Jag är en
kattmänniska. Det innebär inte att jag inte gillar hundar – jag är tvärtom
väldigt förtjust i hundar också och pratar alltid några ord med de lösa hundar
som springer omkring i byn. Det är bara det att jag föredrar katters personlighet
och så är dom mer praktiska. Man kan lämna en katt ensam ganska länge förutsatt
att den kan gå ut och in och får mat varje dag av någon vän. Hundars psyke
klarar inte det lika bra.
Faktum är att jag
hade en stor collie som hette King som min barnvakt när jag just hade lärt mig
gå. Vi bodde på landet precis intill en trafikerad landsväg, men mina föräldrar
behövde aldrig oroa sig. King visste precis var jag fick tulta omkring och inte
och vek aldrig från min sida.
Nu skall jag
emellertid berätta om vår katt Hjalmar. Han föddes av sin förvildade moder
tillsammans med sina fem syskon i en ficka i väggen i vårt uthus i Björboholm
för 13 år sedan. Halva kullen hade en far som var bondkatt och den andra halvan
var avkomma av en rasren Birma på vift i underklassen. Ett av syskonen var en
perfekt Ragdoll, medan Hjalmar själv är en typisk svensk bondkatt av den
kraftigare sorten. Sådant kan visst hända även bland människor, men hindras av
att vi inte är lika promiskuösa som katter – umgänget med de två fäderna måste nämligen
ske inom en mycket snävt tidintervall.
Jag valde
Ragdollen, som fick namnet Champis och vårt äldsta barnbarn valde Hjalmar som fick
namnet Alma eftersom vi trodde han var en hon. Att det kan vara knepigt att avgöra könet på
kattungar insåg jag när min arbetskamrat berättade att hennes katt fått tre
ungar. ”Det var ovanligt få”, sa jag. ”Jag tycker det är ganska bra av en
kastrerad hankatt”, sa hon. Katten hade nämligen kastrerats av en veterinärstuderande
i bekantskapskretsen när katten var liten. Man undrar vad hans skar bort.
Hur som helst
hade vi lärt Alma att lystra till sitt namn så det fick bli Hjalmar, som lät
nästan likadant. Det finns stora skillnader i beteende hos hundar och katter,
men en del beror på uppfostran. Båda våra katter har vi lärt att lystra till
sina namn och dom kommer omedelbar om man ropar in dom på kvällen. Hjalmar har
också alltid varit en sällskapskatt. Han hade för vana att springa i vägen för
mig när jag arbetade i trädgården och följde mig ”som en hund” var jag gick.
Numera älskar han att vara på terrassen, men bara om vi är där med honom.
Han känner också
väl igen vår bil på motorljudet. Så snart vi svänger upp på torget kommer han
ut ur sin kattlucka för att hälsa. Det lustiga är att det bara tog några dagar
efter det vi bytte bil innan han kände igen den nya. Han har också ett begränsat ordförråd på
svenska – alla till hans egen bekvämlighet. Räkor, godis, terrassen, källaren,
kom då och lite annat, funkar fint beroende på humör.
Något som alltid förundrat mig är katters sätt
att kommunicera. Han kan jaga bort en antagonist bara genom att stirra. De två
kan stirra på varandra i evigheter till inkräktaren sakta backar undan. Det gör
att katter sällan slåss – dom resonerar om saken på sitt ordlösa sätt. Samma
teknik använder han på oss – när han vill något så sätter han sig framför oss
och enstirrar tills vi blir så frustrerade att vi ger upp och följer med honom
dit han vill och gör det han önskar.
Vår Ragdoll Champis
var också en personlighet, som trots sitt milda sinnelag och mindre imponerande
yttre var han den som bestämde av de två. Tråkigt nog blev han sjuk för ett par
år sedan så han finns inte längre.
Jag vet att det
finns vänner på Internet som är riktigt trötta på alla husdjursbloggar som
finns och översvämmar cyberrymden. Jag kan förstå det för det blir ganska
enahanda. Hoppas emellertid att ni skall stå ut med den här texten – den är ett
undantag.
4 kommentarer:
En underbar kattbetraktelse - den förtjänar utrymme i cyberrymden!
Så roligt att hitta din blogg!!
Jag kommer ev att emigrera till Frankrike under nästa år.....*hoppas*
Hoppas allt går vägen så det blir så!
Underbara och underfundiga - det är katterna :-)
Skicka en kommentar