Ett par riktigt dåliga restauranger

Nu har vi lyckats med något så unikt som att hitta två riktigt dåliga restauranger. Typiskt nog ligger båda i utmärkta turistlägen. Den första är den italienska restaurangen Dolce Italia i Narbonne som ligger på den gamla gatan där Via Domitia en gång gick - numera Rue Droite. Den har en rymlig och inbjudande uteservering men det är också det enda den har. Inredningen i restaurangen ser ut som om någon har köpt in ett helt bord på den lokala loppmarknaden och blandat det med allehanda reklamattiraljer utan någon som helst tanke och idé. Det kan man ju stå ut med, men när såväl personalen som maten går i samma stil så blir det lite för mycket.

Maten var verkligen en bizzarr upplevelse. Salta, söta och andra smaker blandades utan någon som helst urskiljning och tanke, precis som inredningen. Vår huvudrätt var söta!! stekta färska fiskfilléer med någon konstgjord grön puré och en artificiellt illröd kålkonserv ur burk. Till detta fick man apelsinsås! Efterrätten var hämtad direkt ur en konservburk med fruktsallad med spad och allt. Inte var det billigt heller. Jag kom osökt att tänka på mitt gamla skämt om stekt salt sill med chokladsås. Inte ens pizzan, som min fru bad om eftersom hon inte kunde få ned fisken, var god.

På lördagen skulle vi äta födelsedagsmiddag igen med en av vännerna. Det brukar vara en upplevelse och förväntningarna var stora eftersom dom hade rekognocerat i en hel dag innan dom bestämde restaurang. Det blev Hôtel Méditerranée i Port La Nouvelle - ett val som jag redan innan ställde mig frågande till, men man skådar ju inte given häst i munnen.

Det blev en nostalgitripp tillbaka till tidigt 60-tal och det var inget man vill göra om. Hela hotellet andas 60-tal, inredningen är autentisk, musiken är genuin och servicekänslan hos personalen likaså och ägarna hade lärt sig allt dom behövde veta om service då. Ni minns den där attityden att "skall det verkligen vara nödvändigt att komma och störa oss i jobbet" attityd som var så vanlig på den tiden. Dessutom så var kunskapen om maten och vinet närmast obefintliga och ägarinnan satt och jäste i någon sorts rutig städrock vid ett bord mitt i restaurangen och hälsade endast nådigt på oss.

Det började dåligt eftersom vi ville ha ett annat bord än dom tänkt sig i den tomma restaurangen. Bara besväret att flytta två stolar och fem kuvert var en ansträngning. Det beställda vita vinet vi ville ha som aperiteif var fem år gammalt - vilket är åtminstone tre år för mycket i en solig odlartrakt för vita viner. Det var maderiserat, vilket kyparen aldrig hört talas om. Nästa vin som kom in hade korksmak så det var odrickbart så nu var vi på G och hade skördat ytterligare popularitetspoäng.

Sedan började det riktigt roliga. Troligen hade man kvar receptboken från 1960 som man fortfarande använde. Rätterna var gjorda på det där sättet så man lätt kan dölja dåliga råvaror i täcken av panering, deg och annat lullull. I värsta fall kan man koka eller steka sönder det, vilket man också provat. Hur man kan förstöra gåslever, ankbröst och skaldjur i en trakt där allt är pinfärskt är för mig obegripligt. Alla rätter var ointressanta till äckliga i sina smakkombinationer och såg dessutom bedrövliga ut i sin tråkighet och färglöshet. Förrätten var en slags "fiskpinnar" gjorda av anklever med något som verkade vara mussli utanpå. Till detta fick man knastertorra brödbitar som man spritsat en blandning av honung och gåslever på och grillat - äckligt! En av oss fick havskräftor som var inbakade i deg så dom såg ut som Magnumglassar. Min huvudrätt lät bra - ankbröst inbakad i filodeg med gåslever, men den påminde mest om en dålig inbakad minipizza och ankbröstet var sönderkokt och grått i färgen. Till det fick man en rödbetsfärgad puré som smakade jag-vet-inte-vad. Desserten var riktigt bedrövlig. Där hade man lyckats baka in en vaniljkräm med sur sylt i en salt nemdeg som man sedan friterat i olja som troligen använts till lite av varje. Till det serverades en suraktig chokladkräm. Man fick emellertid tre riktigt goda och mogna bitar ost.

Vi tog ändå gourmetmenyn för 35 euro, vilket var ett fruktansvärt pris för så dålig mat. Skälet till att en restaurang som den här kan existera är troligen att den ligger precis vid havet. Den har stor terass och fantastisk utsikt. Så säljer man säkert en del halvpension till stackars turister också. Det något absurda är att denna usla restaurang ligger bara ett par hundra meter från Casinot i Port la Nouvelle som bjuder ett utsökt kök för mindre pengar och allt är trevligare.

Det som retade oss lite var att vi blivit rekommenderade att åka hit av vinkyparen på den utsökta restaurangen vid La Table de Fontroide. Vi har emellertid insett att man skall inte alltid kan lita på vinproducenter vad gäller restauranger för dom rekommenderar gärna de etablisemang dit dom levererar mycket vin. Så var fallet med det här rådet. Vad dom inte insåg var att en restaurang som säljer deras viner efter bäst-före-datum knappast är bra reklam.

Det enda roliga med det är att vi hade ett livligt och engagerat samtalsämne när vi träffades i går kväll. Dessutom, vilket är än trevligare, så har de färska lokala jordgubbarna kommit. De heter garriguette, är små, avlånga och smakar smultron.