Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 2 juni 2013

Minnen från förr

 Om man är född i västra Värmland och uppvuxen i hjärtat av Bergslagen är man ingen hejare till sjöman, men ro kan man bättre än de flesta. Barndomens kräftfiske i Bysjön i Eda och ungdomens gäddfiske och pärlfiske i älven i Bergslagen gav riklig träning på precisionsrodd i strömmande vatten.

Det var inte förrän jag hamnade i Gottskär på Onsalahalvön på 70-talet som segling ens övervägdes. Det var på den tiden när alla belånade sina hus och köpte monstersegelbåtar fast dom aldrig seglat i sitt liv. Det hörde liksom till på den tiden. Att många av dom var bokstavliga bryggseglare som aldrig vågade hissa segel utan gick för motor ut till närmaste ö för att bada var faktiskt sant. Många var inte ens så modiga utan nöjde sig med att dricka kaffe på akterdäck de soliga söndagar när sådant tilläts.

Min granne och jag valde en annan väg, som väckte viss respekt bland de gamla sjöbussarna på bryggan. Vi köpte en nedgången GKSS-eka som vi renoverade till en liten juvel. När vi la i den väckte det mer glimtar i ögonen hos gubbarna än de stora halvmiljoners plastschabrak som de normalt såg i hamnen gjorde. 

Segla kunde vi inte på den tiden, men vi läste oss till den grundläggande teorin och sedan var det bara att träna. Jag blev väl aldrig riktigt biten, men grannen bytte snart upp sig till en mycket finare Hallberg-Rassy och sedan har han fortsatt på den vägen som båttokig. Han och hans fru har skickat några bilder till mig från förr, vilken väckte minnen till liv.

Själv insåg jag att renoveringen tilltalade mig mer än seglingen så när jag fick en gammal skruttig Passbåt på köpet vid en husaffär så var det bara att börja med träarbetet igen. Det blev en hel del slöjdande. Det knepigaste var att nåta om däcket och bygga nya vindrutor – de hade en väldigt komplicerad geometri, men de blev riktigt bra till slut. Min dröm var att hitta en nedgången Petterssonbåt att sätta tänderna eller snarare händerna i. Jag hittade den också, men änkan som ägde den ville att den skulle ruttna ned på varvet så där gick jag bet. Det var med tårar i ögonen jag såg skönhetens degenerering år efter år.

Numera förundras jag över alla hundratals miljoner som ligger och guppar i hamnen i Gruissan och känner en oerhörd lättnad över att jag inte är drabbad av den besattheten. Det räcker så bra med de intressen – och utgifter -  jag har. Men det är klart – hade jag varit född och uppvuxen någon annan stans så hade det nog varit annorlunda.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel