Semesterresa på Irland

Jag har aldrig varit i Nordirland förrut - det var liksom inte läge att åka dit på 70- och 80-talen. Att norra Irland, dvs. Donegal är vackert visste jag men att resten av nordkusten var så spektakulär hade jag inte en aning om. En av världens absolut häftigaste naturföreteelser finns där, nämligen The Giant's Causeway, som är en av de sju underverken bland naturfenomen. Helt nära ligger också Irland bästa whiskeydistilleri - The Bushmills. Deras 16-åriga maltwhiskey, lagrad på port-, sherry- och bourbonfat måste till och med en whiskeyhatare älska.

Vi fortsatte ned längs Irlands västkust genom Donnegal, Sligo, Connemara, Clare och slutligen Kerry. Naturen är oerhört växlande på Irland inom ett mycket begränsat område. Det enda man kan säga är att det nästan hela tiden är bedövande vackert. Vädret stod oss bi. På Irland skiner solen och regnet strilar omväxlande sju till åtta gånger per dag. Snacka om växthusklimat och det växer därefter. Visserligen var det inte så grönt som vanligt eftersom man hade haft hemska snöstormar och köldgrader som förstört mycket av den vintegröna växtligheten uppe i norr. Den enda dag vi hade dagsregn var i Kerry och det var riktigt olyckligt eftersom det är Irlands absolut vackraste natur och den såg vi inte så mycket av genom regnet och diset. Det klarnade emellertid upp tillräckligt för att jag skulle kunna ta mina vänner på en tur genom Black Valley och Gap of Dunloe som nog är en av de maffigaste resor man kan tänka sig. En sak är att vägen är näst intill livsfarlig med bil men framför allt att det är så oerhört dramatiskt vacker. För att få den rätta upplevelsen måste emellertid åka vägen från söder till norr - en väg som få hittar om man inte som jag alltid letar upp dom minsta och mest ofarbara vägarna. Om någon vill testa så startar man vid Molls Gap.

I Glencolumkill i Donnegal hade jag en trevlig upplevelse. För 30 år sedan köpte jag en handstickad Arantröja av en dam som stickade dom själv och sålde i en butik ute vid havet. Nu återvände jag dit och där fanns hennes dotter i butiken, modern som var över 90 gjorde fortfarade alla de handstickade tröjorna så jag kunde köpa en nästan likadan eftersom den gamla började blivit lite "äten" i kanterna. Dottern var rörd till tårar när hon fick reda på att jag återkom 30 år senare för att köpa en ny tröja och hon såg fram emot att framföra min hälsning till modern. Att tröjan för 30 år sedan kostade 600 kronor och nu 1100 visar fördelarna med att slippa mellanhänder.

Resan var som helhet väldigt lyckat med några speciella höjdpunkter. Den bästa fish-and-chips vi ätit fick vi på Lohans i Salthill utanför Galway. Det var en rejäl bit bergtorsk krispigt friterad så perfekt att fiskköttet precis stannat, till det fick vi krispiga pommes frites och taratarsås. Med Guinness blev det perfekt.
Det bästa hotellet vi bodde på var Fairview Boutique Hotel i Killarney där man på grund av askmolnet sänkt priset på rummen till 39 Euro per person inklusive jättefrukosten Allan. Lyxigare kan man inte bo!
Den intressantaste restaurangupplevelsen var The Church i Dublin - en restaurang inhyst i en 1700-talskyrka med orgel och allt. Lokalen är verkligen något alldeles extra och maten var mycket prisvärd och väldigt vällagad. Middag med tre rätter för två personer inklusive ett bra vin kostade 59 Euro. Restaurangen låg på de omkringliggande läktarna och baren låg i stora kyrksalen. Kryptan under kyrkan hade gjorts om till bar och diskotek.

Den bästa helhetsupplevelsen vad gäller mat var nog ändå The Exchange Restaurant i Hotell Westin i Dublin. En vacker lokal i Art Decostil med lagom hög musik från tiden var en perfekt inramning. Glenn Miller, Louis Armstrong, Tommy Dorsey och många fler smälte väl ihop med den goda maten. Serveringen var omtänksam och trevlig så man kopplade verkligen av. Särskilt dyrt var det inte heller eftersom de hade Early Bird pris före klockan 19.30 varje dag.

Resan avslutades som ni förstår med två dagar i Dublin som verkligen har blivit en swinging city för ungdomar. Vi gick emellertid mest på dom gamla malätna pubbarna där Brendan Behan och alla de andra poeterna, författarna och dramatikerna söp sönder sina levrar när det begav sig.
Vi hade ju alla våra privata höjdpunkter under resan - en del lite bizzarra. Våra amerikanska vänner var lyriska över att dom fick varmt kaffe och varm mat. I USA kan man inte få det längre sedan en kvinna stämde en hamburgerkedja där hon köpt sitt kaffe i deras Drive-In. Hon placerade den heta muggen mellan benen och körde, men det bar sig inte bättre än att hon välte muggen över sina lår med påföjd att hon tappade herraväldet över bilen med kropps- och trafikskador som följd. I den efterföljande rättegången tilldömdes hon ett tvåsiffrigt miljonbelopp i skadestånd från hamburgerkedjan. Sedan dess serveras inte varken varm mat eller dryck på amerikanska restauranger - allt är "fesljummet" som dom säger i Värmland. På riktiga gourmetreaturanger får gästerna gå med på att de äter varm mat på egen risk för att undvika stämningar om någon bränner tungan.

Som vanligt hade RyanAir en liten nyhet åt oss resenärer. Den här gången skulle vi tvingas lägga ned våra inköpta spritflaskor i handbagaget innan vi gick ombord. Hur tusan får man ned två kasetter med whiskey och en del krämer i en redan proppfull liten dragväska? Lyckligvis kollade dom inte om man lydde så det vara bara att spatsera vidare med kassarna - på planet struntade dom i vilket. Fortfarande får man ha ytterkläderna på sig eller över armen, men en dag kräver dom väl att man skall stoppa ned dom i handbagaget. Tills dess är det bara att proppa fickorna fulla på rocken så man ser ut som en svartabörshandlare när man går ombord.

Väl hemma igen möttes vi av 30 gradig värme och två mycket glada katter som första natten intog sina platser vid fotändan i varsin av våra sängar. Givetvis fick dom hemskomstsupé på svenska räkor som vi tog upp ur frysen - inget annat duger i skaldjursväg.