Bostad för en krona till alla pensionärer

Jag hörde på radion i morse att man byggt ett nytt annorlunda bostadsområde i Malmö - Victoria Park. Idén bygger på att man har små lägenheter, närmast som hotellrum och att de flesta faciliteter man kan behöva för ett bekvämt liv finns i de gemensamma utrymmena. Där finns restauranger, bastu, massage, pool och annat lyxigt. Tanken att samutnyttja ytor är inte särskilt ny, de gamla kollektivhusen hade samma idé och de sk. kombikontoren bygger på att varje person har ett litet rum - lika stort för chefen som för kontorsslaven - och att allt annat man behöver ligger i gemensamma utrymmen.

Nu är just Victoria Park tydligen inriktat mot en lite exklusivare kundkrets, men jag kan inte förstå varför alla politiskt korrekta tyckare genast rycker ut med hela arsenalen av indignation över detta projekts grundidé. En doktor i landskapsarkitektur uttalar sig och informerar oss om att detta projekt troligen inte är ekonomiskt tillgängligt för alla och därför är helt fel. Detta måste jag säga är en mycket skarpsinnig analys. Jag undrar var man kan hitta saker i samhället som är tillgängliga för alla? Inte ens en vanlig Volvobil är tillgänglig om man inte har råd och insatslägenheter i de folkrörelsestyrda HSB och Riksbyggen skall vi inte tala om.

För lite mindre än tio år sedan höll jag ett föredrag för den samlade byggbranchen i Västsverige där jag på ett provocerande sätt försökte få dem att tänka i nya banor. Jag pekade på möjligheterna att göra boendet billigare genom att göra som många andra branscher, nämligen paketera hårdvaran, dvs. bostaden, tillsammans med olika tjänster som människor ändå behöver och efterfrågar. Jag sammanfattade dessa tankar senare i en kollumn i Finansvärlden Nr. 17:2001 som hade rubriken "Bostad för en krona".

Min huvudtanke, som påminner mycket om Victoria Park, var att man kunde minimera både kostnader och storlek för den egentliga bostaden, som ju ändå är betald och avskriven efter några år, och ta in pengar på den service som man erbjuder i samband med bostaden. I Hong Kong tillämpas redan den principen på kontorsfastigheter - man erbjuder själva byggnaden billigt, men säljer sedan paket av service till hyresgästen. Man värderar nämligen små under lång tid återkommande inkomster högre än stora engångsinkomster i den ekonomiska kulturen.

Även om Victoria Park må vara ett skrytbygge riktat mot välbeställda tycker jag inte man skall "kasta ut barnet med badvattnet" utan analysera om tanken inte har något gott i sig. Jag är säker på att det skulle vara ett utmärkt koncept för seniorboende där man kan anpassa nivån på servicen efter gästernas intresse och betalningsförmåga. Fördelen skulle vara att dom som inte köper så mycket service skulle kunna bo riktigt billigt och bli subventionerade av dom som efterfrågar mycket. Det är precis på samma sätt som att vi som bara ringer nödvändiga samtal på mobilen blir subventionerade av alla dom som zapar, mmsar, smsar, surfar, googlar, twittrar, bloggar och allt vad det heter.

Jag tror, liksom jag gjorde för snart 10 år sedan, att bostadsbranschen måste finna nya vägar där man inte främst tjänar sina pengar på att hyra ut yta till människor utan istället sälja livskvalitet. Vad som är livskvalitet bestämmer man då själv genom de tjänster man väljer. Själva bostaden blir då bara verktyget man behöver för att få tillgång till servicen, precis som man får en mobiltelefon för en krona så man kan använda all den service som teleoperatören tjänar sina verkliga pengar på.

Mitt resonemang bygger på att vi bör förändra vårt fokus från att tillhandahålla bostäder till att skapa miljöer för god livskvalitet och humanistiska behov. Då överförs initiativet från den både i nutid och historiskt sett ifrågasatta bygg- och fastighetsindustrin till serviceindustrin. Ibland använder man då ett engelskt begrepp - Facilities Management som jag teoretiserar lite kring i en gammal artikel i Fastighetsnytt 6:2004.

BILDEN OVAN: Bilden är tagen av den briljante fotografen Lars Tunbjörk och finns med i hans bok Landet utom sig. Under många år har jag - olovandes - använt denna bild i mina föreläsningar som illustration till svårigheten att definiera livskvalitet och den oförmåga vi professionella experter har att avgöra om något har ett värde för människor. Jag tackar Lars för lånet av bilden och ber samtidigt om ursäkt för att jag inte frågat om lov. Jag hoppas det kanske har sålt en och annan bok till åhörarna.