Utanförskapets trauma - eller dessa förbaskat trevliga fransmän?

Det vi uppskattar så mycket med livet här i Sydfrankrike är människorna. Dom är artiga, vänliga, prestigelösa och verkar inte det minsta stressade. Här kan tanterna stå i apoteket, brödaffären eller banken och prata med expediten om ditt och datt som inte har ett smack med det egentliga ärendet att göra hur länge som helst utan att den allt längre kön bakom visar det minsta irritation.

Det händer aldrig att någon försöker placera in en på den sociala stegen genom att fråga vad man har för yrke och utbildning och ingen skryter om varken det ena eller det andra när man träffas för att ha trevligt. Man ser aldrig överförfriskade människor - inte ens tonåringar - och vi har inget skrik och skrän på gatorna om nätterna.

När däremot fransmannen/kvinnan kommer i en bil blir dom som förbytta. Jag skrev om en elektronisk mojäng som man kunde koppla in i sin bil så att mobiltelefoner inte fungerade medan man kör. Jag undrar om det inte finns någon sådan grej som fransmännen här nere monterar in i bilen så hjärnan slutar fungera så fort dom vrider på startnyckeln. Helt plötsligt blir dessa mönstermänniskor fullständigt galna, prestigetokiga, tävlinginriktade, stressade, fantasilösa och totalt omdömeslösa. Adrenalin och testosteron sprutar ur öronen på både män och kvinnor. Jag har gett upp - jag vet inte hur jag skall förhålla mig eller uppföra mig för att inte riskera liv och lem. I början körde jag som i Sverige, dvs. bröt mot regler lite lagom och försökte använda huvudet så gott det gick. Det betyder att köra på rätt sida, inte gena kurvor, inte köra om på backkrön, inte parkera på övergångsställen och en del annat finlir. Jag höll på att bli krossad av mottrafikanterna. Senaste året har jag antagit attityden att alla andra är, endera självmordsbenägna eller stuntmen/women, och agerar därefter själv. Inte heller det har fungerar, eftersom jag faktiskt, med min begränsade svenska hjärna, inte kan förutse ens hälften av alla de vansinnigheter som mina mottrafikanter tar sig för. 

Det som är jobbigast är att dom alltid har rätt oavsett hur idiotiskt dom bär sig åt, vilket innebär att jag har fel, vilket dom inte är sena att tydliggöra. Ett exempel som jag ständigt återkommer till både i vaket tillstånd och i mina mardrömmar är följande: Precis efter man lämnat grannbyns snirkliga gator finns en raksträcka på kanske 100 meter som egentligen är en bro över motorvägen. Den stiger brant uppåt mot ett krön som är totalt skymt. Alla som bor här vet att från andra hållet kör alla oerhört fort och dyker upp på krönets topp i så där 100 km i timman. Nästan varje gång jag kör genom byn har jag en bil bakom mig som sniffar mig i bakluckan genom byns vindlingar för att omedelbart börja omkörning när den korta backen kommer. Hittills har inte en av de många lastbilarna eller bussarna som trafikerar sträckan dykt upp från andra hållet, vilket är skälet till att jag kan skriva den här texten. Skräcken finns emellertid alltid där, speciellt i min säng på natten.

På senaste tiden har jag emellertid lagt mig till med en ny strategi som jag trodde skulle vara framgångsrik. Eftersom vår bil är utrustad med 140 turboladdade dieselhästkrafter så tänkte jag undvika att vara bromskloss i just det här fallet. Omedelbart när hastighetsbegränsningen upphör gasat jag således på för att inte vara till hinders för dessa stressade mottrafikanter. Inte tusan hjälpte det! Inte ens om jag öser på så mycket det går uppför backen hindrar det bilen bakom att försöka köra om, om dom så kör Steves gamla Loyd eller en Fiat Uno. Givetvis måste jag bromsa in för att inte ett säkert dödsfall skall inträffa när den andra bilen inte ger med sig en tum. Vad gör man med sådana bilister? Nu var ju det egentliga felet att jag trodde att problemet var att jag körde för sakta, vilket inte hade ett dugg med strävan att riskera livet att göra.

Nu är det inte bara på vägen som fransmännen har lite speciella egenheter. Vi besökte de fantastiska grottorna i Clamouse i går, vilket ju är en oerhörd upplevelse. Vid entrén står det stora skyltar att man får fotografera, men absolut inte med blixt eftersom man då på sikt förtstör grottorna och dess mycket sällsynta organismer. Givetvis sprakar blixtarna som ett svenskt nyårsfyrverkeri under hela turen. Ingen bryr sig ett smack om att man förstör något som det tagit millioner år för naturen att skapa. "Jag har ju sett det nu, så varför bry sig" verkar inställningen vara. Lika tydliga skyltar vid utgången uppmanar oss att "tacka" guiden efter turens slut. Av de femtiotal människor som var med på turen såg jag bara ett amerikanskt par, förutom vi, som "tackade" guiden. Dom flesta tackade inte ens utan tittade bara åt ett annat håll där han stod med handen diskret redo vid utgången.

Jag vill egentligen inte ens tänka den här tanken, men kan det vara så att fransmännens mer asociala beteenden när dom känner sig anonyma i en bil eller i grupp bara är en kompensation för att dom är så förbaskat trevliga öga mot öga. Hur det nu är med det så är det en källa till grubblerier för en lagom egocentrisk, lagom aggressiv, lagom missunsam och lagom trevlig svensk som jag är. Eller man kanske på modern svenska skall kalla det utanförskap, åtminstone avseende franska vägar. Så länge det är ett teoretisk utanförskap och inte fysiskt påtagligt kan jag stå ut med det, men jag fasar för den dagen då jag ligger där. Det kommer hur som helst att vara mitt fel.