Det är dyrt och otacksamt att vara en God Människa i Frankrike

Vi har nästan inga tiggare i Frankrike, vilket komplicerar livet om man vill framstå som och känna sig som en God Människa. Visst - vi har en och annan vinddriven ung man med schäferhund som försöker dra sig fram från dag till dag i sin jakt på livets mening mellan Europas länder, men det blir inte samma sak som en mor med ett litet barn som tackar en med tårar i ögonen eller en knästående tiggare som oupphörligen bugar och nedkallar välsignelser över en. Man kan visserligen köpa en stor kasse mat och lämna till ”Hjärtats Restaurang” utanför sin matvarubutik, men inte heller i det fallet så får man den där direktkontakten med eländet, som känns så fint.

Nej – här i landet är man hänvisad till organisationer som Rädda Barnen eller UNESCO om man vill göra en insats och det blir ju avsevärt mycket dyrare och inte får man ut lika mycket av det heller. Den tacksamhet och goda ryckte man får för en tjuga till en tiggare kan ju inte organisationerna erbjuda. Dels är det ju ingen som ser hur god man är och dels kan man ju inte skicka en tjuga till Rädda Barnen. En så där tio gånger så mycket känns ju redan det lite snålt och vad får man för det? På sin höjd ett kort med tack för gåvan och även jag inser att det ser lite apigt ut att sätta upp det på väggen hemma till beskådande.

Nu har jag följt debatten i Sverige om huruvida man bör ge pengar till tiggare eller ej. En del säger att det permanentar problemet, vilket även en del hjälporganisationer håller med om. Då har man inte tagit med aspekten hur mycket man får för pengarna. Det blir inte lätt för hjälporganisationerna att kunna konkurrera med en tiggare vad gäller mängden levererad tillfredsställelse per krona. Plats för produktutveckling där.