Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 28 maj 2011

Stressigt på jobbet för somliga

Min fru gillar att lösa korsord. Det var pausnöje på hennes arbetsplats och hon är väldigt bra på det. Hon prenumererar på den svenska korsordstidningen Mästarkryss och ibland tittar jag på tidningen. Det är en tidning som enbart innehåller korsord gjorda av frilancepersoner som troligen får betalt per fläta. Det finns inget redaktionellt material i tidningen och layouten är exakt samma nummer efter nummer. Med kännedom om modern tidningsteknik så finns det säkerligen ett fastställt format som man bara "tankar" in flätorna i när dom kommer in från dom som utformar dom. Troligen har man också en fristående illustratör som lämnar in bilder som skall klistras in i de tomma rutorna i flätorna. Det är inte någon "raketteknologi" direkt, vilket jag är medveten om efter att ha författat och layoutat ett ganska stort antal rapporter och böcker. Det är så man får jobba inom universitetet - gör-det-själv är nyckelordet.

Man blir därför lite förundrad när man på insidan av tidningen läser att det finns en chefredaktör och ansvarig utgivare. Hon skriver en "ledare" i varje nummer. Eftersom det fyller ansvarige utgivaren dagar så har man dessutom en redaktionssekreterare tillika redigerare till hjälp. Hon hinner emellertid bara med sitt redaktionssekreterande så hon har till sin hjälp TRE redigerare och för säkerhets skull har man en teknisk redaktör och layoutare. Troligen är det hon som jobbar. Man undrar vad alla dom andra gör. Hur jag än anstränger mig för att förstå kan jag inte för mitt liv begripa vad det finns att göra som kan kräva sex personers insatser på en tidning vars innehåll görs av andra utanför redaktionen och som kommer ut med sex nummer per år.

Nu kan man undra vad jag har med detta att göra. Inte ett smack egentligen, men något skall man väl skriva om när man är pensionär och en surgubbe och tidningen är dessutom snuskigt dyr jämfört med andra tidningar av samma slag. Min första reaktion var faktiskt att jag tyckte synd om den ansvarige utgivaren som fått ett så urtrist jobb som knappast kan vara någon utmaning för en utbildad journalist, som jag antar att hon är. Nu tror jag säkert att gänget kring tidningen har fler än detta alster i sin portfölj, som det heter nu för tiden. Man får ju hoppas att någon av deras arbetsuppgifter är lite mer utmanande och krävande annars är det verkligen sorgligt.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel