Vem skall styra den svenska Falukorven de närmaste fyra åren?

Hemma i Boutenac igen - det känns så avslappnat och skönt. Vi hade jättetrevligt i Göteborg och hade möjlighet att gå på Liseberg med Mateo och Emiliano och lära känna lille Hjalmar ordentligt. Vi är emellertid trötta och behöver slappna av lite nu - det blir ganska intensivt att vara i Sverige.

En fråga man får ofta av vänner i Sverige är: "Vad gör ni egentligen där nere". Vad tusan skall man svara på det när dagarna är fulla av att umgås med vänner, åka på olika evenemang, gå på marknader, vandra på stranden, sköta sina hobbies, äta, njuta, läsa, må bra och inte göra något alls om man känner för det. Svaret är väl att man lever det liv man vill leva utan en massa plikter och dåliga samveten för det man inte gör och det är värt en väldig massa. Man skulle kunna fråga sina vänner vad dom egentligen gör hela dagarna i Sverige.

Vad som slår oss när vi besöker Sverige är allt detta man måste tänka på hela tiden. Framför allt måste man vara och äta på ett korrekt sätt. Tidningarna är fulla av råd om hur man äter sunt, miljösmart, kravodlat, närodlat, magert, giftfritt, vegetarisk, slim food, kolsnålt och allt vad man måste tänka på. I Frankrike är detta inte någon stor grej. All mat man äter är närodlad eftersom man sedan urminnes tider köper sin mat  på marknaden. En del odlar så kallat "bio" men det är nog mest för turisterna eftersom all mat är odlad av små lokala bönder på ett gammaldags sätt. Dessutom är den franska maten starkt regionalt präglad. I våra trakter äter man jättemycket anka i alla former. Några mil närmare kusten mot Sète är det fisk och skaldjur som ostron, musslor och bläckfisk som ingår i husmanskosten. Lite söderut mot spanska gränsen gillar man dessutom sardiner i alla former. Här nere kommer den bästa vitlöken, gullöken, ankan, grisen, osv. från en speciell by och något annat är inte att tänka på.

Om någon multinationell bondekooperation eller matproducent exempelvis skulle vilja tillverka världens mest berömda grönmögelost - Roquefort - så får man vackert köpa sig en gård i Roquefort, låta fåren beta i Roquefort, anlägga ett mejeri i Roquefort, införskaffa en grotta på samma plats för att lagra osten samt anställa ett antal roquedortare för att arbeta med osten. Att tillverka Västerbottenost i centralysteriet i Skara låter sig således inte göras enligt franska regler. Det är kanske så man behåller en levande landsbygd?

Någonstans på vägen har svenskarna förlorat det lokala köket. Kan någon säga mig vad som är speciellt för Västerås - förrutom gurka som ingen smakat - eller Örebro, Karlstad eller Jönköping. Visst finns det några fåtal lokala specialiteter som kroppkakor, isterband och surströmming, men det är verkligen undantag. Nu är väl pizza, pasta, sushi, hamburgare och Lithells korv från Kumla det enda svenska man kan hitta i matväg - och så IKEAS köttbullar förstås som är kända i hela världen. För övrigt så har vi tagit med oss både isterband och sikrom från Sverige den här gången. Fast sikrommen var amerikansk förstås. Lyckligtvis äter amerikanarna inte rom och turkarna inte kräftor så vi kan få våra svenska specialiteter till bra pris, men särskilt närproducerat är det ju inte.

Första middagen när vi kom hem var helgrillad fisk - en dourade. Jag köpte ett teflonnät på marknaden i Nora som skulle vara så bra att använda när man grillar fisk. Det stod att man inte fick lägga det på grillen från början utan samtidigt med maten. Nu tar det ju en stund att grilla en fisk fastän jag har en gasgrill från Weber. När fisken var klar var också teflonnätet klart, dvs förbrukat. På stora delar av nätet hade teflonen brunnit bort och lämnat bara den underliggande väven kvar. Tur att fisken grillades med skinnet på så teflonet stannade i skinnet. Jag tror inte det är nyttigt att äta teflon. Om jag hade vetat att jag köpte två engångsnät för 100 kronor så hade jag nog tänkt mig för. Förvånande nog rekommenderas dessa nät av allehanda Svenska mattidningar. Undrar om dom provat?

Idag åt vi av den utsökta amerikanska sikrommen med mild lök, citron och avocado. Till huvudrätt lagade jag vårt substitut till lamminnerfilé, som inte går att köpa här. Det är en lika liten köttbit från ankan som smakar underbart. Till den hade jag grillat två halvor av jättetomaten Allan som var kryddad med vitlök, timjan, olivolja och havssalt. Jag köpte ett litet keramikfat på marknaden i Nora som var en fantastisk vitlöksrivare. Man blöter fatet och river löken och då får man en oerhört intensiv lökpuré. Det är mycket bättre än att hacka eller pressa vitlöken.

Till sikrommen drack vi en viogner från Famille Fabre i Château de Luc sur Orbieu. Om ni ser viner från den vingården på Systemet så köp - dom är alltid superbra. Frun i huset är förresten släkt med en bondgubbe från grannbyn La Gardie som åkte till Sverige och fick svenskarna att tro att han var adlig eftersom han kallade sig De La Gardie - helt korrekt eftersom han faktiskt var från La Gardie. Det var han som lyckades få Gustav II Adolfs bror vald till Rysslands Tsar, men det sket sig eftersom den lille Tsaren inte fick åka till Ryssland för mamma. Till köttet drack vi ett annat fynd som vi hittade på stormarknaden. Det var ett rödvin från kooperativet Embres et Castelmaure uppe i bergen inte lång från oss. Det är ett kooperativ som gör de mest utsökta viner, vilket är lite ovanligt för ett kooperativ. Det här kostade 3,99 euro och var värt mycket mer än så.

Som dessert åt vi tre av Frankrikes 246 ostar. Charles de Gaulle lär bekymrat har sagt: "Hur kan man förväntas styra ett land med 246 slags ostar?"  Kanske han tänkte på den regionala stoltheten när han yttrade det. Då är det lättare om all ost tillverkas i Skara. Vi får väl se vem som skall styra dessa supercentraliserade svenska ostar under de närmaste fyra åren. Valvakan börjar snart.