Italienarna är bäst på pizza! Jag är ingen älskare av pizza normalt men den pizza vi fick under vår resa från Neapel söderut till Positano och Amalfikusten var något alldeles extra. Pizzor man får i Sverige och Frankrike är helt enkelt inte lika goda anser jag. Kan det bero på att många pizzabagare utanför Italien kommer från Grekland, Turkiet eller Iran och därför har en annan pizzakultur? De amerikanska missfostren med ”extra everything” skall vi bara inte tala om – än mindre äta. En annan glädjande sak var att ”neapolitana” i Neapel inte betyder massor av ansjovis eller andra besläktade vidrigheter. Vi fick nästan aldrig dessa hemska små fiskar i maten någonstans på vår resa. Skönt för jag blir sjuk redan av lukten. Om detta sociala handikapp har jag berättat öppenhjärtigt tidigare.
Annars är jag ingen enorm beundrare av italiensk mat, men en del pastarätter är riktigt delikata och om man undviker det sönderstekta(kokta) köttet som ingår i många traditionella rätter så kan man få riktigt gott kött också. Enkel oxfilé eller lammkotletter fick vi som var perfekt stekta och underbart möra och fina – dom hade till och med stekyta. Det lönar sig att spara lite på värmeenergin när man lagar maten. På vinfronten blev jag positivt överraskad. I Syditalien kan man tydligen med tillförsikt beställa enkla lokala viner eller till och med husets vin och få riktigt bra kvalitet. Inte var de så hemskt dyra heller. Min erfarenhet från Norditalien är att men helst skall beställa dyra flaskor om det skall vara drickbart. Nog om mat och dryck.
Min fru som aldrig varit i Neapel var rättmätigt upprörd över hur nedgången staden var i vissa delar. Det var länge sedan Neapel var dit man skall åka innan man dör. Numera pågår emellertid massor av byggnadsarbeten överallt. Man undrar lite var pengarna kommer från och i vems fickor de hamnar.
På vägen söderut var det självklart att besöka Pompeji, som hade blivit oerhört mycket större sedan jag var där för 40 år sedan. Vi hann bara skumma på ytan och lyckades inte hitta de mest intressanta platserna trots timmar av irrande i värmen. Rådet är att man måste läsa på ordentligt innan man besöker stället annars blir det bara ett vandrande bland stenhögar utan att man begriper något.
Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.
Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,
Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.
Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.
Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.
Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.
Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.
Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,
Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.
Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.
Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.
Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar