Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.
Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.
Hos passpolisen
Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.
Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.
En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.
Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”
Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.
Att komma ombord
Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.
Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.
En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.
Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”
Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.
Att komma ombord
Nästa steg var att skaffa ett boarding-pass, eftersom han ju inte kunde printa ut det i förväg utan ett giltigt pass. Detta kostade, som sig bör, 500 kronor. Sedan var det bara att stapla vidare med 20 kilo väska och ryggsäck till incheckning och bagageinlämning. Där var det kö och hjärtfrekvensen steg. När det äntligen var berättarens tur reste sig tjänstekvinnan bakom disken och gick, medan en annan disk lite längre bort öppnade. Nu hann ju givetvis alla andra i kön flytta sig mycket snabbare så berättaren skulle återigen hamna sist i kön, men då ropade han med hög röst att han faktiskt var först i kön och att de fick invänta honom, vilket alla gjorde. Bagageinlämningen gick utan incidenter bortsett från att han blev informerad om att destinationen Beziers skulle uttalas på svenska inte på franska som berättaren gjorde. Han blev till och med önskad trevlig resa så snart han lärt sig vart han skulle resa. Så var det säkerhetskontrollen som väntade.
Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.
På väg
Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.
På väg
Trots detta så kom pursern rusande efter berättaren med något vilt i blicken och slet från honom hans ryggsäck och frågade vad i herrans namn han hade i den. "Ja det är lite av varje, som mediciner och en del annat", sade berättaren. "Men hör du inte hur den låter - den surrar ju?" Efter att ha tömt ut allt fann man att det var den batteridrivna rakapparaten som hade slagits på i botten på ryggsäcken och därmed var alla nöjda om än skärrade.
Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.
Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.
Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.
Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.
Vinjettbilden föreställer Gösta Ekman som den "mäktige" fängelsedirektören som ständigt undrar: "Får jag bestämma nu?" och sedan bestämmer att: "Det kommer inte på fråga", för att sekunderna senare korrigerar sig och säga: "Kommer på fråga".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar