Det som är trevligt i Frankrike när det gäller matlagning är att det finns en levande landsbygd som producerar mat till alla människor, som inte har fördelen att bo där man kan producera mat. Det gör att problemet med tillgång till närproducerad mat är närmast obefintlig och inte begränsad till storleken på balkongen till våningen i innerstaden.
Förutom att man på de flesta ställen i landet har tillgång till lokalproducerad mat på de veckoliga marknaderna så kan man både köpa direkt hos producenten och i speciella affärer som specialiserar sig på att tillhandahålla varor från producenterna runtomkring. Vi har fått en ny sådan butik bara 10 minuter från där vi bor. Där säljer man, förutom givetvis lokalt vin, även mejeriprodukter, frukt- och grön, kött samt diverse marmelader, konserver och charkuterier – allt från bönderna i området.
En favoriträtt som vänner från Sverige alltid vill ha när de kommer på besök är anka i alla dess former. Vi har hittills köpt ankbröst som här heter magret de canard. På en av de närliggande restaurangerna En Catimini fick vi emellertid något som heter filet de canard, som för vårt öga såg ut att vara en vanlig magret de canard, men var oerhört mycket mörare och saftigare. Vi fick då lära oss att magret är bröstet på de ankor som föds upp för att ge den berömda anklevern - foie gras, medan filet de canard är bröstet på en anka som föds upp enkom för sitt kött. Magret är således en biprodukt i ankleverproduktionen kan man säga, medan filet är en primärprodukt. När man köper dessa verkar de väldigt tunna och man undrar om ett bröst verkligen skall räcka till två personer, men när de hamnar på grillen eller i stekpannan sväller de upp till minst dubbla tjockleken och blir fantastisk saftiga och fina – förutsatt att man inte steker sönder dom.
Just ett sådant ankbröst från en bonde i grannbyn hamnade på vår grill idag tillsammans med en gratin på squash och soltorkade tomater och eftersom det just nu är fikontider så hade jag plockat stora fina färska fikon ute i naturen, som jag grillade till köttet. Det finns inte så mycket mer att önska förutom ett gott närproducerat rödvin och kanske några bitar ost från en lokal gård, samt till dessert jordgubbar och melon från grannbyn. Så det kan bli när man låter människor på landet försörja sig på det de sedan generationer har lärt sig och är bra på. Då sliper man köpa sparris från Chile som vi fick göra när vi senast var i Sverige trots att det var högsäsong för sparris i det betydligt mer närliggande Spanien, som dessutom ligger inom EU. För att inte tala om alla äpplen från Sydafrika som bjuds ut medan svenska trädgårdar är täckta av rutten fallfrukt.
Man kanske skulle skänka detta en liten tanke när man diskuterar det avskydda jordbruksstödet som förutom till de engelska och svenska kungahusen till stor del går till franska bönder. Det är inte bara meningslös tobaksproduktion i norra delen av landet och överproduktion av dåliga viner som inte säljer sig själva som får stöd. Det är också ett stöd till en levande landsbygd med närproducerad mat så fransmännen slipper att köpa sin frukt och sina grönsaker från Sydamerika och Sydafrika. Inte heller behöver dom odla sin mat på väggarna i Paris trots att dom är 60 miljoner på ungefär samma yta som Sveriges 9 miljoner innevånare. Vi i Sverige däremot drömmer om att klara vår livsmedelsförsörjning genom att odla på storstadsbalkongen, på tak och på väggar i framtiden. Men så har ju inte fransmännen fattat det där med miljötänk heller. Dom har inte fattat att 90 % av planeten måste avfolkas för att rädda dess fortlevnad till kommande generationer. En liten undring jag inte har fått något svar på är emellertid var man skall få tag på all ekologisk naturgödsel till alla ”hängande trädgårdar” och hur det kommer att dofta kring våra innerstadsgator i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar