Hagel, solsken och träslöjd

I min hemstad Nora hade vi en något excentrisk sporthandlare när jag var i de nedre tonåren. Jag minns att jag vid ett tillfälle skulle köpa en ny ishockeypuck. Nu var dom slut men skulle komma in på torsdag. På håltimman från realskolan på torsdagen gick jag in för att köpa min puck och fick reda på att de redan var slutsålda. ”Redan”, sa jag förvånat – "och när kommer nästa sändning in". ”Va tusan”, sa handlaren vresigt.” Det är ingen idé att ta hem, dom köper ju bara slut på dom”.

Flera morgnar har jag nu gått ned till vår lokala affär i byn för att köpa croissanter. Fast jag varit där redan strax efter 8 på morgonen har de varit slutsålda. Idag blev jag lite irriterad och frågade hur det kom sig att de redan var slut. De tar slut redan före 8 varje morgon meddelade ägarinnan. Men varför tar ni inte hem fler då frågade jag surt. Det spelar ingen roll för dom tar slut ändå så det är ingen idé fick jag veta. Nog finns det smarta affärmän även nu för tiden och även i Frankrike.

Annars är dagarna fulla av aktiviteter med Mateo 7 och Emiliano 10. Stranden är ju höjdaren – inte för mig, men för dom. Igår besökte vi Carcassonne som är en obligatorisk attraktion. Attraktivt är det däremot inte att äta, men mormor Annels pizza idag slank ned med stor förtjusning, men så var varje pizzahalva specialkomponerad också och då kan det ju inte bli fel.

I övrigt har dagen ägnats åt slöjd. Ett träsvärd a la Frodo Baggeråt Mateo och en slöjdkniv till Emiliano som går i sin namnes fotspår och täljer figurer av allt trä som är löst hemma fast han inte behöver låsa in sig i snickerboa. Vi har också hunnit bygga nya delar i trä till den fina träbyggsats av Carcassonne som vi köpte i går. Dessutom har vi spelat Carcassonne och jag vann utan att fuska det minsta. 

Vi hade tur i går i Carcassonne eftersom några timmar efter vi  lämnat stället kom en gräslig hagelskur med hagel stora som tennisbollar. Bara några mil från oss åt alla håll har man haft liknande oväder, men vi har förskonats. Värst är det för bönderna som får vin, solrosor och majsskördar sönderslagna av haglet. Tegeltak krossas också av de stora projektilerna, liksom bilrutor och växthus. Hoppas mor och far har bättre väder i Paris.

En sommar med förväntningar

Nu börjar sommaren fyllas så smått – om det nu blir någon i år. Skämt åsido så får vi nog nog av värme vad det lider, men det har varit segt i år. Dom som odlar tidiga frukter, som körsbär, är förtvivlade – de mognar inte utan ramlar av som kart.

Juli är fullsmockad redan nu med våra norska vänner Else och Leif först på plan och dom lappar över med yngsta dottern Johanna med son och man. Så blir det en kort glugg där vi hoppas min före detta doktorand och goda vän Martha från Brasilien dyker upp. Madelaine och Ulf kommer på sitt traditionsenliga besök till oss och sedan kommer äldsta dottern Sara och hennes man ner och lämnar sönerna Mateo och Emiliano hos oss ett par veckor. Själva åker dom på en välbehövlig semester till Paris med TGV. Vi fraktar hem grabbarna på biltåget mellan Narbonne och Hamburg i mitten av augusti och tar sedan Kielfärjan till Göteborg. Det blir ett äventyr för pojkarna.

Pojkarna har beställt besök i Carcassone som vanligt, så vill Emiliano att han och jag tillverkar en täljkniv tillsammans. Han har börjat tälja gubbar i sann Emilanda. Jag får ringa till Sverige och beställa ett lämpligt knivblad. Dessutom har Emiliano lärt sig spela saxofon och är redan riktigt duktig. Kanske en framtida jazzmusiker i familjen?

Väl hemma i Sverige blir det stora touren med besök hos släkt och vänner i Stockholm, Nora och Göteborg. Jag tänkte nog hinna med släktforskardagarna i Köping också, men Noramarken är lite sen för oss i år.

Eventuellt blir det besök hos kusinen i Tyskland på nedvägen med bil genom Europa och kanske även besök hos vänner i Helsingborg om vi nu inte tar Kielfärjan igen.

Vi ser verkligen fram emot att träffa alla i sommar och få turista tillsammans med dom i våra hemtrakter. Det är alltid lika utmanande att välja aktiviteter, men vi tränade ju på sonen David med partner tidigare i år och det blev ju väldigt bra.

På drakjakt i Carcassonne

Carcassone är drakarnas hemsvist. Där finns drakar, riddare, svärd, rustningar och allt som hör medeltiden till. Det är också en av de allra största bevarade medeltida befästningarna i världen och favoritmål, tillsammans med den afrikanska djurparken i Sigean, för barnbarnen. Omsorgsfull botaniserande bland alla tänkbara modeller av drakar tog all tid innan lunch, efter lunch blev det inköp. Drakologin har ersatt en ingående kunskap om hajar, valar och dinosaurier för Emilano. Jag vet numera massor om isdrakar, vattendrakar och annat som jag inte ens visste existerade förrut. Lyckligtvis behöver man inte lära sig latinska namn på drakar eftersom zoologerna inte klassificerat dom på samma sätt som dinosaurier. Eftersom många av barnens filmer och böcker om dinosaurier är köpta i Mexico och är på spanska blev det mest latinska namn han lärde sig. Nog är det konstigt vad små barn kan lära sig om dom är intresserade.

Hur som helst blev det en stor vattendrake - skimrande blå - samt en uppsättning smådrakar för Emiliano. Mateo ville hellre ha en pilbåge samt en byggsats för en fästning. Båda köpte plastsvärd.

