Den här gången klarade vi oss ....

Vi hade planerat en fantastisk semester där vi skulle bila till Sverige för att kunna besöka alla vänner och släktingar i en ”grand tour”. Som extra glädjeämne skulle vi besöka en ungdomsvän till min fru som bor i nordvästra Frankrike. De har inte setts på 50 år. På väg dig skulle vi övernatta i Saint-Malo som var det första ställe vi besökte i Frankrike tillsammans för 25 år sedan. Vi kom inte längre än till trakterna av La Rochelle innan semestern var slut. Det var då som vår bil blev totalt ramponerad av två långtradare som inte hade tid att titta på vägen utan körde rakt in i den stillastående kö av bilar som vi själva stod i.

Mellan den motorväg som kommer från västra Spanien, Portugal och Toulousetrakten och den motorväg som sträcker sig upp längst västkusten in i Belgien och Holland finns fortfarande en bit vanlig tvåfilig väg. Eftersom all tung trafik och annan också måste välja den vägen är den starkt trafikerad med rader av tunga lastbilar. Takten är inte hög, rondellerna många och köerna legio. Vi åker där i ca 70 km/timma och kön stannar lugnt och stilla och så gör vi. Vi står stilla och lyssnar till en talbok i sju sekunder innan något brakar in i vår bil bakifrån och sedan brakar det till igen och vi trycks framåt och trycks in i framförvarande bil. En portugisisk långtradare och en polsk långtradare har båda kört in i bilen bakom oss och därmed demolerat vår bil och två till. Man undrar lite vad de sysslade med när de av alla inte uppmärksammade att alla andra lugnt och stilla har stanna. En närstående i branschen berättar vad de troligen ägnade sig åt och det var inte att hålla ögonen på vägen och köra bil. Vi är emellertid i stort sett oskadda, vår bil är skrot och en av lastbilsförarna och mannen i bilen bakom fick föras till sjukhus i vagga.

Det tog inte lång tid innan fyra ambulanser och säkert 15 poliser från två stationer kryllade runt platsen. Det var en imponerande uppvisning av räddningsinsats och alla förhör och medicinska undersökningar gjordes på platsen. Jag kunde bistå polisen med en videoupptagning av hela förloppet från vår bil, vilket var till hjälp och visade att vi stod stilla när vi rammades.

Fem timmar efter olyckan satt vi i äntligen en hyrbil och kunde komma till ett hotell för att vila oss. Dagen efter hade vi 70 mil att köra hem. De närmaste dagarna fick vi ägna åt pappersexercis och att hitta en ny bil som vi gillar, vilket inte var så helt enkelt att klara inom de 15 dagar som vi får ha vår hyrbil. Vår gamla bil som var i toppskick och just blivit totalt genomgången förklarades som skrot och skulle kosta 150 000 att reparera. Att vi hade en cabriolet gjorde nog att vi ändå klarade oss ganska fint. De är ju mycket stabilare byggda i de lägre delarna än vanliga bilar. Visserligen fick vi rejäla problem med nacken i några dagar, men i vårt bagageutrymme krossades bara en flaska vin trots stora yttre skador på bilen.

En tur i oturen var att vi hade en videokamera i bilen som registrerade allt som händer. Med dess hjälp kunde polisen se att vi och resten av kön stod stilla när vi blev påkörda bakifrån. Det lär viss vara tillåtet även i Sverige idag att ha en sådan har jag förstått.

Det visade sig vara värre än vi trodde att skaffa ny bil. Givetvis ville vi ha en cabriolet igen, men det visade sig att nästan alla prismässigt överkomliga bilmärken slutat tillverka cabrioleter. Vi ville då gärna ha en Peugeot igen eftersom vi har bra erfarenhet av märket, men den enda bilar vi gillade var deras SUVar. Vi tittade också på en jättesnygg Toyota C-HR som var en helt annan typ av bil - ett litet högteknologiskt underverk som dessutom var snygg - så det var inte lätt att välja. Efter mycket funderande och provkörning blev det Peugeoten. Det må förlåtas mig att jag efter en sådan olycka kände mig avsevärt säkrare i den ombonade och kraftfulla SUVen än i den lilla sportiga Toyotan. Det visade sig dessutom att de teknologiska säkerhetssystemen var helt likvärdiga i de två, men ingen av dem räknar med att man skall bli påkörd bakifrån stillastående. Ett automatiserat värmesökande raketgevär för att eliminera bakifrånkommande fientliga fordon vore en fin grej tycker jag.

Det vore ju inte likt mig om jag inte drog några slutsatser av upplevelsen. De första fick jag genom samtal med polisen på platsen. Dels kan man konstatera att det finns resurser hos den franska polisen, dels att de är noggranna. Min fru som körde måste uppge sina föräldrars namn och sin mors flicknamn till utredaren, vilket är lite svårt att inse relevansen av. Vi var också lite förvånade när vi fick frågan om vi hade säkerhetsbälte på. Polisen sa att det var vanligt att fransmän inte använder bälte utan kopplar bort larmet för att slippa. Vår nya bil har automatbroms, som tekniskt sett skulle göra det omöjligt att ligga några få meter bakom framförvarande bil på motorväg som alla fransmän regelmässigt gör, men det löser man genom att koppla bort automatbromsen. Man kommer troligen också att koppla bort funktionen som styr tillbaka till rätt väghalva om man råkar korsa mittlinjen. Hur skall en fransman kunna ta innerkurva genomgående med en sådan funktion inkopplad.

Dessutom berättade polisen att man i åratal försökt övertyga politikerna om att man måste bygga ut den korta sträckan där olyckan skedde till motorvägsstandard eftersom så många dog här. Detta var inte möjligt eftersom miljövännerna motsatte sig det med motiveringen att det inte var bra för miljön. Det känns bra att veta att man bidragit till att rädda vår jord trots allt tycker jag och att det inte krävde några dödsoffer – den här gången. På lång sikt kanske man kan, genom olyckor, decimera de som väljer att köra bil så mycket att man kan rädda jorden.

En annan fundering är den ryggmärgsreflektion som de flesta svenskar har om lastbilschaufförernas skuld i det hela. Man hänvisar gärna till stressen, pressade tider och åkarnas utnyttjande av chaufförerna. Det är helt analogt till reaktionerna på lagbrotten på Trafikverket. Det är outsourcingens fel. Jag tror bara det är svenskar som menar att lastbilschaufförer är ursäktade när de surfar på nätet efter mer eller mindre skumma videofilmer medan de kör bara för att de har stressade scheman, eller när statliga tjänstemän bryter mot grundläggande lagar bara för att man gjort en olämplig upphandling. Det finns faktiskt något som heter personligt ansvar oavsett vad systemet, samhället eller arbetsgivaren hittar på anser jag.