God, men dyr, mat i Venedig

Med tanke på den tråkiga mat vi fick på väg till Venedig bestämde vi oss för att inte lägga alla ägg i samma korg första dagen. Vi åt därför förrätt vid Rialtobron vid tretiden, huvudrätt nere vid Markusplatsen på kvällen och dessert på det berömda Caffe Florian, också vid San Markusplatsen.

Vi fick två gånger stifta bekantskap med det "vita" köttet från Piemonte. Tvärtom vad vi lärt oss om bra kött hemma är det mycket ljusrött och dessutom väldigt mört och saftigt. Jag provade det som carpaccio med parmesan, ruccolasallad och fin olivolja och det var bland den bästa carpaccio jag ätit. Underligt nog fick min fru en skinka med Mozzarella där även skinkan var närmast ljusrosa i färgen och väldigt smakrik.

På kvällen åt vi en bit helstekt oxkött av samma kvalitet från Piemonte och den var både god och mör trots sin anemiska färg. Caffe Florian kunde vi inte motstå med sin vackra inredning. När man kom in dit kunde man tro att det brunnit på ålderdomshemmet för där satt seniorer av alla nationaliteter och häckade. Ett gäng ungdomar som kom in brast i skratt och vände i dörren.

Att ät ute är ganska dyrt i Venedig, men vi lärde oss att man bör undvika de ställen som man förväntas gå på. Man bör undvika alla restauranger som försöker locka oss turister genom att se speciellt inbjudande ut eller där det finns inkastare eller där dom har turistmenyer. Vi diskuterade lite vad dom menade med "turistmeny" - har dom speciell mat för turister? Är den sämre eller bättre än det man bjuder venetianarna på? Vi kom så småningom på att turistmeny betyder att man annonserar med en meny till rimligt pris och när notan kommer så har man lagt på en mängd kreativa tillägg som man inte hade en aning om när man gick in. På ett ställe vi åt sista dagen blev priset dubbelt så högt som priset på menyn. Inte var maten så märkvärdig heller.

Nu kan jag förstå att menyer kan locka turister eftersom det inte är så lätt att beställa i Italien. Normalt komponerar men sin egen meny rätt för rätt. Rätterna består bara av det som står på matsedeln. Beställer man oxfilé så får man en bit oxfilé helt utan garnering. Vill man ha grönsaker, potatis eller något annat så får man beställa det separat och det kostar extra. Då känns det enkelt att bara peka på en meny, men det är inte varken kulinariskt eller prismässigt särskilt bra.

Andra dagen fann vi en liten restaurang på en sidogata som inte gjorde något väsen av sig alls, men visade sig vara känd bland venetianarna för sin goda mat. Där fick vi väldig fina lammkotletter samt piggvar som var perfekt tillagad och till ganska rimligt pris. Den heter Ristorante da Mario alla Fava.

Den kulinariska höjdpunkten var emellertid nyårsmiddagen på Osteria da Fiore. Det är en restaurang som bara serverar fisk och skaldjur och maten var verkligen förstklassig, men absolut på tok för dyr. Dom hade en avsmakningsmeny för 230 euro per person och det är ju fullständigt uppåt väggarna så det blev separat valda rätter. Man blir lite krävande vad gäller kvalitet och pris när man, som vi, 15 minuter från hemmet har en trestjärnig restaurang där priserna är långt under vad man får betala på en enstjärnig restaurang i Venedig. Men - vår lokala restaurang ligger ju inte i Venedig förstår, på gott och ont.

Förutom de kulinariska upplevelserna lyckades vi få biljetter till en entimmaskonsert där ypperliga musiker spelade samtliga satser ur Vivaldis årstiderna, vilket man inte hör så ofta. Det var inte ens dyrt och en fantastisk lokal i en gammal kyrka vid Markusplatsen.