Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 18 juni 2013

Provence-andra etappen


Det var svårt att hitta ett bra beläget hotell till rimligt pris i Aix-en-Provence fast det är tidigt på säsongen. Vi bokade emellertid in oss på det tvåstjärniga hotellet Caravelle som låg mycket centralt och visade sig vara väldigt bra. Receptionisten var oerhört vänlig och hjälpsam och rummen var riktigt bra. 
 
Vi hade höga förväntningar på Aix eftersom alla talar om hur fantastiskt det är. Vi fann nog inte det. Visst var det en vacker stad, men inte vackrare eller mer intressant än Montpellier eller Toulouse. Vi hade tänkt gå på en Matisseutställning, som skulle vara öppen enligt all reklam, men när vi kom dit satt det en lapp på dörren att man ändrat tiderna.

Vi hade bokat bord på restaurang Côté Cour där en av kockarna från franska Top Chef arbetade och det var verkligen en blandad upplevelse som jag beskriver i detalj på Restaurangguiden. Vi stannade inte så länge i Aix utan fortsatte till nästa plats. Vi valde mellan en ort vid kusten, som min fru var sugen på och en ort i bergen som jag förordade. Efter lite resonemang blev det bergen. Vi har bättre kust hemma i Languedoc.

Det blev orten Moustiers Saint Marie som låg nära källan av floden Verdon. Vi hade bokat rum på La Bastide du Paradou som visade sig vara ett mycket charmigt litet hotell med en ganska originell ägare. Han var mycket hjälpsam och mycket pratsam och påminde mycket om hotellägaren Walfrid Lindeman både i sätt och utseende – om det nu hade funnits någon sådan figur. 

Den mycket pittoreska byn låg några hundra uppförsmeter från vårt hotell så vi fick lite motion. Genom byn gick en strid fors som var närvarande ljudmässigt var man än var och vackert var det. Byn har anor från 400-talet och har under århundraden varit centrum för fajanstillverkning. Det finns nämligen en kaolinfyndighet där. Vi talade med en av konstnärerna som tillverkade porslin på traditionellt vis från urgamla formar. Han målade sedan porslinet på det mest utsökta sätt. Egentligen var han arkitekt, men han gillade det här bättre och var troligen mer framgångrik i sin nya profession att döma av hans katalog av uppdrag. Det är underligt hur ofta vi arkitekter ägnar sig åt andra saker än det vi är utbildade för. Vi kan bli utan anställning, men sällan utan jobb har jag märkt.

Givetvis sökte vi oss till bra matställen också här. På lunchen blev det det enkla med riktigt hyfsade Restaurant  Le Relais och på kvällen blev det restaurang La Treille Muscate som vår värd rekommenderat. Om man tar prisskillnaden med i beräkningen så var nog det enkla stället mer prisvärt. Det var också lite annat som irriterade, men det berättar jag om på annan plats.

Den verkliga attraktionen i trakten är emellertid floden Verdons källa – Gorges du Verdon. Om man vill uppleva hela denna enorma kanjon är det en tur på 10 mil. Vi nöjde oss med en mindre slinga som vår ”Lindeman” rekommenderade och det var fullständigt magnifikt. De vyer man får uppleva är hisnande, men man får hålla i ratten på de slingriga vägarna. Att det var strålande sol, 28 grader och vi hade öppnat taket på bilen gjorde inte upplevelsen sämre.

Vid en speciellt lodrät klippvägg hade räddningstjänsten klättringsövningar. På samma ställe hade en svensk grupp som var på canyoning organiserat av Friluftfrämjandet bestämt sig för att klättra som flugor på bergvägen med bara luft så där hundra meter under sig. Om inte det fanns sådana människor kanske inte räddningstjänsten behövde öva sig på att hämta dom när det går illa slog det mig.

Avstånden i Provence är inte stora så på vägen till Cannes där vi bokat rum måste vi ju bara besöka parfymhuvudstaden Grasse. Vi vandrade omkring lite i gränderna i Grasse och hamnade naturligtvis vid en av de stora parfymtillverkarna – Fragonard - som har både tillverkning, shop och museum som man kan besöka. Industrinörd som jag är tyckte jag tillverkningen var mest intressant, men förvånade mig över att det var en så enkel process. I princip kokar man blommor i hundragradigt vatten så att de eteriska oljorna extraheras. När man låter dekokten stå en tid flyter de väldoftande oljorna upp till ytan och kan skummas av och användas till parfym. Vattnet som blir kvar säljer man som ansiktvatten. Man motiverar de hutlösa priserna på slutprodukten med att det går åt ett ton blommor till en liter parfym. Jag frågar mig då genast vad bonden som odlar och plockar blommorna får per ton blommor.

Min fru köpte några väldoftande tvålar som vi skall ge bort.

