Att vara gammal i Sverige och i Frankrike

Diskussionen i Sverige just nu verkar vara vems fel det är att en gammal senildement man kan lämnas att dö hemma i elände och förnedring. Är det socialtjänsten eller familjens fel, eller är vi svenskar mer omänskliga i vår inställning till de äldre än människor i andra länder.

Man kan ju fundera på det ur ett jämförande perspektiv när man bor i ett annat land. Att vi svenskar per definition skulle vara mindre medkännande än andra kan man nog genast utesluta, men det finns kulturella skillnader som man måste ta med i beräkningen. I det svenska samhället har vi under de senaste generationerna gjort vissa val och det är nog inte för mycket att säga att de gamla i mångt och mycket blivit förlorare på det. En del påstår att även barnen blivit förlorare, men det har jag svårare att hålla med om.

I mina föräldrars generation var det vanligt och i många sammanhang naturligt att barnen tog ansvar för sina föräldrar på ålderns höst och så har det varit historiskt i Sverige. I Frankrike är det fortfarande så i de flesta fall. Det var i Sverige, och är i Frankrike, fortfarande vanligt att tre generationer lever tillsammans. Det goda med det är att de äldre får omsorg och trygghet och det finns fler i familjen som tar ansvar för barnens uppfostran. Man behöver således varken daghem eller åldringsvård i samma utsträckning

Nackdelarna är emellertid uppenbara. På grund av den traditionella arbetsfördelningen blir det ofta kvinnan i familjen som får hålla samman allt detta och avstå från en egen yrkesmässig karriär. Det är just avsaknaden av daghem som gör att Italien har Europas lägsta födelsetal eftersom kvinnorna med rätta prioriterar ett yrkesmässigt liv framför att skaffa barn

Att vi tidigt bestämde att omsorgen om de äldre och uppfostran av barnen skall vara samhällets ansvar i Sverige - inte familjens - har gjort att vi har Europas högsta sysselsättningsgrad bland den kvinnliga befolkningen, vilket är ett stort steg i jämställdhetsarbetet. Det har emellertid fått till resultat att den dag de gamla föräldrarna är för dåliga för att kunna fungera som barnvakter åt barnbarnen förlorar de sitt värde och bör snabbt förpassas till en offentlig institution, alternativt får de klara sig bäst de kan. En annan effekt av detta överlämnande av ansvar till samhället är att svenska barn får en mycket tidig skolning i socialt beteende på våra daghem och förskolor, vilket jag tror är bra, men en del anser vara förkastligt.

Hur har man då mött moderna tider i Frankrike? Har man funnit en väg där inte de gamla blir lidande, men man ändå ger kvinnorna in möjlighet? Först och främst kanske man skall säga att det fortfarande finns en stor acceptans i det franska samhället för hemmafrurollen, som anses vara en acceptabel och för många kvinnor åtråvärd karriär. Speciellt på landsbygden och i småorter ser många kvinnor det som ett bra liv att bli försörjda av en man och kanske ha lite små extraarbeten med städning eller sälja på loppmarknader eller göra lite hantverk för att få lite egna fickpengar.

För de mer moderna kvinnorna finns möjligheter. Ensamstående mödrar får generösa bidrag till sitt uppehälle. Något som blivit aktuellt i debatten här då man upptäckt att muslimska imamer uppbär sådant understöd för alla sina fruar utom en som de är gifta med enligt fransk lag. De andra är de bara gifta med enligt muslims lag och då är de ensamstående mödrar enligt fransk lag och uppbär ersättning som sådana.

I Frankrike är också förskolan gratis från 2 års ålder vilket underlättar för familjerna att fördela arbetet på olika sätt. Hemtjänsten för åldringar som bor hemma håller mycket hög standard och vår granne får exemeplvis besök tre gånger varje dag för olika typer av hjälp. Även om det fortfarande är så att de gamla som inte kan bo hemma bor med någon av sina barn så finns det gott om hem för pensionärer att bo på. Det finns sådana i alla prisklasser och i olika regi.

Den stora skillnaden mellan Sverige och Frankrike är den status äldre har. Både ur individens perspektiv och samhällets har en äldre person hög status i Frankrike. Stora resurser satsas från kommunenas sida på aktiviteter och service för de äldre - eller den tredje åldern som det heter här. Människor är över huvud taget mer synliga som individer här i Frankrike. Både barn och gamla behandlas som individer med respekt. Man hälsar ömsesidigt på ynglingarna som flockas vid torget eller som man möter i hissen eller på gatan. Likaså gör man med de små töserna som leker på gatan eller den gamle 80-årige grannen. Denna ömsesidiga respekt mellan generationerna understödjer ett annorlunda socialt beteende.

För att något jämna ut vill jag nämna det servicehus i Nora - Tullbacken - där min mor har eget boende och klarar sig helt själv trots sina 85+. Inom Tullbacken finns emellertid också ett institutionaliserat boende med olika typer av service. Heder åt terapeuten Birgitta som organiserar aktiviteterna för de äldre där - min mor har inte ord nog för att beskriva alla de trevliga saker som hon ordnar åt de gamla. Vad sägs om afton med gamla pilsnerfilmer och Lilla Fridolfilmer förgyllt med kaffe och gammaldags hembakad radiotårta.

En annan kuriositet är att min svåger som är i nästan samma gyllene ålder som min mor just nu deltar i en reklamfilm för Arbetsförmedlingen där man gör reklam för att äldre skall lämna plats för yngre i arbetslivet. Svågern leder nämligen en symfoniorkester där många av musikerna uppnått mogen ålder. Man undra lite hur Arbetsförmedlingens satsning går ihop med arbetslinjen där vi äldre helst skall fortsätta arbeta till vi får köras ut på bår från arbetsplatsen.

Bilden är lånad från bloggen Paraplyprojektet