Att skriva om historien

Det finns saker i historien som känns besvärande. Att dessa företeelser dessutom ansågs vara goda, rättfärdiga och sällan utsattes för kritik då de hände är än mer frustrerande. Alla företeelser som idag anses tabu att beröra var emellertid inte kontroversiella när de begav sig utan bara den tidens sätt att uttrycka sig med den betydelse de hade på den tiden. För inte så länge sedan var beteckningen ”fruntimmer” helt acceptabelt vilket det inte är idag, likaså var beteckningen ”neger”, men observera, inte ”nigger” på en svart person en korrekt beteckning, som särskildes från de av blandad härkomst som mestiser, kreoler och mulatter. Detta fick man lära sig i skolan och innehöll inga som helst värderingar, om man inte hade sådana utifrån helt andra utgångspunkter. Om man idag går till Karibien, som kanske är världens största smältdegel av människor med olika ursprung, har man än fler uppdelningar på varandra beroende på varje persons anor. Där är det viktigt. Att vissa av dessa beteckningar idag har getts annan betydelse kan man bara konstatera och det är beroende på var och ens omdöme och beroende av den kulturella inramningen huruvida man använder dem eller inte. Att äldre personer ofta tycker att diskussionen blir lite tramsig och ibland förolämpande beror säkert på att man aldrig någonsin lagt några värderingar i dessa ord och därför inte anser sig behöva bli beskyllda för allehanda onda egenskaper och värderingar på grund av detta.

Riktigt tokigt blir det när nutida rättänkande beskyller människor historiskt för värderingar som hör hemma i nutiden bara för att de en gång hävdade åsikter och använde ord som var gängse och dessutom saknade moralisk betydelse vid den tiden. Som Jan Guillou påpekar kunde man faktiskt inte varken omfatta eller ta avstånd till något som inte var känt eller ens påhittat vid den tid det hände. Att således skriva om historien genom att radera eller ändra det som varit eller skrivits bara för att låtsas att mänskligheten alltid tyckt precis som man bestämt sig för att göra just nu är således inte bara stolligt och ohistoriskt utan också farligt, om det blir ett accepterat beteende. Detta gäller inte bara sådant som idag omvärderats från att vara okontroversiellt till att vara kontroversiellt utan även sådant som faktiskt var omoraliskt och hemskt och som vi helst skulle vilja glömma idag och önskar att de aldrig inträffat. Att införa censur av historien med motiveringen att man inte skall utsätta nutidens vuxna och barn för dessa historiska företeelser är en knepig åsikt. Varför inte istället ta tillfället i akt att vid läsning av en bok eller när man ser en film att förklara varför man gjorde så då och varför det inte är lika acceptabelt att göra så nu. Det borde öka både den historiska förståelsen och toleransen hos både barn och vuxna även om det innebär att man måste engagera sig lite mer i vad som händer.

Ett bra exempel på censur av historien praktiseras av nynazister, även forskare av denna kategori, som vill påstå att förintelsen aldrig inträffat utan är en konspiration från vinnarnas sida. Om dessa krafter kom till makten skulle säkerligen alla referenser till förintelsen raderas ur historieböckerna, alternativt tillskrivas den andra sidan. Att censurera historien är en tröskel man kliver över – man gör det eller inte på samma sätt som man inte kan tillåta lite tortyr, eller tortyr i ett gott syfte, i ett civiliserat samhälle.

För att avsluta denna seriösa betraktelse med något lättsammare kan jag väl säga att jag ändå som person kan tilltalas av principen om retroaktiv censur. Eftersom jag vid ett tillfälle under 70-talet, då alla ”rättänkande” individer i min omgivning var kommunister, faktiskt röstade på VPK så känns det frestande att åtminstone ändra alla historiska referenser till partinamnet till att betyda VänsterPartiet Kamraterna så att alla vi som röstade på dem inte behöver minnas att vi kände samhörighet med en av de, i sin praktik, blodigaste ideologier historien skådat och framför allt för att de som nu röstar på det namnmässigt stympade partiet inte skall behöva påminnas om vilka rötter deras parti har. Vad skulle barnen säga om de visste? Jag måste också erkänna att min tanke fortfarande slinter så det nästan alltid blir VPK när jag menar V, liksom den oftast slinter när det gäller tanken på vissa onämnbara bakverk. Skillnaden är att jag, när det begav sig, faktiskt trodde på vissa teoretiska delar av det man då visste om kommunismen, men aldrig någonsin värderat någon människa utifrån etniskt ursprung oberoende av vad jag kallar bakverken ifråga.

Tillägg: Jag måste erkänna ett misstag. När jag letade upp ovanstående illustration fann jag att VPK faktiskt betyder Volontary Pre-Kindergarten och inget annat.