Cannes är en annan mytomspunnen plats, men nu var alla kändisar borta – tror jag. Vill man köpa kläder som kostar skjortan men inte ens ser ut som en skjorta, såvida man inte ärvt den efter sin småväxte kusin så är det här rätt plats. Ju mer utslitet och urvuxet det är ju dyrare är det. Inget för mig, som jag deklarerat förut. Det är emellertid ganska trevligt att promenera omkring längs Croisetten nu när det är lågsäsong. Jag har faktiskt varit här i tjänsten och inbjuden på cocktail med tilltugg på hotell Majestic, vilket renderade mig en rejäl matförgiftning med tillhörande behov av närhet till bekvämlighetsinrättning. En kraftig dos Imodium räddade mig så jag kunde hålla det planerade föredraget dagen efter. Underligt nog hade jag överlevt en vecka i Marocko med fårhjärnor och annat skumt utan att få problem, men här på en av världens mest exklusiva hotell var det klippt.

Den här gången var det bättre. Vi fann en utsökt liten restaurang nära hamnen och min fru fick sina efterlängtade friterade squashblommor. Restaurangen heter La Potenière du Palais.

I Cannes bodde vi på resans bästa hotell. För bara 135 euro, inklusive en nästan lika bra frukost som man får på ett svenska hotell, bodde vi på det fyrstjärniga  Hotel Montaigne & Spa . Under högsäsong ligger dock rumspriserna på tre till fyra gånger mer. Här kände vi oss riktigt lyxiga.

Sista platsen för vår resa blev Vence där vi bodde på hotell Diana som var bra och fint beläget. En av våra konstnärsvänner hade rekommenderat restaurangen La Colombe d’Or i St Paul de Vance, som är det verkliga innestället för konstnärer och kändisar. I matsalen är väggarna fullhängda med verk av allehanda världsberömda konstnärer och behållningen är mest att se på medgästerna. Eftersom vädret var varmt serverades alla gäster i den vackra trädgården. Maten är OK, men det har inte ens renderat dom en kniv och gaffel i Guide Michelin så det måste vara andra kvaliteter som gör stället så populärt bland den mer konstnärliga delen av det vackra folket. 

Vid bordet bredvid satt ett par mogna herrar som hade tagit ut sina döttrar på en riktig brakfest med allt det dyraste på menyn inklusive Cristal champagne. Väldigt snälla fäder måste man säga. Något underligt var emellertid att brottstycken av samtalet, som letade sig vår väg, tydde på fäderna inte kände sina döttrar alltför väl, men man vet ju hur upptagna framgångsrika män är nuförtiden. En av döttrarna verkade dessutom vara svenska.

Orten St Paul de Vance var en upplevelse. Det fanns hundratals konstgallerier i den lilla byn och det mesta som såldes var av hög kvalitet och säkert mycket dyrt. Hela byn var som ett konstverk – allt var minutiöst välordnat och prydligt. Inga moderna inslag kunde man se någonstans utan allt ingick i en helhet som skulle tilltala eventuella köpares estetiska sinne.

Från Vence åkte vi direkt hem, bara med kort mellanlandning på IKEA i Montpellier. Tråkigt nog finns ju inget att köpa där längre inför midsommarfesten. IKEA-sill, IKEA-ost, IKEA-snaps och annat av låg kvalitet kan inte tävla med de gamla klassiska märkena som man hade förut. Trist och onödigt! Jag önskar Ingvar tillbaka som kunde hålla ordning på räknenissarna med lite sunt förnuft.

Om man skall sammanfatta upplevelserna så är Provence vackert, men inte så väldigt olikt Languedoc, men det är ”rätt folk” som bor i Provence och det gör ju sitt till för berömmelsen.  Det finns nästan alltid något jämförbart mellan de två regionerna om det nu är berg, floder, slott och borgar eller små vackra byar och fina storstäder. Vad Languedoc inte har är alla horder av utlänningar och alla kändisar eller trånga betalstränder. Inte heller har Languedoc samma prisnivå eller samma trängsel, vare sig på stranden eller i städerna. En underlighet som vi råkade ut för flera gånger var att vi fick fel nota på restaurangerna och den var alltid högre än vår. Om det verkligen var notan från ett annat bord eller bara en specialnota för engångsbesökare vet jag inte, men det är tur att min fru ser upp.

Jag skulle kunna tänka mig att bo i Provence om jag slapp de mest kända ställena nere vid kusten. Min gissning är att Côte d’Azurs dagar är räknade. Jag grundar det på att både restauranger och fastighetmäklare numera annonserar på ryska. Jag har svårt att tro att rika personer från resten av Europa eller USA vill bo granne med en rysk oligark eller ens en vanlig rysk miljonär i framtiden. Hoppas bara att kändisarna och deras wannabes inte flyttar ett snäpp västerut utan hitta nya jaktmarker någon annan stans i världen.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel