Jag följer inte med i den svenska arkitekturdebatten idag från min plats i Frankrike och inte heller är jag medveten om hur den svenska arkitekturproduktionen ser ut idag annars än det jag råkar stöta på vid besök i Sverige. Jag blev därför intresserad och road när jag stötte på rörelsen Arkitekturupproret och framför allt deras utmärkelse Kasper Kalkonpriset, som delas ut samtidigt som det traditionella arkitekturpriset Kasper Sahlinpriset. Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över exempel på både de som nominerats till Kalkonpriset, som av de som vunnit det prestigefyllda Kasper Sahlinpriset. Skillnaden var hårfin och det fick tankarna att gå till det formspråk som var så vanligt under miljonprogrammet på 60-talet – något som jag aldrig trodde jag skulle behöva återuppleva. Det fick mig att minnas och tänka tillbaka på min egen relation till arkitekturen och arkitekter och jämföra detta med den kritik som Arkitektupproret artikulerar.
Jag blev antagen till Chalmers Arkitekturskola 1969, som en av de relativt få personer som kom från en landsbygdsmiljö där få byggnader var högre än två våningar och mestadels uppförda i trä. Det som jag omedelbart insåg var att den syn på byggnaders och dess utformnings självklara relation till det vardagliga livet och användandet, som man hade in min uppväxtmiljö var ganska ointressant i det yrke jag hade valt att utbilda mig till. Arkitektur var något i sig själv som inte icke-arkitekter kunde förstå till fullo och inte borde ha åsikter om. Eftersom många av mina kurskamrater hade föräldrar eller nära anhöriga inom yrket eller åtminstone växt upp i en miljö där Arkitektur (OBS - med stor bokstav) kunde förstås hade jag en del att ta igen. Det ämne i utbildningen som jag emellertid kunde relatera min egen erfarenhet till var det som förmedlades av professorn i arkitekturhistoria Elias Cornell och hans livfulla föreläsningar om allt från samlarfolkens till nutidens människors byggande. Jag kunde i hans undervisning få stöd för min egen uppfattning om vad syftet med mitt kommande yrke skulle kunna vara.
Ett främlingskap, hos en del kollegor gränsande till förakt, gentemot icke arkitektskolade människors värderingar om den byggda miljön var således ett tidigt intryckt jag fick. Detta var hos en del så implicit att de inte själva var medvetna om det utan att man troligen måste komma ”utifrån” för att observera det, men hos andra en väl artikulerad hållning man var stolt över. En paradox i detta var att en rörelse att involvera brukarna i designprocessen började under den här tiden inom både forskning och undervisning på våra arkitektskolor och även bland en del praktiker, men trots detta låg en underton av professionell egennytta under även dessa positiva strävanden, vilket jag och mina doktorander försökt beskriva i en artikel i den tyska tidskriften Logistik & Arbeit [1].
Det andra förhållandet jag kände mig främmande för, men inte då kunde artikulera ens för mig själv, var den närmast religiösa uppfattningen bland arkitekter att det fanns en motsättning mellan ”form och funktion”. Underligt nog förefaller denna föreställning tjäna som vägledning även i den kritik som idag framförs av Arkitektupproret om än inverterad. Med vardagligt språk kanske man kan säga att vi talar om en förment motsättning mellan skönhet och användbarhet. Numera, i Arkitektupproret, kritiseras arkitekterna för att bara tänka på användbarhet och strunta i skönheten. Det har inte alltid varit så i modern tid.
Under hela min utbildning och nästan hela mitt yrkesverksamma liv har det motsatta varit fallet. Själv har jag ägnat min yrkesgärning åt forskning kring och utformning av byggnader för allehanda mänskliga verksamheter, bostäder dock nästan helt undantaget. Kritiken mot arkitekter har under decennier varit att många av de stora arkitektoniska mästerverken och många mer alldagliga verk som uppskattats av professionen har fungerat dåligt för sina verksamheter och i vissa fall till och med varit till skada för verksamheten och orsakat skada, hälsoproblem och andra olägenheter för de som använder och vistas i byggnaden.
Svaret från kollegor på denna kritik har alltid varit att man inte bara kan tänka på funktionen utan att det ju måste vara vackert också. Man hävdade att användbarheten hos ett byggnadsverk skulle stå i motsats till skönheten. Att det samtidigt funnits en kritik som inriktat sig mot att, trots den förmenta fokuseringen på estetik, mycket som byggts framstått som oskönt i den arkitektmässigt otränades öga är motsägelsefullt. Det väckte visst uppseende när kollegan professor Boris Schönbeck och jag delvis seriöst och delvis som provokation, förespråkade att Prins Charles av England skulle utses till hedersdoktor i arkitektur på Chalmers för sin välkända arkitekturkritik.
Just i påståendet att användbarheten skulle bli lidande eftersom det var arkitektens skyldighet att prioritera skönheten bygger på grundläggande missuppfattning bland arkitekter, som faktiskt jag har funnit, är unikt bland de yrken som designar bruksföremål. Definitionen av funktion inom designteorin är ”en egenskap som ges objektet och som syftar till en förväntad effekt”. En av många, men en mycket kraftfull, effekter som en byggnads utformning ger upphov till är givetvis hur den uppfattas visuellt – hur den passar in och vilken upplevelse den ger i den byggda helheten. Att särskilja denna funktion från mer praktiska egenskaper som kan mätas i meter, kronor och decibel är inget mindre än okunnigt om designteorins grunder och som sagt – unikt bland de yrken som utformar bruksföremål. Nu kan man ju lite ironiskt säga att just avsaknaden av estetisk omsorg är ett medvetet försök att tilldela en byggnad en kraftfull funktion med effekten att irritera människor och få dem att uppleva olust i den byggda miljön. Att det samtidigt skiljer den ”kunnige” betraktaren från lekmannen får väl ses som en bonus. Det är ju den generella betydelsen av estetik som skiljer en byggnad från en mobiltelefon. Få blir upprörda om grannen köpt en, som man tycker, smaklös telefon, men många drabbas av olust om en byggnad utformas på ett sätt som upplevs som ett övergrepp på ens livsmiljö eller på det historiska arvet. Eller som jag lärde mig av Elias Cornell – en byggnad kan man inte undvika att bruka, inte lägga åt sidan, inte bortse ifrån eller glömma bort. Den finns där mitt ibland oss under lång tid oavsett vad vi gör. Det är ett stort ansvar att axla för dess upphovsman.
Hur kan det då bli på detta sätt och varför röner inte andra yrken som utformar bruksföremål denna kritik. Svaret är mångfasetterat och för att börja med de som utformar andra bruksföremål, som telefoner, bilar och andra tekniska artefakter som vi delvis använder för att uttrycka vår personlighet och njuta av tillvaron. Svaret är att den utformning som inte tillfredsställer användarnas behov och gillande blir kvar på hyllan och designern i fråga får ägna sig åt ett annat yrke - deras produkter säljer inte och ingen producent anlitar dem efter ett sådant misslyckande.
Jag resonerade just kring detta avseende arkitekter i en text för några decennier sedan [2]. Min förklaring var att arkitekter mycket sällan återvänder till sina verk för att ta reda på hur de som använder det upplever dess användbarhet. Skälen är olika, men ointresse för frågan kombinerad med att beställaren inte betalar för det spelar in – det ingår inte i uppdraget att ha kvalitetsuppföljning.
En annan aspekt som skiljer arkitektens arbete från andra designyrken är att beställaren nästan aldrig är den som brukar byggnaden utan är ett företag som värdesätter helt andra egenskaper än de som är viktiga för de som dagligen brukar byggnaden eller de medborgare som dagligen vistas och använder den byggda miljön. Man kan således tillfredsställa sina direkta beställare – dock inte de verkliga - även att man utformar något som en majoritet av medborgarna känner stor motvilja mot. Följaktligen blir det heller inga negativa följder av att man utformar verk som många ogillar, till skillnad mot det omedelbara ”straff” man skulle få om man utformade exempelvis mobiltelefoner eller bilar.
En annan aspekt som inte manar till aktsamhet är att man som arkitekt får betalt ”in blanco” kan man säga. Man utformar ett verk som kan se bra ut som idé, men dess verkliga egenskaper blir inte uppenbara förrän de är byggda och tagits i bruk och då är det ju för sent att göra något åt det. Det tillverkas också i ett exemplar och misstag kan därför inte enkelt rättas till på samma sätt som vad gäller andra bruksföremål. När dessutom ingen ansvarig är intresserad av utvärdering eller korrigering så går det lätt illa. Det här leder in på ett förhållande som är speciellt och problematiskt för arkitekturproduktion. Pedagogen, filosofen och pragmatikern John Dewey (1859-1952) pekar på att en handling inte till fullo kan utvärderas annat än utifrån den effekt det ger upphov till. Således inte utifrån hur god idén är eller utifrån en representation av idén i form av en ritning eller modell, utan bara utifrån den effekt det färdiga resultatet orsakar i det dagliga livet på kort och lång sikt. Det finns en vitt spridd uppfattning inom arkitektyrket att det verkliga resultatet är intentionen - ritningen och dess tillhörande illustrationer.
Alla dessa aspekter av arkitektyrket har således till del sina yttre och organisatoriska förklaringar och kan till delar skyllas på beställarnas värderingar och önskningar, men delvis återfaller en sådan ursäkt på arkitektprofessionen själv eftersom en definition av en profession är att den skall ge råd till sin kund utifrån bästa professionella kunskap – inte bara göra beställaren glad även i de fall när denne efterfrågar kvaliteter som uppenbarligen strider mot god professionell praxis.
Här kommer emellertid ett annan väl dokumenterat förhållande in. Sociologen och professorn vid University of Princeton’s arkitektskola – Robert Gutman - har i en stor intervjuundersökning funnit, att åtminstone nordamerikanska arkitekter, främst utformar sina byggnader med strävan att tillfredsställa sina kollegor och få beröm och utmärkelser från dessa. I linje med detta har den tysk-amerikanske arkitekturprofessorn, vid University of Cincinnati – Wolfgang Preiser - resonerat. Han är den som har utvecklat tekniker för utvärdering av byggnader i bruk (Post Occupancy Evaluation). När han för ett par decennier sedan skrev en rapport där han utvärderat några av de mest berömda nordamerikanska arkitekturverken och skrev en debattartikel under namnet ”Foam Follows Function” kunde han inte få den publicerad i någon amerikansk arkitekturtidskrift. Han vände sig då till mig som då kunde placera ett antal av hans artiklar i The International Journal of Corporate Real Estate, som jag då var medlem i redaktionskommittén för.
Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att göra en utvikning till ett helt annat område som numera ligger mig varmt om hjärtat – att ta del av verken av matlagningens skickligaste konstnärer. De få gånger jag över huvud taget har råd att gå på de finaste restaurangerna i Sverige och Skandinavien kan jag inte låta bli att jämföra med de matkonstnärer vars verk jag utan problem - varken ekonomiska eller logistiska - kan njuta av i Sydfrankrike. Jag har sett några exempel på prisad arkitektur i Sverige som inte utmanar genom sitt bristande engagemang utan snarare genom sin provokation och sin framhävande av sig själv utan hänsyn till varken tradition eller sammanhang. På samma sätt har jag tagit del av några firade skandinaviska matkonstnärer som sätter en ära i att använda råvaror och smakkombinationer, som för många upplevs som både onödiga och motbjudande. Detta samtidigt som man genom att bli prisade av sina gelikar får den osäkre att betala förmögenheter för att få äran att smaka och den som vågar ta avstånd eller tycka det är mindre smakligt att klassas som osofistikerad och okunnig.
I mina nuvarande hemtrakter i södra Frankrike och norra Spanien finns flera av de 10 bästa restaurangerna i världen idag. Det som utmärker de flesta är hög teknisk kunnighet, enkelhet i råvaruval, förädling av lokala råvaror och en kreativ utveckling av den lokala traditionen vad gäller såväl mat som dryck. Jag avslutar återigen med en lärdom och språklig konstruktion från Elias Cornell: ”Man skall inte märkvärdiggöra saker” – ett visdomsord som i sin tankefigur travesterar en av H C Andersens mest berömda och här relevanta sagor.
1) Granath, J. Å., Lindahl, G. Rehal. S. 1996. From Empowerment to Enablement - An evolution of new dimensions in participatory design. Logistik & Arbeit.
2) Granath, J. Å. 2001. Architecture - Participation of users in design activities. In Waldemar Karwowski, International Encyclopedia of Ergonomics and Human Factors, volume 3. Taylor & Francis, 2001.
3) Gutman, R. 1988. Architectural Practice: A Critical View. Princeton, N J: Princeton Architectural Press.
Vinjettbilden lånad från Arkitekturupproret – presentation av verk av det vinnande arkitektkontoret av utmärkelsen Kasper Kalkonpriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar