Det finns ingen ursäkt!

Vi minns idag Fadime Sahindals död. Sveriges Radio hade ett minnesprogram av den anledningen. Som ett led i detta sände man en radioteater som beskrev ett liknande livsöde som Fadimes. Jag kunde bara höra påannonsen för att få nog och stänga av radion. Kanske jag är orättvis, men jag blev så upprörd när man presenterade programmet med påståendet att alla inblandade var offer i detta hemska dåd. Eftersom jag följer den politiskt korrekta diskussionen i Sverige om sådana här frågor vet jag ganska väl vad det är för argument som torgförs.

Jag kan inte acceptera att fäder och bröder som aktivt mördar eller driver sina döttrar i döden är offer. Jag kan inte heller acceptera att mödrar som stillatigande ser på när det här händer är offer. På vilket sätt är dessa människor offer? Dom gör det dom gör av fri vilja och med berått mod, med enda syfte att bevara en heder som dom förlorar omedelbart när dom begått sitt mord.

Hur resonerar då den politiskt korrekte person som anser att alla inblandade är offer? För det första frånhänder man de inblandade allt personligt ansvar och eget tänkande, vilket är oerhört nedlåtande. Man skyller på att de inblandade är offer för sin kultur och religion. Till nöds skulle jag kunna förstå ett sådant resonemang om familjen bott kvar i en lite kurdisk by isolerad från alla andra intryck, men så är ju inte fallet. Jag skulle också till nöds förstå det om det vore fundamentalistiska människor, analfabeter och resurssvaga. Nu är det ju inte så. De här familjerna har haft tillräckligt mycket framåtanda och kunskap för att göra vad många svenska idag inte skulle våga - fly till ett annat land och en annan kultur. De är heller knappast offer för tradition och överhöghet i sina sinnen eftersom dom haft förmågan att opponera sig och tänka tillräckligt självständigt för att fly till en så främmande och för dom underlig kultur som den svenska.

Under rådande omständigheter kan jag inte se på vilket sätt det finns några andra offer än Fadime och hennes medsystrar. Alla andra inblandade har gjort vad de gjort eller blundat för det man blundat för av egen fri vilja. Dessutom har man gjort det väl medveten om att man bryter mot såväl lagar som moraliska värderingar i det land man bor i. Några ursäkter för detta finns inte och de moralrelativistiska förklaringarna håller inte vid granskning.

Att ursäkta sådana handlingar genom att påstå att alla inblandade är offer, som så ofta görs i debatten, underlättar bara för fortsatt våld och, som jag skrev tidigare, det är djupt kränkande mot människor att inte anse att dom kan ansvara för sina handlingar och stå till svars för vad dom gör. Inte menar väl de välmenande debattörerna att utomeuropeiska invandrare har sämre förmåga till självständigt tänkande, förmågan att förstå sammanhang och analys av sin situation än vi européer?

I och för sig kan jag på ett mer principiell nivå förstå att politiskt korrekta personer kan känna igen sig eftersom, att i varje läge, förespråka det som är politiskt korrekt är ett exempel på det man visar förståelse för. Att i allt ha politiskt korrekta åsikter om smått och stort är ju ett bra exempel på att vara offer för sin kultur och att avstå från eget tänkande. Kanske man själv ser det som att man är utsatt från ett kulturellt tryck att alltid hålla reda på vad man skall tycka oavsett vad ens eget intellekt och moral indikerar. Kanske dom som ursäktar Fadimes bödlar ber för sin sjuka mor, om det i framtiden visar sig att en del åsikter dom känner sig tvingade att ha inte var så lyckade?