Mattjat - igen

Det diskuteras mycket just nu att svenska konsumenter bör köpa svensk mat för att gynna bönderna. Vissa handlare har lagt på en krona på mjölken som skall gå till bönderna, men grisbönderna funderar på att gör det sämre för grisarna eftersom folk har börjat föredra svensk fläsk och det måste man tydligen ändra på.

Med detta i tankarna går jag till mina franska butiker och studerar utbudet. På vinområdet är det helt entydigt. På de två stor kedjorna Carrefour och InterMarche som vi besöker finns inte en enda utländsk vinflaska – inte ens från grannländerna Spanien och Italien. Skälet är att franska kunder inte anser de vinerna vara drickbara och dessutom vet man ju hur dom fuskar i andra länder. På mejeriområdet är det nästan likadant. Olika mjölkprodukter är endast från Frankrike, men det är noga med vilken region de kommer från. När det gäller ost är man lite mer liberal, speciellt när det gäller specialostar. Då kan man hitta både Italiens, Spansk, Holländsk och Schweizisk om inte motsvarigheten finns i Frankrike. Även här är regionen oerhört viktig. Kött är nästan uteslutande franskt i affärerna, men på restauranger kan man få annat, exempelvis utmärkt Angus från Skottland, men då redovisas det noggrant på stora skyltar eller på menyn. Samma sak är det med fisk där man noga talar om från vilken fiskezon den kommer.

Säkert finns det inslag av protektionism i detta, men framför allt beror det på att fransmän inte vill ha mat från andra länder eftersom ju alla fransmän vet att den maten har mycket sämre kvalitet. Jag har berättat förut att det är oerhört noga att rätt vara kommer från rätt region i Frankrike, men om det inte rör sig om sådana specialvaror så är närhet till odlaren det viktigaste för den franske konsumenten. Tråkigt nog finns en motsatt trend bland yngre fransmän som anammat den amerikanska matkulturen med mängder av halvfabrikat, mycket socker och andra snabba kolhydrater, lightprodukter och annat skräp. Därför har andelen mycket feta ökat kraftigt även bland fransmännen under det senaste decenniet.

En annan trend som är kraftig här är BIO, eller vad vi kallar ekologiskt. Undantaget är emellertid närodlat för de bönderna odlar som de alltid gjort och bryr sig inte om att skaffa BIO-stämplar på sin mat. Alla vet ju hur de arbetar ändå. De stora internationella matdrakarna är emellertid noga med att sätta BIO-lappar på allt de producerar oavsett vad det är i det. Min fru var på apoteket idag för att hitta kosmetiska produkter som hon inte fick allergiska besvär av. Allt skulle säljas med argumentet att det var rena naturprodukter och BIO. Min fru försökte förklara att det inte var någon garanti mot allergi att det var är BIO eller kom från naturen. De allra flest saker man är allergisk mot kommer just direkt från naturen, som pollen, skaldjur, kvalster och annat naturligt.

Nu läser jag i dagens tidningar att jordbruksverket i Sverige ifrågasätter det goda med närproducerad mat ur miljösynpunkt. Detta illustrerar väl skillnaden mellan den svenska och den franska inställningen. I den svenska debatten är det allt överskuggande argumentet ”miljön”. I media och ofta i politiken är detta portalparameterns framför allt. Det är sekundärt om tvätt- och diskmaskiner rengör dåligt, dammsugare inte suger rent eller mat smakar sämre, bara det är bra för miljön. Inget fel i att det är bra för miljön, om det stämmer, men det finns andra parametrar som måste vägas in när man tar politiska beslut – och egna som konsument för den delen. När det gäller alla produkter kan det inte var oväsentligt att de gör jobbet, som de är avsedda för.

När det gäller mat så måste man väga in smak och kvalitet, möjlighet till yrkesstolthet hos producenten, arbetstillfällen och försörjningsgrad för landet, liksom sociokulturella förhållanden där de produceras samt miljöbelastning ur olika hänseenden. En inte oväsentlig sak är också att man köper de produkter som produceras i ens egen miljö så att möjligheter till god livskvalitet uppstår i närsamhället. Om man ensidigt fokuserar på, vilken som helst av dessa parametrar kan det få absurda konsekvenser och det tycker jag nog det ensidiga fokuserandet på vad man tror är bra för miljön ofta får. Likande ensidiga absurda prioriteringar finner man inom svensk vapenindustri där sysselsättning i Sverige och egenproduktionen går före allt annat. Den subventionerade maten i Norge som gjorde att bönderna inte hade råd att dricka sin egen mjölk eftersom den kostade mindre på Rema1000 än de fick betalt från mejeriet är ett annat exempel, eller de ekonomiska suboptimeringar som gör att man skickar färsk fisk från Skandinavien för att rensas i Kina och sedan fraktas tillbaka till hemlandet för konsumtion. Eller varför inte miljöargumenten mot brytning av sällsynta jordartsmetaller i Sverige, samtidigt som dessa är de kanske viktigaste råvarorna för all alternativ miljöteknik. Tur att mongoler och andra avlägsna folkslag är beredda att offra livet och sin miljö så vi i Sverige kan leva ett fint och ekologiskt liv fulla med elbilar och vindkraftverk, som behöver tusentals ton av dessa metaller för att fungera. Att vi sedan kan skicka skrotet till småbyar i Indien där barn, som troligen aldrig når vuxen ålder på grund av förgiftning, återvinner resterna är bara grädde på moset för oss i västvärlden.

Jag upplever att man i Frankrike har lite andra prioriteringar när det gäller mat. Först kommer kvalitet på maten, sedan kommer chauvinism med värnande om det lokala, regionala och franska i den ordningen. Pris spelar givetvis in, men samspelar ofta positivt med det lokala eftersom man eliminerar mellanhänder. Att det lokala nästan alltid samspelar med kvalitet och smak beror inte främst på hur det produceras utan på att sådant som växer får mogna där det växer och att alla varor helt enkelt är färskare och inte behöver en massa kemikalier för att klara transporter och inte heller behöver hålla sig i långa tider. I sådana fall föredrar jag alltid sparris odlad nära mig av en bonde jag känner framför en peruansk knippa, som kanske är mer ekologiskt certifierad.