Troligen kommer dom ändå att kasseras.

Så här resonerar jag: Först och främst så är inte normalt slitna jeans lika moderiktiga som designerslita jeans. Jag är helt säker på att en expert ser skillnad på ett par äkta sandblästrade och designnedsölade jeans från Prada och mina fuskslitna och fusksmutsade även utan att titta på firmamärket. Dessutom tror jag att slitna jeans måste sitta på personer under en viss ålder för att vara moderiktiga. Även om jag köper Pradajeans för 5000 spänn så kommer jag bara att se ut som en gammal gubbe som inte ens kan hålla sig hel och ren och det vill man ju inte råka ut för.

Inte lär det väl bli bättre om jag hänger på Algotsmodet när det lanseras. Då kommer jag bara att se ut som någon som stannat i den mentala utvecklingen vid 8 års ålder, men blivit tunnhårigare och rundare om magen.