Den dyra stordriften inom offentlig sektor

En nordisk läsare som också bor i Frankrike funderade över hur det kommer sig att många länder i Europa har lika bra eller bättre samhällsservice än dom nordiska länderna trots mycket lägre skattetryck. Dessutom är mycket av livets nödtorft mycket billigare. I ljuset av det är det lite knepigt att svenskarna numera verkar tro att problemet är alltför låga skatter. Man kanske skulle undersöka hur andra länder gör för att lära sig. Då talar jag inte om Grekland och Portugal och andra länder som verkar leva på andra eller på kredit, utan främst länder som Frankrike och kanske Tyskland.

Personligen tror jag att det är tron på stordriftsfördelar som gör att all offentlig verksamhet blir så dyr i Sverige. Stordriftens välsignelse har blivit vår religion i Sverige ända sedan 60-talet. Hur kan jag då påstå något så urbota dumt - alla vet ju att "big is beautiful" - åtminstone om det gäller offentlig förvaltning?

Det finns definitivt stordriftsfördelar om man köper, säljer eller producerar prylar. Skälet till det är att en människa, teoretiskt sett, kan framställa eller leverera hur mycket som helst av en pryl under en dag om den rätta tekniken finns till hands. Detta gör att man kan sälja eller producera 10 000 prylar för ett mycket lägre styckepris än om man säljer eller producerar 10 stycken. Om man därför slår sig samman och köper mer så får man det billigare. Ett bra exempel är inköp av prylar för exempelvis vården eller skolan.

Det finns också vissa stordriftsfördelar om man måste använda sig av oerhört dyr maskinell utrustning eller om man behöver extremt ovanlig eller avancerad kunskap för att göra en viss sak. Ju fler som delar på denna dyra/sällsynta resurs ju billigare blir det. Om man är liten får man troligen avstå denna resurs helt eller också blir det oförsvarligt dyrt att ha denna resurs. Ett bra exempel är mycket avancerad teknisk utrustning inom specialistvården.

När vi talar om tjänster, som det ju mest handlar om i den offentliga verksamheten, gäller emellertid inte dessa stordriftsfördelar. Tjänster handlar om att sälja sin tid. Det finns bara 24 timmar per dygn att sälja och en enskild individ kan på sin höjd arbeta 10 av dessa timmar. Att tro att man skall få det billigare för att man beställer mer arbete av en individ är således inte så särskilt realistiskt.

Den absolut mest effektiva transaktionen av tjänster är den mellan två individer - en som säljer och en som köper. Om detta kan fylla hela dagen för den som säljer får man 100% effektivitet. Ibland kanske den som levererar tjänsten måste ha två eller flera kunder för att fylla sin dag och det ger ofta utrymme för att någon kund köper lite en dag och mer än en dag. Då går det emellertid åt lite "onödigt" arbete till planering för att få allt att gå ihop.

Så snart två personer slår sig ihop för att tillsammans sälja tjänster så behövs mer planering för att inte man skall "kollidera" eller arbeta ineffektivt. Ju fler som slår sig samman ju mer går bort i administration, fastän man fortfarande inte kan sälja mer än 10 timmar om dagen max. Samtidigt blir det svårt att fylla allas tid, varför en massa obetald spilltid uppstår. Ett konsultkontor av någorlunda storlek har ofta som drömgräns att komma upp i 70% beläggning av sin personal och då har dom ändå "kniven på strupen" varje månad för att få in inkomster till personalens löner.

När "företaget" kommer över en viss storlek anser man att man måste anställa folk som bara administrerar och så måste man ha folk som instruerar och sådana som kontrollerar. Skälet är att man kommit allt för långt bort från situationen när den som levererar tjänsten till kunden också tar ansvar för att det blir gjort på rätt sätt. Dom som leder har också kommit alltför långt från kunden för att riktigt kunna lita på att det man levererar görs på rätt sätt utan en hord av människor som tänker åt, organiserar åt och kontrollerar den som utför arbetet. Ju större organisationen blir ju mindre del av tiden används till faktiskt arbete som kan säljas till kunden - till produktion av tjänster. Eftersom även dom som pekar, administrerar och kontrollerar genererar administrativt arbete och måste kontrolleras och administreras kommer man så småningom till en storlek på organisationen där man arbetsmässigt kan sysselsätta sig med att administrera varandra även om man inte har någon som producerar. Det är när man närmar sig den punkten som man inser att "företaget" inte är lönsamt utan man måste ha mer skattepengar för att gå runt. Då kan man lämpligen skära ned på dom som producerar och bara behålla dom som administrerar, pekar och kontrollerar. Inkomsterna kommer ju ändå inte från produktionen utan från skattebetalarna så man missar ju inga pengar. Att detta inte händer lika lätt i ett privat tjänsteföretag beror just på att man ganska snart upptäcker om kostnaden för dom som administrerar, pekar och kontrollerar överstiger inkomsterna från dom som producerar.

En tjänsteorganisation är således mindre effektiv ju större den är. Man kan visserligen få vissa stordriftsfördelar genom gemensamma inköp samt samordning om dyr utrustning och speciell expertis, men där finns vissa förbehåll. I en tjänsteorganisation vet man att kostnaderna fördelas med mer än 90% i löner och resten är just byggnader, materiel och annan kringutrustning. Detta är ganska generellt i hela västvärlden. Det är således endast dessa knappt 10% som påverkas av stordriftsfördelar i offentlig verksamhet. De resterande 90% som ligger på löner tjänar endera in sina egna pengar, om det är producerande personal, eller utgör en kostnad om det är icke producerande personal. I inget fall finns det några stordriftsfördelar i detta.

En annan sak man vet från bl. a. fastighetsbranschen är att närhet och småskalighet ger en upplevelse av kvalitet hos kunden. Man vet också att närhet och inflytande över en tjänst är viktigare för känslan av kvalitet än den faktiskt mätbara kvalitén. Kunden upplever således en "sämre" tjänst som bättre om den tillhandahålls på ett individuellt och nära sätt. Detta ger möjligheter att spara in med bibehåller kundnöjdhet.

Låt oss då titta på exempelvis den franska sjukvården. I varje by finns en eller flera erfarna allmänläkare där du kan få tid samma dag eller också kommer han/hon hem till dig om du känner dig krasslig. Denna läkare arbetar ensam, med mycket sparsam teknisk utrustning och oftast utan administrativ hjälp. Alla prover tas på ett speciellt lab i stan/byn och fungera effektivt och snabbt. Om man behöver en stelkrampsruta går man själv över till byns apotek och hämtar serum och läkaren ger injektionen när man kommer tillbaka efter en kvart. Att besöka denna läkare är den enda ingången till sjukvården. Om du behöver specialistvård skriver han/hon en remiss och då kan du få tid ganska snart eftersom dessa specialister inte är belamrade av en massa rutinärenden - det ser allmänläkaren till. Man får helt enkelt inte söka specialist om man inte slussas via sin husläkare. På dessa specialistmottagningar finns mycket avancerad expertis och tekniska resurser. Om man är riktigt illa däran och måste anlita den världsledande franska medicinska expertisen på något av de stora klinikerna eller universitetssjukhusen ser din specialist eller allmänläkare till att du kommer dit och det sker snabbt och utan krångel.

Vad man gjort i Frankrike är att man har satsat på närhet och enkelhet i de 90 % av alla krämpor som bara kräver en duktig allmänläkare med empati och kanske ofta några lugnande ord. Detta är så nära det ideala person till person-relationen man kan komma och oerhört kostnadseffektivt. När det gäller specialister har man satsat på många små välutrustade kliniker som kan koncentrera sig på det de är bra på och när det gäller högteknologisk spetsvård har man satsat på stora resursstaka universitetsjukvård som aldrig behöver störas av fulla akutväntrum.

Man kan bara tillägga att denna satsning på närhet och småskalighet i det dagliga genomsyrar hela samhället inklusive kommunal, social service skola och vård, medan man satsar stort och avancerat på de speciella frågorna och de som kräver lite extra, men som medborgarna, som väl är, inte behöver använda sig av annat än när det är riktigt illa. Troligen är detta en bidragande orsak till att man får så mycket mer för så mycket mindre i Frankrike.