Lunch åt vi på en alldeles för dyr restaurang - allt annat var fullt - men där barnen fick en rätt som dom åt med glupande aptit. Frigående lantkyckling (den gick inte längre dock) med tagliatelle i smörsås - jamjam. Kyckling här är ganska dyrt faktisk jämfört med Sverige där det är riktigt billigt. Jag har aldrig gillat den bomullsliknade kycklingen man får i Sverige, men den man köper här är saftig och delikat. Jag tror inte man har lika stora problem med matfusk i Frankrike pga kostnadsbespringar i lantbruket. Här är kvaliten viktigare än priset så bönderna får betalt för att göra ett bra jobb.

Kvällen avslutades hos våra amerkanska vänner som hade sin traditionella Hamburger-Martini-Friday. Hemgjorda hamburgare, pommes frites och stora skivor vattenmelon blev populär middag - dock ingen martini utan Oragina för barnen. Visserligen är pappa vegetarian, men inte av den fundamentalistiska sorten som tvingar på barnen viss kost. Vi fick emellertid en begränsning - de går aldrig på MacDonalds och andra likande ställen med barnen. Risken är inte överhängande hos oss heller.

När jag nattade Mateo i kväll satt Emiliano fortfarande i köket och åt smörgås. Mateo sa: "Ibland när jag tänker längtar jag efter min mamma - då behöver jag en kram av mormor Annel". När jag erbjöd mig skrattade han glatt och menade att det var ju inte detsamma.

I morgon står valet mellan stranden, afrikansk park eller australisk park. Vi får se vad det blir. Om det blir strand så kommer vi att leta på en strand med parkering den här gången så vi inte fastnar.

Vi har börjat spela golf!

Våra franska vänner tycker det har varit en kall vår. Vi har tyckt oss vara i himmelriket och våra vänner hemma i Sverige har varit gröna av avund när vi berättat om vädret här. ”Det blir så lite kvar av sommaren när våren är så kall”, säger de franska vännerna. ”Visst”, säger vi sarkastiskt, ”ni har ju bara svensk sommartemperatur till fram i början av oktober så det är jobbigt här”. Tänk så olika det kan vara! Det enda som är sig likt är att folk är missnöjda om allt inte är perfekt. Det är nyttigt att byta miljö ibland så man får perspektiv på det man har.

Vi har i alla fall äntligen kommit oss för med att börja spela golf. Det är dyrt här i Frankrike; mycket dyrare än det är på de flesta ställen hemma i Sverige. För oss två kostar det 20 000 kronor för ett år men då har man ingen inträdesavgift förstås, men nog är golf fortfarande en lyx i Frankrike. Samtidigt är det på sätt och vis mycket lyxigare i Sverige. Vi har fått skämmas i Sverige över vår gamla utrustning och våra kläder som inte alltid hade rätt märke på bröstet. Nu får man skämmas igen! Vi tog nämligen ett stort tag i plånboken och köpte oss helt nya klubbor av senaste modell och häftigaste märke när vi flyttade hit. Nu tittar folk konstigt på oss eftersom vi har så flotta grejor, medan resten av medlemmarna går omkring med utrustning av en årgång som ingen svensk golfare skulle våga visa sig med. Det är också välgörande fritt från de värsta modetrenderna på golfbanan här, men fina bilar har man förstås.

Andra ovana saker för oss är att man inte får något handikappkort, än mindre något plastkort med magnetremsa – inte ens en medlemsbricka får man. Vi frågade hur man då kan kolla vilka som är medlemmar och då sa man att det gör man inte utan förutsätter att dom som spelar är medlemmar eller har betalt greenfee. Verkar enkelt, men å andra sidan måste man ha läkarintyg för att ställa upp i tävlingar, vilket man inte behöver ha för att ta en sjukförsäkring i Frankrike. Nog är det knepigt att det skall vara så olika.

Man blir lite nostalgisk när man kommer till klubben här. Det är som det var på 70- och 80-talet i på svenska golfklubbar. Det är rimligt många medlemmar, vilket gör att man kan få spela nästan när man har lust, men också dyrt att vara medlem förstås. Det finns folk i restaurangen och kring klubbhuset. Man går inte bara direkt från bagageluckan på bilen till första utslaget som det blivit i Sverige de senaste åren och framför allt kan man spela golf utan att delta i tävlingar! På vår klubb här har man fem tävlingar under hela sommaren. Vilken svensk klubb kan man spela en sällskapsrunda på under en helg numera?

I övrigt är sommaren här. Det finns fortfarande färsk sparris för 3 euro kilot på marknaden, melonerna har kommit liksom aprikoserna. De första körsbären är här men fortfarande dyra. Alla dikesrenar glöder av vild vallmo och skogen är vit av akacieträdens blomklasar medan fälten kantas av de ljuslila tamarindbuskarna. Vinet har fått riktigt stora gröna bladruskor och vinbönderna gnäller över vädret som alltid är fel på något sätt. Garriguen är vanvettigt gul av en buske med så vassa taggar att de skär genom byxorna om man inte passar sig.

Jag skall passa på att avliva en myt som jag trott på i alla år, nämligen att bara svenska jordgubbar är söta och goda. Skälet till detta skulle vara att den svenska sommarens långa dagar ger så mycket ljus. Jag kan meddela att de franska och spanska jordgubbarna är precis lika goda. Det som gör frukt söt och välsmakande är huruvida de får mogna på sin kvist eller inte och de gubbar vi får till Sverige från andra länder är alltid plockade omogna – därav den mindre angenäma smaken. Vi äter massor med söta goda både spanska och franska jordgubbar. Men de franska är naturligtvis absolut bäst – enligt fransmännen.