Gammal man på resa - klarar sig dock galant

Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.

Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.

Hos passpolisen

Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.

Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.

En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.

Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”

Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.

Att komma ombord

Nästa steg var att skaffa ett boarding-pass, eftersom han ju inte kunde printa ut det i förväg utan ett giltigt pass. Detta kostade, som sig bör, 500 kronor. Sedan var det bara att stapla vidare med 20 kilo väska och ryggsäck till incheckning och bagageinlämning. Där var det kö och hjärtfrekvensen steg. När det äntligen var berättarens tur reste sig tjänstekvinnan bakom disken och gick, medan en annan disk lite längre bort öppnade. Nu hann ju givetvis alla andra i kön flytta sig mycket snabbare så berättaren skulle återigen hamna sist i kön, men då ropade han med hög röst att han faktiskt var först i kön och att de fick invänta honom, vilket alla gjorde. Bagageinlämningen gick utan incidenter bortsett från att han blev informerad om att destinationen Beziers skulle uttalas på svenska inte på franska som berättaren gjorde. Han blev till och med önskad trevlig resa så snart han lärt sig vart han skulle resa. Så var det säkerhetskontrollen som väntade.

Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.

På väg

Trots detta så kom pursern rusande efter berättaren med något vilt i blicken och slet från honom hans ryggsäck och frågade vad i herrans namn han hade i den. "Ja det är lite av varje, som mediciner och en del annat", sade berättaren. "Men hör du inte hur den låter - den surrar ju?" Efter att ha tömt ut allt fann man att det var den batteridrivna rakapparaten som hade slagits på i botten på ryggsäcken och därmed var alla nöjda om än skärrade.

Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.

Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.

Vinjettbilden föreställer Gösta Ekman som den "mäktige" fängelsedirektören som ständigt undrar: "Får jag bestämma nu?" och sedan bestämmer att: "Det kommer inte på fråga", för att sekunderna senare korrigerar sig och säga: "Kommer på fråga".

Att möta andra kulturer är ifrågasättande

Det är svårt att se på sig själv och de värderingar man har. Det är svårt att se de små förändringarna man genomgår och det är svårt att alltid förstå varför man utvecklar sina tankemönster i vissa riktningar. Med nödvändighet blir det subjektivt och kanske vinklat utifrån egna upplevelser. Att leva i en ny kultur och samtidigt ha möjlighet att följa utvecklingen i det samhälle, som sedan barnsben inpräntat i oss vad som är rätt och fel – vad som är rimligt och orimligt – ger en unik möjlighet till reflektion. Detta är en situation som fler och fler i världen ställs inför i dessa tider av folkomflyttning.

Som svensk har det alltid ingått i min självbild att jag levt i de bästa av samhällen. Jag har alltid med stolthet för utlänningar, som klagar över ditt och datt, beskrivit hur vi gör i Sverige. Min tilltro till den goda svenska staten har varit orubblig och i de fall det har skorrat lite har vi ju uppfunnit alla dessa ombudsmän som ser till att tjänstemän, som i tillfälliga svackor, förivrar sig rättar in sig i leden och får be den enskilda lilla människan om ursäkt. Samtidigt har jag ju känt till hur fusket bland politiker och befattningshavare har brett ut sig i andra länder. Mutor korruption och svågerpolitik har varit det gängse sättet att klara sig i alla andra samhällen än det svenska.

Jag är en nyhetsnarkoman och upprörs ofta över det jag läser i den svenska pressen. Jag har därför tyckt mig märka att den bild jag alltid haft av Sverige och den goda staten inte i alla hänseenden stämmer. Kanske media överdriver eller rent av ljuger, kanske något har ändrat sig eller kanske det alltid har varit så att mitt synfält har färgats av folkhemmets rosa glasögon. Kanske har vi i Sverige ända sedan Gustav Vasa fick dalkarlarna att inse att det var för landets bästa som han konfiskerade deras kyrkklockor och smälte ned dem till kanoner trott på att vad staten än gör är det det rätta. Kanske Olof Palme slutligen fick oss att inse att den starka staten är den bästa garanten för alla människors lycka och rättvisa behandling.

Jag kan inte rå för att jag från min utländska utsiktspunkt uppfattar det så att svenska myndigheter är oerhört potenta och målinriktade när det gäller att beivra små överträdelser av i grunden hederliga medborgare, medan de står fullständigt handfallna gentemot den organiserade brottsligheten, om den nu finns på samhällets skuggsida eller i bankernas och försäkringsbolagens styrelserum.

När jag sedan läser i medierna och på sociala medier finner jag att förfärande många i det svenska samhället inte delar min upprördhet. Framför allt förvånas jag av att så många tycker att det faktiskt är helt i sin ordning när otidsenliga regelverk och övertolkning av praxis drabbar vanliga medborgare på grund av någon teknikalitet. ”Regler är till för att följas” hörs allt oftare från oförvitliga och respekterade personer och jag inser, med viss förfäran, att jag inte invändningsfritt håller med om detta. Tyckte jag likadant för 15 år sedan eller har jag förändrat min syn på relationen mellan medborgarna och dess institutioner?

Svaret på detta är – JA. Redan mina första kontakter med det franska samhället kullkastade flera av de självklara värderingar som jag var lärd att omfatta som svensk. Det är framför allt skillnaden i maktbalansen mellan de enskilda medborgarna och samhällets myndigheter och institutioner – mellan det lokala och det centrala som förvånar en svensk i Frankrike.

Har då inte Frankrike några regler som måste följas. Jo – Frankrike har troligen många fler och mer detaljerade regler än man har i Sverige, men de tillämpas på ett pragmatiskt sätt. En regel vinner bara respekt och praktisk giltighet i den mån dess tillämpning, i det enskilda fallet, upplevs som rimlig och rättvis av medborgarna. Om så inte är fallet ignoreras regeln eller om den ändå tillämpas tar fransmännen ut sina traktorer och blockerar motorvägarna eller ser till att flygplatserna stängs för trafik. Ingen finner sig, svär och knyter näven i byxfickan. Detta insåg det franska samhällets myndigheter och institutioner tydligt 1789 – en insikt som är en stolthet och en närmast helig princip i Frankrike. Just nu håller hela den franska infrastrukturen på att sluta fungera för att den socialistiska regeringen genomfört försämringar i arbetslivets trygghetslagar utan att förankra det i parlamentets majoritet.

Redan tidigt i vår relation med de franska myndigheterna förvånades vi över hur flexibla man var. På grund av problem med postgång och andra orsaker betalade vi in våra lokala skatter ganska mycket för sent några gånger. Detta resulterade någon gång i ett hövligt brev med en påminnelse, men aldrig några sanktioner från Skattemyndighetens sida. Våra amerikanska vänner hade samma erfarenhet. Vi fick också snart lära oss att det lokala alltid har bestämmanderätt över det centrala i frågor som rör den enskilde medborgaren. Borgmästaren och hans folkvalda råd kan ignorera centrala synpunkter och regler i exempelvis byggnadsärenden om han anser att det drabbar den enskilde orimligt eller om orättvisa uppstår mellan olika individer (Dessutom kostar det inget att få byggnadslov). Borgmästaren berättade att de centrala myndigheterna skulle vara tvungna att dra honom inför domstol om de vore missnöjda med en dispens han gett i ett enskilt ärende och de förlorar alltid om de försöker. Vidare utdöms inte avgifter och böter bara för att myndigheten har formell rätt att göra det eller som inkomstförstärkning till det allmänna. Skälighet verkar vara rättesnöret och motiven och ändamålet måste vara tydliga för att accepteras. En annan fransk underlighet är att rättvisa skipas genom att det en får göra får alla göra. En fransman blir inte gladare för att grannen fråntas en rättighet, bara om han själv får samma rättighet, vilket är svårt för mig som svensk att förstå.

En egenhet som ibland irriterar mig som svensk är att man ser mellan fingrarna med uppenbara regelbrott som ”alla” känner till. Ett exempel är att många familjer deklarerar hustrun som ensamstående mor trots att paret levt tillsamman i åratal och har barn tillsammans. Detta är nämligen skattemässigt och ekonomiskt mycket fördelaktigt i Frankrike. Först när yngsta barnet fyller 18 gifter man sig med pompa och ståt och med borgmästaren som vigselförrättare. Skälet till att detta är möjligt är att överdriven kontroll från myndigheternas sida av den enskilde anses vara en allvarlig intervention i den enskildes privatliv. Den enskildes rätt till privatliv värdesätts högt även om vissa fuskare klarar sig undan.

Organisationen av vissa samhällsfunktioner är också mycket pragmatisk. Samverkan mellan privata och offentliga initiativ inom exempelvis sjukvård är inte en ideologisk fråga utan en praktisk där olika krafter bidrar med det de är bäst på. Detta resulterar i att Frankrike enligt WHO, år efter år, har världens bästa och mest effektiva sjukvård. I vårt fall har vi personliga specialister för alla de åkommor som drabbat oss med stigande ålder och det är en blandning av privata och offentliga aktörer och de är alla tillgängliga med kort varsel och för personliga samtal både öga mot öga och till och med ibland per telefon. I speciella fall kommer de hem.

Givetvis får denna ”slappa” inställning från myndigheternas sida vissa negativa praktiska konsekvenser, men de värderingar som ligger till grund har å andra sidan många positiva följder i det civila livet. På negativa sidan är att det är oerhört svårt att genomföra förändringar i Frankrike eftersom fransmannen är konservativ oavsett var på vänster-högerskalan de befinner sig. Försök att övertyga en fransman om att en uråldrig vana bör brytas är något många politiker stupat på. En annan stor nackdel är att de protester som starka medborgargrupper tar till mot vad man upplever som orättfärdigt ibland tar sig uttryck i ren huliganism. En ytterligare svårighet är möjligheten att försämra för någon medborgar- eller yrkesgrupp även om det är uppenbart att de har oskäliga förmåner.

På den positiva sidan får man ett öppet samhälle där människor upplever sig rättvist behandlade och om de inte blir det så kan de säga ifrån och får oftast sin vilja igenom. Självkänslan och upplevelsen av att ha inflytande är stor hos de enskilda medborgarna. Detta upplever jag ger en relation i det dagliga livet där man inte passar på varandra och mäter mina förmåner och tillgångar mot andras och inte bevakar varandra. Man är inte rädd att ge andra erkännanden och att glädjas åt varandras framgångar. Livskvalitet upplevs inte som ett nollsummespel. Identitetspolitiken ser man inte mycket av i det dagliga livet – respekten för och nyfikenheten på det annorlunda är tydlig och framför allt respekten för de äldre är fantastiskt för en svensk att uppleva och umgänget mellan generationerna är otvunget. Likaså är den artighet och känslan att bli sedd i alla möten människor emellan glädjande (med undantag för i trafiken). Acceptansen för det annorlunda är lite av en paradox eftersom väldigt många ute på den franska landsbygden aldrig har vistats utanför sitt närområde och de flesta som bott där i generationer har någon släktrelation med varandra, vilket vi nytillkomna ju inte har.

Åter till frågan om jag som person har förändrats av mitt möte med det franska samhället. Den mest radikala förändringen är att jag insett att ett samhälle, med för och nackdelar, kan bygga på att samhällets institutioner och dess regler är till för medborgarna och för att skapa ett bra liv i vardagen. Regler är således inte ”till för att följas” eller ge samhällets institutioner laglig rätt att styra och straffa medborgarna, utan måste relateras till hur rimlig en tillämpning av en regel är i det enskilda fallet. Denna åsikt hade jag haft mycket svårt att acceptera innan jag mötte den franska kulturen. Vad jag inte insåg tidigare var att den byråkrati, som i sitt ursprung tjänar till att behandla alla lika inför lagen, vid en viss punkt riskerar att börja leva sitt eget liv och blir en maktapparat som ofta drabbar de minsta i samhället - de som inte har resurser och kontakter eller inte är utrustade med bristande samhällelig moral, som gör att de är oberörbara. Det ”vanliga medborgarna” blir ofta de enda som ”det starka samhällets” myndigheter och institutioner rår på – de andra går fria.

Det franska samhällets relation mellan det centrala och lokala är närmast omvänd mot det svenska. Visst – den centrala makten försöker ibland och speciellt den nuvarande regeringen har försökt att införa regler och lagar mot medborgarnas vilja, men det har i varje fall resulterat i kaos, kravaller och drastiskt minskade opinionssiffror för regeringspartiet och presidenten. Vi är som sagt mitt inne i en sådan kris just nu.

Som Vinjettbild valde jag ett några år gammalt exempel på resolut myndighetsutövning. Ni kan fylla på själva med mer aktuella exempel.